Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Marceline Loridan-Ivens: ”Den nya antisemitismen oroar mig”

I den hyllade boken ”Och du kom inte tillbaka” berättar Marceline Loridan-Ivens om hur hon som 16-åring fördes till Auschwitz tillsammans med sin far. Hon kunde återvända till Frankrike efter kriget – men fadern var död.

Erik de la Reguera har träffat den snart 90-åriga författaren i Paris.

Paris.

”Du kommer kanske att komma tillbaka, du är ju ung, jag kommer inte att göra det.”

Så sa Marceline Loridan-Ivens far till henne i april 1944, några dagar innan de tvingades ombord på ett godståg i ett läger i Parisförorten Drancy. Fadern hade hört historierna från öster, och som den polska invandrare han var anade han vad som väntade. Han ville förbereda sin 16-åriga, franskfödda dotter för det som kunde möta dem. Och flickan, hon kom att klamra sig fast vid det lilla hopp som orden gav om ett liv bortom katastrofen.

Bokrecension av ”Och du kom inte tillbaka”: Enastående om att överleva det allra värsta  

I Auschwitz skiljdes de åt. Marceline ljög om sin ålder och undkom gaskamrarna. Hon fördes till lägret Birkenau, det andra av Auschwitz läger, tre kilometer från ”Stammlager”, där fadern fanns. På hennes vänstra underarm lät nazisterna tatuera in ett nummer: 78750.

73 år och nio månader senare öppnas en dörr på fjärde våningen i sjätte arrondissementet i Paris.

– Du är från Sverige, förstår jag?

Marceline Loridan-Ivens fyller nittio i år. Kroppen lyder inte som den en gång gjorde. Men viljestyrkan märks i varje rörelse.

Hon visar oss in i vardagsrummet, där hon talar om för mig var jag ska sitta.

– Fotograferna brukar vilja ha mig här, förklarar hon och slår sig ned i en vit fåtölj med ryggen mot fönstret.

Hennes bok ”Och du kom inte tillbaka” (Et tu n’es pas revenu), skriven tillsammans med journalisten Judith Perrignon, kom ut i Frankrike 2015. Sedan dess har den hyllats av en i stort sett enig kritikerkår. I dagarna ges den ut i Sverige av Natur & Kultur, i översättning av Lotta Riad.

Varför blev det brev till din döde far?

– Jag hade redan skrivit en annan bok, "Ma vie Balagane", som är mer utförlig. Så när förlaget bad om en bok om deporteringarna från Frankrike ville jag inte upprepa mig. Efter två års betänketid hittade jag formen. Jag insåg att jag behövde tacka min far, en man som varit död länge men som varit så viktig för mig. Jag kände att jag hade något att berätta för honom. Slutligen fick också oron över den ökade antisemitismen i det här landet mig att reagera: jag har sett och erfarit på nära håll vad den kan leda till. Och jag har lärt mig att det enda sättet att bekämpa den är med mod och sanning.

Sommaren 1944. Marceline Loridan-Ivens marscherar på en landsväg tillbaka mot Auschwitz-Birkenau när hon plötsligt får hon syn på fadern i ett arbetskommando som möter dem. Instinktivt bryter hon sig ut och kastar sig i hans famn. Hon hinner viska var hon bor innan vakterna slår henne medvetslös. När hon vaknar finns en tomat och en lök i hennes hand, som fadern stuckit till henne.

Det var sista gången hon såg honom.

I ”Och du kom inte tillbaka” berättar Marceline Loridan-Ivens för sin far om lägret, i korta, raka, skoningslösa meningar. Hon berättar hur hon rev sönder en smutsig herrkalsong i små bitar för att inte behöva torka sig med händerna på toaletten. Om skorstenarna. Om de döda. Om bergen av ägodelar.

Om lappen, den som kom senare. Den som fadern hade skrivit och som en medfånge – en elektriker – smugglade över.

”Min kära lilla dotter”, stod det. Och på sista raden, namnteckningen: ”Shloïme”.

Något fanns där emellan. Vad vet hon inte i dag. Vid det laget var det som om orden förlorat sin mening. Som om själva språket tömts på sitt innehåll. Det enda som betydde något var att de måste hålla sig vid liv.

– Först ställer man så många frågor. Man inser att det finns gaskammare. Man ser lågor från skorstenarna som slår upp mot himlen, hela dagen och natten. Och så känner man lukten av kött som brinner...

Marceline Loridan-Ivens för handen till näsan och munnen.

– Tills man når man en punkt då orden inte tjänar något till.

Du skriver: ”Orden hade lämnat oss. Vi var hungriga. Massakern var i full gång.”

–Så var det. Men det har ändå varit en stor sorg för mig att jag inte minns vad som stod på den där lappen. För det var min fars sista ord. Det blev det sista han sa till mig.

Efter kriget återvände hon ensam till Frankrike. Men som så många andra överlevande fann Marceline Loridan-Ivens att det var svårt.

Sex miljoner judar hade mördats – men i Frankrike var det som om ingen ville prata om det. Inte ens judarna själva. Självmord och depressioner var vanligt bland överlevande.

