Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Med Rosa Liksom i Sibirien

För trettio år sedan åkte Rosa Liksom Transsibiriska järnvägen, en resa som senare blev till prisbelönta romanen ”Kupé nr 6”. Nu har författaren på nytt gjort resan i kupé nr 6. Det blir ett reportage om dagens Ryssland – och om oron för att Putin och Trump är en tupp för mycket i hönsgården.

Transsibiriska tåget ankommer till järnvägsstationen i Krasnojarsk på spår 4.

Vagnsvärdinnan, en stilig tant, berömmer min kappa, lotsar mig leende till kupé nr 6 och önskar mig god resa. Jag placerar ryggsäcken i bagageutrymmet av plåt under sängen.

På sängkanten mittemot sitter Mila, en ung kvinna som ser ut som en hipster från Berlin. Hon har varit på arbetsresa till Irkutsk och är nu på väg hem till Moskva.

Jag går tillbaka ut i korridoren, där passagerarna står och samtalar. Tåget är nytt, varje vrå liksom samovaren är skinande blanka. Ingen lukt. Det är förbjudet att röka ombord, och mannen som står bredvid doftar av rakvattnet Obsession.

Tåget rycker igång, Chopins preludium hörs svagt från högtalarna. En energisk mormor och en femårig flicka med flätor kommer ut från fyran. Båda två vinkar åt människorna som står på perrongen.

Vi lämnar Krasnojarsk, vars huvudgata är en blandarkitektonisk pärla: en mörkglänsande skyskrapa, med en tyst övervintrande koloniträdgård på bakgården. Bakom oss försvinner en senkonstruktivistisk betonglåda, en nybyggnad som påminner om Stalintidens empir, och ett par Chrustjevkor, som omger en sirlig, blå kyrka med lökkupoler.

Vi lämnar förstadens gamla sibiriska banja (bastu) och Sovjetgummorna som badar där, de som smorde min rygg med honungssalt, slog mig med två kvastar, masserade och kastade bad med yllemössa på huvudet och skor på fötterna.

Vi lämnar trendiga kaféer och ekologiska restauranger, muséer för modern konst, klubbar, kaffesnobbar, hipsters och dandyer. Det intensiva, pulserande Krasnojarsk, som förr var en stängd och fruktad etappstad med fångkolonier.

I kupén finns en liten platt-tv och nätta läslampor, vita tyggardiner i fönstret precis som i mormors stuga. På bordet en vit duk, en vit vas och i den en gul ros av silke.

På bordet ligger också en vit pappask för varje passagerare. Den innehåller en croissant, en muffins och en fralla, sylt, smör, ost, en påse svart och en påse grönt Liptons te och ett rödkindat äpple. Två traditionella teglas är placerade på en porslinstallrik. Man kan hämta hett vatten från den stora samovaren i änden av korridoren.

Milas telefon ringer.

”Jag svarar inte. Mormor har redan ringt tjugo gånger i dag. Jag pratade nyss med henne och nu orkar jag inte mer. Jag berättade inte att jag är på jobbresa i Sibirien, för hon klarar inte av mina arbetsresor. Jag kan inte sova när jag vet att hon är rädd att det ska hända mig något.”

Vagnsvärdinnan Pasja kommer i sin välsittande uniform, den består av en mörkblå kjol, vit skjortblus och en mörkblå väst. Hon visar mig hur man fäller upp sängen. Den är färdigbäddad med vita sängkläder. Pasja säger att restaurangvagnen är öppen, och om jag behöver något kan jag säga till henne.

Jag tar teglasen från bordet och hämtar vatten från samovaren. Pasja sitter i sin kupé och tittar på en rysk teveserie i sin laptop. Vi lägger hallonsylt i teet och öppnar muffinspåsarna. Mila berättar att hon är lärare i engelska.

”Pappa var gruvarbetare och drack ihjäl sig när jag var liten. Mamma är ekonom och hon flyttade till New York för tio år sedan. Hon förälskade sig, sedan blev det skilsmässa, och hon stannade kvar. Först stod hon bakom disken på McDonalds, sedan jobbade hon som städare och nu arbetar hon på ett ryskt placeringsföretag. Hennes jobb går ut på att inte stjäla något. Hon planerar att återvända till Moskva. Hon älskar konst och kultur. Hon tycker att Ryssland kunde branda sig själv som kulturell supermakt. Ingen dum idé!”

Jag frågar Mila, hur hon tänker kring Sovjettiden.

”Utlänningar frågar alltid om Sovjettiden. Vad är det för intressant med den? Jag var ett år gammal när Sovjetunionen blev Ryssland. Jag vet absolut ingenting om Sovjettiden.”

