Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Böcker

Mats O Svensson: Svenska romaner vågar inte diskutera idéer

Årets nominerade i Augustprisets skönlitterära kategori: Klas Östergren, Johannes Anyuru, Jenny Tunedal, Isabelle Ståhl, Jörgen Gassilewski och Sigrid Combüchen.
Årets nominerade i Augustprisets skönlitterära kategori: Klas Östergren, Johannes Anyuru, Jenny Tunedal, Isabelle Ståhl, Jörgen Gassilewski och Sigrid Combüchen. Foto: Claudio Bresciani/TT

En ”antydningarnas och suggestionernas romankonst” – det är den som premieras i årets Augustnomineringar. Inför måndagens prisutdelning kritiserar DN:s Mats O Svensson den samtida svenska prosan som slutat diskutera tankar och idéer.

Var finns den svenska roman som tänker? Som för fram idéer och diskuterar dem? Jag har skrivit ner frågan i min anteckningsbok efter att ha läst igenom några svenska romaner från det senaste året. Och det är inte första gången jag har reagerat på att många författare verkar rädda för att uttrycka fullständiga tankegångar. I stället för klarhet arbetar man med suggestion. De korta meningarna föredras framför de långa, liksom de korta styckena. Boksidorna fylls av luft och laddade pauser som låter meningen klinga av inuti läsaren.

Inte sällan är det ett effektivt grepp. Det blir en litterär text driven av affekter och stämningar, och genom att låta tanken fortsätta växa inuti läsaren slipper författaren själv omaket att slutföra den. Texten blir på gott och ont lika intelligent som läsaren själv.

Att det är svårt att formulera världen i ord kan nog de flesta vara överens om. Det är litteraturens utgångsläge. Vi kämpar med att uttrycka vad vi menar, stakar och stammar oss fram, blir missförstådda, men försöker igen. Att uppnå en språklig klarhet kräver mer arbete och är en svårare konst än suggestion. Man tar också en större risk när man försöker uttrycka sig klart, att skriva ut fullständiga resonemang. Den utskrivna tanken blir sårbar därför att den är synlig.

Den antydda däremot klarar sig nästan alltid genom att vara undanglidande, den räddar sig själv med sin vaghet. Det utsagda riskerar att betraktas som banalt, medan det som antyds oftast framstår som gåtfullt och smart. Inte märkligt att suggestionen blivit den svenska prosans genväg.

Ett sätt att slippa tänka tillräckligt klart är till exempel att förlägga berättandet till en person vars begränsade perspektiv blir förutsättningen för romanen. Inte sällan är berättaren ett barn, eller en ungdom som ovetande tumlar omkring i samtiden. Tittar man på några av årets mest omskrivna och hyllade böcker, flera nominerade till Augustpriset, är det uppenbart.

Greppet går igen i Johannes Anyurus ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”, Elise Karlssons ”Klass”, Jörgen Gassilewskis ”Hastigheten”, och Jerker Virdborgs ”Sommaren, syster”, alla från 2017. De drivs helt eller delvis av ett sådant berättarperspektiv.

Resultatet blir att själva betraktandet av världen framstår som lätt naivt. Vi läsare får ta del av tonåringens svartvita världsbild, en upplevelse som gärna blir nostalgisk i stället för intellektuellt utmanande.

Det kan kontrasteras mot 1800-talets klassiska roman vars protagonist ofta var beläst och bildad, och ifall han (ja det är oftast en han) var ung var han ofta brådmogen. Ta till exempel Julien Sorel i Stendhals ”Rött och svart”(1830). Den unge timmersonen från den franska republikens periferi lyckas med hjälp av sin intelligens och sitt skarpsinne med ambitionen att klättra och bli en betydelsefull person i samhället, trots sin bakgrund. I Stendhals prosa rannsakar Sorel insiktsfullt sig själv, han analyserar noggrant sin omgivning för att förstå hur han måste transformera sig för att vinna respekt. Det finns en bitande saklighet hos Stendhal, för endast genom att beskriva sakernas tillstånd klart kan han göra konvenansens lögn, samhällets orättvisor och hyckleri uppenbara för alla.

Kanske går skillnaden att sammanfatta med en enkel mening: När vår tids romanpersoner famlande försöker orientera sig i världen genomskådar realismens huvudpersoner samhället för att göra det till sitt.

I Jörgen Gassilewskis ”Hastigheten”skildras folkmordet i Rwanda utifrån en ung tutsikvinnas blick. Bilden vi läsare får är otydlig. Gassilewski hoppar i tid och rum, skiftar blixtsnabbt perspektiv så att man som läsare har svårigheter att uppfatta vad som sker. Marie-Louise, som huvudpersonen heter, dras passivt in i folkmordet och har själv en vag uppfattning om vad som sker. Hon tycks hamna i situationer av en slump. Varför hon brutalt skär ben och armar av sin bästa väns barn och begraver det levande förbli oklart.

