Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Martin Hellström: Behöver barn bara böcker som lästräning?

KRÖNIKA. Sådär, nu är den allra första skolveckan avklarad för sju­åringarna, de där som under den kommande hösten lär sig läsa, medan vi andra på sin höjd funderar ut hur det nya ditten eller datten-systemet på jobbet funkar, eller hur man tar en skärmdump med mobilen.

Att lära sig läsa, det är imponerande, det bör man få medalj för. Därför är det glädjande att många engagerar sig i detta. Martin Widmark till exempel, som initierat ”En läsande klass”-projektet, och som i en intervju i Svenska Dagbladet (4/8) berättar om hur böckerna om LasseMaja är konstruerade, med tanke på den första lästräningen. Det är intressant och verkar genomtänkt, Martin Widmark tar ansvar och utgår från nybörjarläsarens horisont.

Men en bit in i intervjun verkar Martin Widmark helt tappa fattningen i sommarhettan. Den ena konstigheten efter den andra rullar ur hans mun: han säger att svensk barnlitteratur i hög grad utgörs av självterapeutiska texter, och att de är olämpliga för sin målgrupp eftersom barn har rätt till sin barndom. ”Tids nog kommer de ta del av så mycket sorg och elände.”

Som om inga barn i Sverige möter problem före myndighets­dagen? Därför: bort med böcker som bearbetar svåra upplevelser och speglar identitetskriser, enligt Widmarks resonemang. Bort med skilsmässor, självskadebeteende, självmord och sexuellt våld, vilket är artikelns exempel.

Hur kan Martin Widmark läsa dem så illa? Är han bitter?

Jag vet inte vilka böcker Widmark menar eller hur de skadar de unga, innan han säger nästa tokighet: att dessa barndomstrauman ofta tilldelas Augustpriset. Bland de senaste årens Augustpristagare finns Ellen Karlssons ”Snöret, fågeln och jag”, en humoristisk vardagshistoria utan direkt mörka undertoner, Jakob Wegelius ”Mörd­arens apa” som är en äventyrs­berättelse i Jules Vernes efterföljd, eller den ­senaste pristagaren, Sara Lundbergs ”Fågeln i mig flyger vart den vill”, en poetisk och positiv skildring av att hitta det egna jaget. Är det dem han menar? Är de mörka och självterapeutiska texter som barn bör skyddas från?

Hur kan Martin Widmark läsa dem så illa? Är han bitter? Eller gör han som en desperat femteklassare som inte läst böckerna och tar en rövare genom att beskriva dem som mörka och dystra, eftersom fröken kanske inte heller har läst dem?

När man är galjonsfigur för ett så inflytelserikt projekt som ”En läsande klass” har man inte råd att raljera på det här sättet. Det framstår som att Martin Widmark har noll koll på att skolan behöver alla sorters berättelser, för att barn ska kunna upptäcka att läsning kan leda till många typer av ­förståelse av såväl litteratur som andra människor. Det är det läsförståelse handlar om, inte om att på förhand kunna räkna ut vem som stulit vad i Valleby.

Visst ska nybörjarläsarna ha pedagogiskt konstruerade böcker, men sedan måste de få möta Snöret, Sally Jones och Berta Hansson. Barnen ska inte bara möta böcker som gör det möjligt att lära sig läsa, utan också de böcker som gör det värt ansträngningen att ha lärt sig.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.