Foto: Rosa Liksom

Mila betraktar landskapet en stund. Mellan björkarna skymtar en snöfattig dal, som sträcker sig ända till horisonten. Genom den slingrar en smal fors och där det är strömt ångar vattnet. Köldsolen färgar himlen i ett violett dis.

”Mamma har berättat att pappa inte fick lön på ett halvt år när Sovjetunionen föll samman, trots att han hade två arbeten. Vi kämpade mot hungern, för vi har inga släktingar på landet. För ett ögonblick gick det bättre, men när rubelns värde rasade 1998, föll vi på nytt ner i en tid då man inte betalde ut några löner. En gång när pappa kom hem från jobbet hade han en schweizisk chokladkaka i handen. En månadslön hade kvitterats ut med en chokladkaka. Jag minns omslaget mycket väl. Det var blekblått med en bullig ko. Mamma lade chokladkakan i ett plåtskrin och lyfte upp det ovanpå skåpet i köket. När jag var ensam hemma, klättrade jag upp på en stol och tog asken. Sedan beundrade jag chokladkakan vid köksbordet.”

Vi pratar om livets gång och problem som förorsakats av globaliseringen i Finland, Europa och Ryssland.

”Via nätet följde jag med presidentvalet i USA. Jag stödde Bernie Sanders och blev mycket besviken när han åkte ur. Hos oss talar ingen om jämställdhet, det allmänna väl, eller hur globaliseringen kunde vara bra för alla, såsom Sanders gör, och även Obama. Hos oss som antagligen också hos er, är girighet och oförskämdhet helt accepterat och respekterat. Ingen längtar egentligen efter Sovjettiden, men visst finns det ju andra alternativ här i världen, som till exempel Bernies alternativ. Medelklassen är besviken, trots att man tills vidare lever normalt.”

”Synd bara, att dom underbara finska ostarna försvann från butikshyllorna”, skrattar Mila.

Det knackar på dörren, och Pasja som ler besvärat, kommer in med en liten korg. I den finns souvenirer: usb-minnen och termometrar utformade som små tåg, teglashållare och anteckningsblock. Mila köper ett usb-minne.

Foto: Rosa Liksom

När Pasja avlägsnat sig berättar Mila, att om vagnsvärdinnan önskar sig en liten bonus på lönen, måste hon sälja krimskrams till turisterna.

Så fortsätter berättelsen.

”Dom förmögna och miljonärerna, som det finns miljontals av i Ryssland, bor i städernas centrum eller i egna, bevakade bostadsområden. Dom köper sina kläder i affärer för märkeskläder, och dom har sina egna svindyra tjänster överallt: restauranger, gym, varuhus, skönhetssalonger, semesterorter, spa-anläggningar och annat. Dom som har det svårt bor på landsbygden, i småstäder eller långt borta i förstäderna. Migranterna från Centralasien som är papperslösa föraktas, trots att dom gör allt skitjobb som inte duger för oss ryssar. Dom olika samhällsklasserna möts aldrig. Dom fattiga var arga en tid, men nu har dom redan för länge sedan gett upp. Dom är helt övergivna och utlämnade åt ödet.”

Vi bestämmer oss för att uppsöka restaurangvagnen.

Gardinerna går i rött och guld, bänkarna är stoppade och borddukarna blommiga. Utöver oss är här bara tre personer: en mongolkvinna med mått som en modell, och som har kombinerat sin svarta klänning med en blå rävboa, hennes kanske tvååriga son och en orolig svärmor från Tula.

Jag beställer te, Mila en latte. Servitrisen ler: tyvärr finns ingen lattemaskin, men espresso går bra. Jag får en kopp hett vatten, en påse Lipton och en bit vitt bröd, Mila får sin espresso.

Det är så tyst och dåsigt att vi återvänder till kupé nr 6. Den väntar på oss, vilsam och stämningsfull.

Beautyboxen som erbjuds på tåget innehåller alla nödvändiga hygienartiklar, och jag går till toan. Där doftar det tallskog. Jag tvättar ansiktet med varmt vatten och lyssnar en stund på det lugnande dunket från skenorna. Mila har tagit på sig en mjuk pyjamas från H&M. Hon sitter på sängkanten med sin iPad i famnen och surfar på nätet. Besvarar mejl, är inne på sociala medier och lägger ut bilder hon tagit i Irkutsk på Instagram.

”Kan du tänka dig, att den här som jag postade i går, har samlat fler likes än alla andra tillsammans?”

Hon visar en bild på sin katt, som river sönder en bok som hamnat på golvet.

