Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Mara Lee: ”Det akademiska språket höll på att kväva mig”

Med diktsamlingen ”Kärleken och hatet” återvänder Mara Lee till poesin. Bok­lördag har träffat henne för ett samtal om ett liv i litteraturen.

Efter en rad romaner, en avhandling, översättningar och texter om konst återvänder Mara Lee till poesin med nya samlingen ”Kärleken och hatet” – en intensiv diktsamling i fyra delar som rör sig kring välkända Mara Lee-ämnen som kropp, rasism, kärlek, maktspel och litteratur. Fröet till dikterna såddes när hon var som mest upptagen med att skriva färdigt avhandlingen ”När andra skriver”. Skrivande som motstånd, ansvar och tid för några år sedan.

– Jag stod ofta och föreläste om teoretiska texter då jag kände att jag blev tvungen att skjuta in något annat för att avbryta det akademiska språket.

Mara Lee ställer sig upp för att visa hur en sådan föreläsning, med insprängda poetiska texter, gick till.

– Först stod jag med mikrofon och läste det teoretiska. Sedan klev jag fram och började läsa något annat.

Hon tar ett steg fram och dämpar rösten:

– Där läste jag de privata texterna – små, korta och fula – som ett avbräck mot de teoretiska resonemangen.

Hon står kvar och blickar ut genom fönstret. Där ute ligger Högalidskyrkan, men Mara Lee är koncentrerad och ser ut som om hon för sin inre blick ser ett seminarierum fyllt av studenter framför sig.

– Det var så det började. Det tog ett tag innan jag förstod att det nog skulle bli en en bok. När jag gjort det började jag skriva om så att det skulle bli riktig litteratur, inte bara en slags tankens biprodukt.

Hon ler och sätter sig igen vid köksbordet och talar om hur det är att återvända till poesin.

– Det akademiska språket höll på att kväva mig. Jag blir verkligen förförd av smarta teorier och folk som är bra på att tänka, men jag måste vara illojal mot det också.

Ändå har litteraturvetaren letat sig in i dina dikter: du citerar ­teoretiker, refererar till andra författare och anför retoriska termer.

– För mig är dialogen med annan litteratur väldigt viktig. Dikterna består till stor del av en dialog mellan textjaget och de olika duen – främst två personer som jag interagerar med. Jag föreställer mig att det hade blivit lite klaustrofobiskt om inte andra röster från litteraturen hade fått komma in där.

En av de författare som förekommer i ”Kärleken och hatet” är den kanadensiska poeten Anne Carson. Mara Lee har översatt flera av hennes böcker till svenska, senast samlingen ”Kort sagt”.

– Anne Carson är lekfull och humoristisk samtidigt som hon är skarp. Full av bildning om antiken – och så avväpnar hon sig själv genom att vara busig. Fast det låter för domesticerande. Fräck, är kanske ordet jag söker.

Precis som Carson växlar Mara Lee själv i sina dikter mellan att vara slängigt vardaglig och poetiskt precis, på gränsen till vetenskapligt exakt.

– Jag skapar gärna laddning mellan språkliga nivåer i stället för att, som vissa prosaförfattare, skapa spänning med rader som ”han öppnade dörren, och plötsligt!”, säger Mara Lee och skrattar.

Mara Lee debuterade år 2000 med diktsamlingen ”Kom”. Men det var med prosadebuten ”Ladies” som hon slog igenom på allvar tolv år senare. Romanen översattes till en rad olika språk och beskrevs av kritikerna som en knivskarp feministisk analys och en fruktbar lek med genren chick lit. Någon kallade den för generationsroman. Själv kände hon redan då att hon fått en ”prosa­överdos” och att hon längtade tillbaka till poesin. Ändå fortsatte hon att skriva romaner. Den senaste, ”Future Perfect”, kom för tre år sen och i nya diktsamlingen tar hon spjärn mot den genom att kalla första delen i boken för ”(Kärleken och hatet) Appendix till en perfekt framtid”.

– Det är en bra titel. Futurum exaktum destabiliserar vår tidsuppfattning genom att som tempus peka framåt, samtidigt som det stänger framtiden.

Hon tar av sig glasögonen och lägger dem på bordet framför sig. Hon tittar upp mot taket, snurrar upp sitt hår i en knut och funderar på ett konkret exempel.

– Ja, men så här: ”på torsdag ska jag ha städat hela lägenheten”. Vanligt futurum öppnar upp, ger möjligheter och låter oss tro på en framtid. Detta tempus är snarare en dörr som stängs, även om händelsen ligger framåt i tiden. Det är ödesmättat.

Att Mara Lee lever en stor del av sitt liv i litteraturen innebär dock inte att hon uteslutande skriver. Hon har undervisat i skrivande vid en rad olika institutioner i Sverige och Danmark och säger att hon känner sig väldigt trygg i rollen som lärare.

– Ja, jag tycker att det är jätteroligt! Det är spännande att möta studenter med andra erfarenheter än mina. Det ger andra ingångar till litteraturen också.