Vad Gassilewski gör är att försätta läsaren i ett tillstånd av osäkerhet. Man tvingas att söka efter mening, att anstränga sig för att begripa det som inte går att förstå: hur vanliga människor kunde gå till attack med machete mot grannar och vänner endast för att de tillhörde fel folkgrupp. Gassilewski använder suggestionen som ett grepp för att sudda ut och komplicera gränser, exempelvis den mellan offer och förövare. Men emellanåt framstår det som ren bekvämlighet, att förbli dunkel är helt enkelt mindre riskfyllt.

I ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” (2017) skildrar Johannes Anyuru ett sekulariserat samhälle där människor dras till det totalitära på grund av modernitetens brist på mening. Andemeningen är att vi behöver mer religion, inte mindre, en tanke som Anyuru hela tiden antyder men aldrig skriver ut. Inget fel i det, men jag misstänker att han egentligen har en större vilja att diskutera de idéer som antyds. Hans vaghet kräver en välvillig läsare, en som redan från början har bestämt sig för att detta är bra.

Det är för eländigt att den svenska samtidslitteraturen inte bjuder på fler romaner med ett idéinnehåll som överträffar en välskriven krönika.

Inte ens när romanen utspelar sig i den svenska universitetsvärlden blir läsaren mycket klokare. Den intelligens som litteraturstudenten Hélène troligen besitter får vi inte se mycket av i Elise Karlssons ”Klass”. Den skymtar till då och då, men mest som pose. När någon vågar drista sig till en T S Eliot-referens under en diskussion om västerländsk kanon i seminariesalen avbryter Hélène aggressivt ”Vad fan vet T S Eliot om civilisation?” för att därefter ”fördjupa” uttalandet med ett par rader om att litteraturen automatiskt inte ger kunskap. Det kunde ha varit ett av flera tankeväckande ämnen för romanen att diskutera, men av det blir intet. Problemet är att endast ett perspektiv får dominera, och att läsaren förväntas att friktionsfritt köpa det. I stället för en dialog, får läsaren ett snävt och ensidigt perspektiv som det inte ens behöver argumenteras för.

Jag tar ett nytt andetag och spanar i höstens utgivning. Läser en roman om en ung litteraturkritiker som inte verkar vara lika intresserad av böcker som av att urskulda sina otrohetsaffärer. Läser realistiskt anlagda men idémässigt tunna romaner. Läser två novellsamlingar som odlar de förtätade ögonblickens stil. Till sist fastnar jag i en roman som till en början framstår som en öppning.

I sin senaste roman ”Sommaren, syster” lägger Jerker Virdborg fram en sorts poetik. Den utspelar sig i ett Sverige där ett mångårigt krig trasat sönder landet. Berättaren Erik flyr med sin syster genom de svenska skogarna. I en sekvens skriver han ned några svårbegripliga lyriska rader på en papperslapp. Systern läser fragmenten men dess innebörd förblir outtalad under den långa och farofyllda strapatsen, de delar allt, utom just det. När Erik till slut lyckas komma med en båt, har systern smugglat ner papper och pennor i hans packning. I ett brev säger hon: fortsätt skriv, men ”skriv så att andra kan läsa, inte bara jag eller du, skriv så att vem som helst skulle kunna förstå”.

Det är inget annat än en uppmaning till en realistisk berättarkonst.

Men Virdborg väljer tyvärr att förlägga berättarperspektivet till Erik. Han är lite annorlunda, raka motsatsen till sin praktiskt lagda, skarpsinniga elitsoldat till syster. Han begriper inte vad kriget går ut på, vad man strider om och vilka olika konflikter som härjar Sverige. Han befinner sig i ett töcken av okunskap – och därmed hamnar också läsaren där. Vi får nöja oss med en skickligt berättad actionroman, en bok som ligger närmare den amerikanska Hollywoodfilmen än den europeiska romanen.

Först när jag läser Sigrid Combüchens ”Sidonie & Nathalie” hittar jag till slut en roman med djup. Det är också en roman med krig- och flykttema, men den får tyngd och fyllighet av hur den pendlar i tid mellan en yngre och en åldrad berättare. Den äldre, 90-åriga Nathalie, är genuint osympatisk och fäller omdömen om alla i sin omgivning, inte minst sina barn och barnbarn. Men hon gör det med en sådan skärpa som kommer från levd erfarenhet att romanen får mig att längta efter fler huvudpersoner som är torra bakom öronen.

Alla behöver inte skriva som Thomas Mann i ”Bergtagen” eller George Eliot i ”Middlemarch”. Men det är för eländigt att den svenska samtidslitteraturen inte bjuder på fler romaner med ett idéinnehåll som överträffar en välskriven krönika. Det är dags för en litteratur som utmanar sina läsare, inte med ett lyriskt språk – utan genom tankar och handlingar.

För vad tar man med sig från antydningarnas och suggestionernas romankonst? Vad dröjer kvar förutom en stämning, en kvardröjande känsla? Vad fyller man ut det antydda med förutom vad man redan har inom sig? Varför lämnar berättandet aldrig jagets trånga rum, får syre och tar höjd? Den svenska romanen skriver sig allt djupare in i en ekokammare. Emellanåt känns den allt för trång att vistas i.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.