Morgonen gryr försiktigt. Jag klär på mig, ser ut genom fönstret på lagerområdena som glimtar förbi. Tåget går långsamt och stannar sedan på järnvägsstationen i Novosibirsk.

Mila ligger kvar och sover när jag skyndar mig ut med min kamera. Pasja säger att tåget står i 25 minuter.

Den stora och mäktiga stationen ser ut att vara nyrenoverad, de smaragdgröna byggnaderna skiner. Ändå är ytterdörren lika tung som för trettiofem år sedan. Jag slinker in.

Därinne passerar jag säkerhetskontrollen och apparaten som röntgar bagaget tycks inte fungera. Den övervakas av fem poliser i välpressade uniformer som står och samtalar sinsemellan. Bredvid apparaten finns plats för jourhavande: här sitter en gammal man som fått en officiell, mörkblå tjänsteuniform. Han sitter lojt vid bordet och gäspar.

Ett tiotal asiatiska städare torkar golven oavbrutet: någon knuffar en bonmaskin, en annan putsar dörrhandtag och räcken. Här låtsas man inte arbeta, man arbetar.

I kioskerna säljs ikoner, böcker, souvenirer, mat, frukt, öl, kläder och olika salvor. I vänthallen sitter några personer. Två poliser granskar dokumenten hos en tonårspojke som ser ut att komma från Centralasien, och någonting tycks inte stämma. De leder in den skrämda och ovilliga gossen i ett bakre rum.

Jag går ut och upp på gångbron som för till staden.

Foto: Rosa Liksom

Köldmorgonens vassa kniv täljer i landskapet, på taken till de tornförsedda husen blinkar bankernas reklamskyltar och digireklamer. Det är en obekant vy för mig, det gamla har rivits och i stället har man uppfört tiotals nya, och såväl humoristiska som pompösa byggnader. Miljontals ledlampor på varuhusets väggar ser på när människorna skyndar till sina arbetsplatser.

Jag springer tillbaka till tåget. Pasja suckar av lättnad och säger, du blev nästan försenad.

Mila har klätt på sig, bäddat sin säng och surfar nu på nätet. Jag går ut i korridoren. Elnur, en ståtlig ung man har stigit på i Novosibirsk och tagit plats i kupé nr 5. Han är på väg till Tjumen och vill gärna prata.

”Är du gift?”, frågar jag.

”Naturligtvis inte. Jag är fortfarande ung, bara 28. Studierna blev på hälft, jag gör ströjobb. Senast var jag truckförare. Jag hälsade på hos mormor och nu ska jag besöka min mamma. Mormor är udmurt, pappas mamma är azer. Jag föddes i Azerbajdzjan, men vi flyttade till Moskva när jag var fem. Mina föräldrar skildes, pappa och jag blev kvar i Moskva, och min mamma flyttade till Tjumen tillsammans med sin nya man. Jag skulle aldrig vilja bo i Sibirien. Allt är bättre i Moskva.”

”Vet du om att Trump är Amerikas nästa president och världens mest inflytelserika person? Inte bra, det betyder krig. Två tuppar ryms inte i samma hönshus. Putin är en tuff typ, han älskar krig. Jag var ett år och sju månader i armén. Det var ingen trevlig tid. Jag deltog i kriget i Nagorno-Karabach och var tvungen att skjuta armenier på nära håll. Motbjudande, men i krig råder krigets lagar.”

”Obama var en bra president, Trump är både rasist och fascist, men det är Putin också. Ändå har Putin klarat sin uppgift ganska bra. Han tillåter inte längre att Väst förödmjukar Ryssland. Vi vill vara stolta över vårt eget land, historia och kultur. Vi vill att man betraktar oss som jämlikar. Vi vill inte hamna utanför och sitta och huttra i ensamhet. Vi vill vara en del av världen, sitta vid samma bord som amerikanarna och ge vårt handslag. Vi är ju människor, allihop.”

Elnur går för att ringa sin mamma och säga att han är på tåget. Mila berättar att hennes kompis har skickat en bild från Sjeremetjevo flygplats, där det finns en stor pappstaty som föreställer Vladimir den store och en text: Välkommen hem, Krim.

Foto: Rosa Liksom

”Den här min kompis Sasja anser att Stalintidens propagandamaskineri är tillbaka. Visst stämmer det ju att dom statliga tevekanalerna prånglar ut rena dyngan, och att folk är för lata för att läsa tidningar eller leta upp information på nätet.”

Det knackar på dörren och Vanja frågar, om vi vill äta middag klockan sju i kupén eller i restaurangvagnen. Vi väljer restaurangen.

Jag frågar Mila om hennes pengar räcker till ett hyfsat liv. Hon ser på mig med huvudet på sned.