Länge arbetade Mara Lee som ­lärare på Biskops Arnös författarskola. I Matilda Gustavssons avslöjande artikel om Kulturprofilen tidigare i höstas skildrade hon hur skolans lärare valde att bryta samarbetet med Klubben efter en rad incidenter. Själv hade Mara Lee då redan lämnat Biskops Arnö för att ägna sig helt åt skrivandet och arbetet med avhandlingen.

– Det var de nya lärarna som tog beslutet. Ett mycket giltigt beslut. Avslöjandena som kom fram i DN:s artikel var mycket chockerande, vilket nog alla som befunnit sig i litteraturvärlden skriver under på. Det som händer nu är väldigt viktigt och starkt.

I dag undervisar Mara Lee på Mejan i Stockholm. Hon handleder också en doktorand och har nyligen påbörjat en forskartjänst.

Att leva sitt liv i litteraturen gör att språkets minsta beståndsdelar ges högsta vikt. Som skiljetecknens betydelse i ”Kärleken och hatet”. Diktjagets exman X begår övergrepp genom dem: ”Jag hade aldrig förstått innebörden av begreppet hat i dess fulla, vibrerande bemärkelse innan han flyttade ett av mina perfekta semikolon.”

Medan nuvarande mannen R har diktjagets tillåtelse att ”utradera varje ord jag säger, varje litet skiljetecken som jag sätter på pränt”.

I ”Romankonsten” skriver Milan Kundera att han lämnade en förläggare för att han försökte byta ut ett semikolon mot ett kommatecken och Emily Dickinson lär ha slutat publicera dikter efter att en tidningsredaktör lagt till ett frågetecken som inte var hennes. Skiljetecken verkar vara rena dynamiten?

– Nu när du börjar prata om det börjar hjärtat pulsera, säger Mara Lee och lägger en hand över bröstet.

Hon skrattar till och fortsätter:

– Men ja. Det är oerhört laddat med skiljetecken. De har med andning att göra. De där små krumelurerna visar var vi kan andas i språket och det måste jag få välja själv. Andning är det som ger oss liv och om inte jag får bestämma rytmen och livsluften i mina texter. Ja, det vore ett väldigt intrång.

I första delen av diktsamlingen tematiserar Mara Lee det komplicerade förhållandet mellan det lyriska jaget och mamman. Det är en tematik som hon också tar med sig från romanen ”Future Perfect”.

I dikten ”Avsvärjelse” säger dikt­jaget att boken ”Future Perfect” är ”ren fiktion”. Mamman får där veta att: ”Modern i min bok är inte du”. Är det en uppmaning till att inte läsa dina texter för biografiskt?

– En text uppstår inte i ett vakuum eller enbart i en språklig värld. Språket, min kropp och mitt liv är också en del av textens verklighet. Det har faktiskt en betydelse hur den ser ut och vilka erfarenheter den gjort. Men därmed säger jag förstås inte att jag har en mor som gjort det som skrivs i dikten. Eller så har jag det.

I diktsamlingens andra och tredje del skildras i stället två män och deras relation till diktjaget. Den ene mannen har rakad skalle, svart-röd armbindel och militärshorts, den andre har en bleknande blågrön dödsruna tatuerad på handleden. Samtidigt utsätts diktjaget för upprepade frågor om sin bakgrund och sitt utseende.

– Att en moder-dotter-relation rymmer både hat och kärlek är något vi är vana vid. Men det är mer utmanande att utgå ifrån en kärleksrelation mellan en rasifierad och en rasist: kan det också finnas kärlek där? Hur kan den se ut? Det är jobbigare. Vi kan inte reducera begär till politiska utsagor.

I din avhandling undersökte du även frågor som rörde ”den andra”.

– Den här tematiken finns genomgående i det jag skrivit. Det finns många olika typer av ”andrefiering”, från våld till obetänksamma kommentarer som skruvas om till komplimanger. Jag vill skriva fram det utan för mycket drama. Det är en del av livet, men samtidigt är det viktigt att understryka att jag inte har några problem med min identitet.

Med tanke på samhällsklimatet verkar det viktigare än någonsin att tematisera främlingsfientlighet och rasism även i lyriken?

– Det politiska språket för det som händer är ”rasism är dåligt, det ska vi inte ha”. Det är en sorts grundinformation, men fungerar det? Nej, det handlar inte om att folk har för lite kunskaper om rasism. Vi vet alla att det är dumt och dåligt, men likt förbannat fortsätter det. Jag tänker att poesi, liksom litteratur, konst och kultur i stort kan bidra med bra ingångar som får folk att börja tänka och diskutera. Men med det sagt måste jag samtidigt säga att jag inte är intresserad av något slags plakat-konst.

Mara Lee.

Född 1972.

Debuterade 2002 med den lyriska berättelsen ”Kom”. Ett större publikt genombrott fick hon med romanen ”Ladies” (2010), som följdes av romanerna ”Salome” (2011) och ”Future perfect” (2014).

Nya boken ”Kärleken och hatet” kommer ut i början av 2018 (­Albert Bonniers förlag).