Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

­ ­Nu vibrerar skogen av nya fantasier

Skogen spelar med i den nya ­svenska ­litteraturen.
Skogen spelar med i den nya ­svenska ­litteraturen. Other: Thomas Karlsson

Skogens självförtroende är urstarkt i den nya svenska prosan.

Det finns nästan alltid skog i svenska romaner. Även i romaner som tycks urbana, som tycks handla om allt utom natur, märks där ändå allt som oftast några rader skog.

Inte konstigt alls, med tanke på att det är svårt att beskriva ett svenskt landskap utan att plötsligt snubbla över tillräckligt många träd i grupp för att en känsla av skog ska uppstå.

Men skogen i svenska romaner kan förstås vara mer eller mindre aktiv. I två nya svenska romaner är det som om skogen har vuxit, eller kanske snarare fått andra slag av träd och växer ut i nya dungar i samtidslitteraturen. Skogen spelar med, deltar i intrigen med ett självförtroende som inte verkar det minsta knäckt av digitala förändringar i det svenska litterära landskapet.

Under 2017 kom en rad romaner som födde diskussioner om just hur det digitala landskapet syntes allt tydligare i litteraturen, som i dejtningsappars närvaro i romaner om kärlek. Men trots den digitala platsens utbredning i berättandet drar en yngre författar­generation faktiskt fortfarande till skogs när intensiva känslor ska gestaltas.

Som i Andrea Lundgrens hyllade novellsamling, utkommen häromveckan. ”Nordisk fauna” (Natur & Kultur) är verkligen en mycket fin samling berättelser; ett slags mörkt lysande konstsagor som bär nutiden med sig och som undersöker ögonblick av mänsklig förvandling.

I novellerna finner människorna ofta sina innersta djur, eller om man så vill, känslorna de länge avvaktat men till slut fått fatt i och börjat bete sig efter. Sanning, rent av.

Några av djuren som finns i novellerna är urbana, som knähundar, medan andra hänger samman med ­skogen. I samlingens starkaste berättelse, ”Fadershålet”, skildras ett norrbottniskt skilsmässobarns ångest inför att separera från sin mamma under några sommarveckor hos en narcissistisk och alkoholiserad pappa.

När hon sitter i hans bil, som ett fångat byte hos en Kung Blåskäggs-liknande gestalt, ”ser hon hur de osynliga djuren, de sju som varit hos henne sedan hon var liten, följer efter på sidan av vägen. Titus, Babel, Bollo Sé, Mitko, Masha, Ivrahim och Den-med-långa-fingrar. Titus springer först, så vacker. Hans svarta pärlögon blänker. De andra får anstränga sig för att hinna med, för att ta sig över stubbar, genom skogsdungar och över diken. (…) Efter fälten av brukad jord på båda sidor återstår bara tusentals meter av viltstängsel. Och bakom det slyig skog. Hon vet att det finns andra, större djur inne bland träden. Än har de inte visat sig. Men de finns där.”

Det, eller den, som finns i skogen kan också vara flickan Kore själv – fast nu som vuxen och på något sätt svartsjuk över att fadern har en ny dotter han försöker knyta hårt till sig: ”Som en ful gubbe står hon dold och glor på det söta barnet. Som hon vid första bästa tillfälle ska fånga i en svart säck och bära ut i skogen. Klippa av håret. Dränka i någon pöl.”

Varför hajar jag till över den här närvaron av skog i ”Fadershålet”? Skogen, som är en så självklar plats i berättandet. Det som slår mig är hur ett klassiskt, ­litterärt svenskt landskap fylls i på nytt, hur en traditionell, magisk sagoladdning av skogen börjar vibrera av nya fantasier, av samtida fantasier.

Flickan vandrar inte längre i skogen, ensam, rädd eller nyfiken, utan hon åker förbi den i 120 kilometer i timmen – och föreställer sig att där inne finns varelser, djur, som kan hjälpa henne bort från pappa. Eller, hon prövar tanken på att själv vara en förövare i skogen.

Skogen förblir denna fond för projektioner som den alltid har varit: hotet, tryggheten, det undermedvetna. Samtidigt börjar bilderna som hängs i gran­topparna se ut på nya sätt.

I Jonas Bruns roman ”Ingen jämfört med dig” (Albert Bonniers förlag) möter 16-årige Stewe sin första älskare på andra sidan den älv som drar genom hans sommarlandskap, det vagt nordliga. I den här 1990-talsskogen händer något nytt med den litterära erotiken: homosexualiteten är inte längre en framför allt urban händelse. Den är lika omgärdad av höga barrträd – oföränderligt neutrala inför människornas njutning och normbrott – som någonsin de hemliga kärleksmötena i till exempel Vilhelm Mobergs otrohetsskildring ”Mans kvinna” från 1933.

Också hos Jonas Brun är skogen ömsom skydd, ömsom en känsla av kontrollförlust och en plats varifrån man är iakttagen. I en vacker scen, där verkligheten blir upplöst av den förälskades blick, förvandlas älskarens armhåla till en underbar ungskog om hösten; en syn framlockad av hårstrån som förvandlas till smala stammar.

Men i skogen kan också en övergiven älskare gömma sig, efter en ofrivillig och våldsamt påtvingad separation: ”Stewe vänder sig långsamt, ser sig omkring. Någonstans i skogen, just utom synhåll, finns John, står han under träden och betraktar dem. Han håller den stora, svarta och blanka hjälmen under armen, han hukar sig i slyn. John ser på dem när de sätter sig i bilen för att fara. Stewe vet att han vakar över honom. Som man vakar över den man delar en hemlighet med.”

Samtidigt som skogen fylls med nya betydelser av en yngre författargeneration, består denna känsla av skogen som vittne. Liksom i urgamla föreställningar om skogsväsen är det fortfarande svårt att släppa en självupptaget mänsklig idé om att vara betraktad ­också i skogen. Troll eller älskare eller fantasidjur – visst är det väl någon bakom träden som kikar på mig ...?

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.