Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Böcker

Martin Hellström om Maria Gripe: Nattpappan är som ett ljus som brinner ner

Maria Gripe.
Maria Gripe. Foto: TT

KOMMENTAR. Närläsning av klassiker. Martin Hellström läser Maria Gripe med sju barn i tolvårsåldern.

När jag var tolv år 1991 fick jag Maria Gripes ”Nattpappan”, som först kom ut 1968. Mitt exemplar var ett nytryck på dassigt papper, som få barn i dag skulle ta i.

Det är tur att det finns nytryck. ”Nattpappan” och en hel rad andra av Maria Gripes böcker har nyligen kommit ut i sobra nyutgåvor. En gåva, om än inte till alla. De är lite hemliga, ovanliga. Ungefär som att ha en nattpappa i stället för en dagmamma.

Vilka barn i dag har dagmammor? Handlar ”Nattpappan” om samma saker nu som när jag var tolv? Jag läser den med Ellen, Hedda, Carl, Albert, Felix, Tekla och Hjalmar, alla i tolvårsåldern. En av dem säger om bokens huvudperson: ”Till en början ville hon inte ha nattpappan där men så märkte hon hans uggla, Smuggel. Då hade hon inga problem. Men sen skulle de natta smuggel med sollampan och då gick en propp så de tände massa med ljus och till slut somnade Smuggel och Julia gick och la sig. Och sen gick nattpappan runt och blåste ut ljusen och det blev som grå skuggor efter honom.”

Andra, vuxna läsare diskuterar igenkänningens betydelse för förståelsen. Behöver man känna igen sig?

En annan säger om nattpappan, att han är som ett ljus som brinner ner men att Julia blir som ”ljuset i mörkret” för honom. Tiden på dygnet då de träffas blir viktig, det mystiska framträder i barnens reflektioner. Blomman som nattpappan har med sig, nattens drottning, är närvarande i samtalet och det går att känna dess doft genom hur de berättar om den. Det som skulle kunna vara socialrealism: en ensamstående mamma och avsaknaden av en pappa blir inte alls relevant i deras läsning. Nattpappan är en mystisk figur och de två är tillsammans som nattens filosofer, säger barnen som jag läser boken högt för.

Andra, vuxna läsare diskuterar igenkänningens betydelse för förståelsen. Behöver man känna igen sig? Barnens reaktioner på boken säger både emot och bekräftar. De vrider och vänder Julias alla reaktioner gentemot sig själva. ”Tänk så här, att din mamma bestämt att du ska ha en nattpappa för att du inte kan vara ensam på natten när hon jobbar, utan att du har fått säga ett dyft om det. Plötsligt en dag så säger hon: I dag så kommer han. Jag förstår henne lite.” Identifieringen söks automatiskt, men i deras dialog handlar det om vuxnas beslut över barns huvud, eller om att möta främlingar och utveckla en vänskap. ”Jag skulle vara blyg men inte så där oförskämd”, säger en av dem, och en annan tycker att det skulle vara lätt att bli vän med Julia när hon slutar vara så tvär. ”Då skulle jag kunna vara hennes vän.”

Texten knyts till det egna livet, men också till andra texter. Julia agerar som Alfons när hon hellre vill vara uppe på natten, och hon vill välja sitt eget namn precis som Anna Grå i Maria Gripes Hugo och Josefin. Namnbytet kan lika mycket ses som ett mystiskt inslag som en fråga om identitet. Namnen, doften från blomman, ugglan Smuggel och nattpappans nattliga närvaro lyfts fram på ett sätt som får mig att mer tänka på de verk som följer i Gripes produktion, där tordyvlar flyger och grå skuggor faller över stenbänkar, än på det realistiska fack där den brukar placeras tillsammans med böckerna om Elvis. Nattpappan är ett förebud.

Barnens tankar och tolkningar öppnar för nya sätt att se på den här berättelsen. Deras entusiasm skiftar i styrka, men en sak förenar dem: de betraktar berättelsen på ett allvarligt sätt. Kanske för att berättelsen i sig betraktar sina läsare på ett allvarligt vis. Eller för att jag på allvar intresserar mig för vad de upplever.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.