Marceline Loridan-Ivens bestämde sig för ”att fortsätta”, som hon uttrycker det. Hon blev skådespelare, filmare, författare och politisk aktivist. Gick med i kommunistpartiet. Lämnade det några år senare. Men hon fortsatte.

– Jag fann mening i att vara mig själv. Att vara fri, ofjättrad.

Med åren kom den judiska identiteten att bli allt viktigare, fast hon inte var troende. Hennes främsta drivkraft blev att förmedla det som hänt. Först genom film, senare i bokform. Och hon fick sällskap av andra.

Bland dem fanns hennes närmaste vän, politikern Simone Veil, som hon träffade i Auschwitz-Birkenau.

– Simones slaf låg bredvid min i baracken. Så vi kom helt naturligt att börja prata. Jag minns att hon var så oerhört vacker. Men det var ändå inte förrän senare som vi blev nära vänner.

Du berättar även om en annan flicka, Françoise.

– Ja. Men Françoise är ju död. Hon kom inte tillbaka. Hon hjälpte mig att få tag på medicin en gång, när jag hade hög feber. Men det var svårt att ha vänner där. Man visste inte hur länge det skulle vara... Våldet fanns hela tiden, överallt.

Omkring 76 000 judar deporterades från Frankrike till tyska koncentrationsläger under kriget. Enbart 3 500 återvände. Fransk polis och franska myndigheter var djupt inblandade i förföljelserna. Men det dröjde till 1995 innan den franska staten formellt bad om ursäkt för sin roll i dem.

Länge var den officiella versionen att Frankrike som nation var helt oskyldig; att ockupationsmakten ensam bar skulden för deporteringarna. Den tesen är fortfarande vanlig inom extremhögern. I presidentvalet förra året fick Nationella frontens ledare Marine Le Pen elva miljoner röster, trots att hon i valspurten än en gång sa att Frankrike inte har något som helst att be offren för Förintelsen och deras anhöriga om ursäkt för.

Samtidigt har antisemitismen börjat få ett delvis nytt ansikte. I början av januari tände någon eld på en judisk matbutik ned i Créteil, söder om Paris. Den misstänkta mordbranden förde snabbt tankarna till en annan attack mot en judisk matbutik: den som ägde rum 2015, i samband med attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo.

Våldsbejakande, radikala islamister blandar allt oftare kritik mot staten Israel med hets mot judar i allmänhet. Knivattacker och annan misshandel har ökat och spritt otrygghet. En del franska judar har lämnat fattiga förorter där radikala islamister fått fäste. Sedan 2015 har också mellan 5000 och 8000 flyttat till Israel, årligen.

– Jag blir tyvärr alltmer pessimistisk. Extremhögern har funnits länge, och den är naturligtvis oroande. Men den här nya antisemitismen – som egentligen är mycket gammal – den kommer också att få negativa följder. De allra flesta muslimer tänker inte på det här viset, och jag vet att många av de som anlänt de senaste åren har flytt undan fruktansvärda saker, och också tvingas utstå rasism. Men det finns de som bär med sig fördomar, och som inte förstår vilket land de kommit till. Och det oroar mig, det måste jag erkänna, säger Marceline Loridan-Ivens.

Det är mot denna bakgrund som de senaste månadernas franska debatt om nyutgivningen av Louis-Ferdinand Célines pamfletter ska förstås. Céline hålls som en av Frankrikes stora författare, på grund av debutromanen ”Resa till nattens ände”. Men han skrev en rad politiska pamfletter under åren före och under andra världskriget, som innehåller öppna Hitler-hyllningar och grov antisemitism. Historiker menar att dessa texter spelade en viktig roll som inspirationskälla för franska kollaboratörer.

När storförlaget Gallimard förklarade att man ville ge ut dem i en samlingsvolym väckte det därför ramaskri. Förlaget hävdade att man med nyutgivningen bara ville visa hur Celines ”antisemitiska hat” präglat våldsamheten i hans skönlitterära författarskap. Men för ett par veckor sedan backade förlagschefen och sa att han skjuter upp publiceringen.

Marceline Loridan-Ivens välkomnar beskedet.

– Ja, jag tycker det är fullständigt normalt att man stoppar den här utgivningen. Det är för farligt. Det skulle bara ge antisemitismen här mer näring. När det redan nu händer så mycket i Frankrike, då måste man ta med det i beräkningen.

 

Greps av Gestapo

Marceline Loridan-Ivens (född Rozenberg) är en fransk författare och filmare, född den 19 mars 1928 i Épinal i östra Frankrike. Hennes föräldrar var invandrade polska judar, som blev aktiva i motståndsrörelsen under Nazitysklands ockupation av Frankrike.  

Tillsammans med sin far greps Marceline av Gestapo, för att hon var jude. I april 1944 fördes hon till lägret i Drancy utanför Paris, och därefter vidare till förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Hon var då 16 år gammal. 

Sju månader senare förflyttades hon till Bergen-Belsen, och sedan följde ytterligare två förflyttningar innan hon lyckades göra sig fri i slutskedet av kriget. Fadern återvände aldrig. Han dödförklarades av den franska staten.  

Marceline Loridan-Ivens har gjort en rad filmer och skrivit fyra böcker, varav de tre senaste handlar om Förintelsen.