”När jag får lön, köper jag först ett trendigt klädesplagg av god kvalitet eller skor, sedan lite hudvårdsprodukter och resten av pengarna – om det finns några – går till mat.”

När tåget stannar på stationen i Barabinsk, skyndar vi ut, Elnur, Mila och den danska bagpackern Trine från kupé nr 3.

Full villervalla på perrongen: pälsförsäljare rusar omkring och bjuder ut sina produkter till de kritiska resenärerna. Här erbjuds också stekt fisk, fryst fisk, rökt fisk, torkat kött, saltkött, grillbiff, yllestrumpor och dukar.

Elnur ser på mig och grinar.

”Dom här kärringarna är finsk-ugrer precis som du. Köp nu för himmelens skull något av dina stamfränder, så dom kan gå och skaffa sig vodka. Fyllkajor är vad dom är!”

Foto: Rosa Liksom

Pasja ropar att tåget avgår och vi skyndar oss in. Den besvikna försäljaren stirrar mordiskt efter mig på perrongen och visar långfingret.

Trine är frilansjournalist, gillar Christiania i Köpenhamn och berättar att hon tillbringat tio dagar i Nordkorea. Resan hade kostat 1 500 euro och priset inkluderade helpension, resor inne i landet och egen guide.

I restaurangvagnen fyller vi upp tre bord.

Vid ett av dem sitter en man med stor mage, klädd i raka byxor och grå yllekofta, tillsammans med sin slanka flickvän. Mila viskar att han är gangster. Jag frågar hur hon kan veta det. ”Han har ju American Expresskortet vid bordshörnet, och det används bara av skurkar och nyrika.”

Vid det andra bordet sitter farmor Sonja och sondottern Pauline. Nu märker jag att Sonja har ett nässmycke. Vid det tredje bordet sitter vi: Elnur, hans kupésällskap Volodja, Mila och jag.

Det finns tre middagsalternativ: kött, fisk eller grönsaker. Männen beställer kött, Mila grönsaker och jag fisk. Vinet är franskt, maten god husmanskost, och helt tillräckligt.

När vi återvänder till kupén, säger vi adjö till Elnur, för tåget ankommer så tidigt till Tjumen, att vi antagligen fortfarande sover. Jag stannar och pratar en stund med Volodja, som har suttit i kupén och läst hela vägen. Han är bankir, kommer från Omsk och ska till Moskva i arbetet.

”Kurserna sjönk med 20 procent så snart resultatet i det amerikanska presidentvalet stod klart. Men det är ingen panik, de stabiliserar sig förr eller senare. Trump har investeringar i Ryssland, och det kan hända att det har en positiv inverkan på relationen mellan honom och Putin. En affärsman vill ha vinster och om sådana står att få i Ryssland är allting bra. Det värsta är inte desperation och nedrighet utan kaos.”

”Rysslands ekonomi störtdyker. Många västerländska företag har lämnat landet. Till och med de turkiska affärsmännen har övergett oss, för Putin begriper sig överhuvudtaget inte på ekonomi eller business. Det är sorgligt. Ryssland, vart är du på väg?” frågar Volodja.

Vi tittar ut över den täta skogen som försvinner i det kalla mörkret och säger ingenting på en stund.

”Jag bor med min fru i ett egnahemshus i utkanten av staden. I går morse vaknade jag klockan fem och när jag tittade ut genom fönstret på gården, såg jag tre vargar lufsa fram vid skogsranden. När kölden är sträng söker dom sig närmare människorna. Dom dödar strykarhundar som dom äter, och vi dödar vargar. På så sätt bevaras balansen.”

När jag vaknar tidigt på morgonen står tåget stilla. Mila sover. Jag klär mig snabbt och går ut. Vi är i Jekaterinburg.

Solen blinkar fram bakom den ångande stationsbyggnaden. Människorna kurar ihop sig i den frostiga dimman som har svept in staden i sin famn. På perrongen flockas ett antal välgödda strykarhundar, jag räknar till sexton.

Jag hämtar en överbliven fralla och en croissant från kupén och kastar dem på perrongen. Ett par av hundarna kommer fram och nosar på mina allmosor men skyndar sedan besvikna iväg.

Pasja ser vad jag håller på med och skrattar till, dom här hundarna är inga bullätare, för dom duger bara kött! En gammal och luggsliten liten hund återvänder till bytet och nafsar uttråkat i croissanten.

Jag kryper tillbaka ner i sängen, läser en bok, somnar, läser igen, somnar, tecknar och vilar.

Jag betraktar de rimfrostiga byarna som tappert stretar på i det kalla ljuset, somliga är övergivna, andra har genomgått ett lyft i form av eurorenovering. Jag kastar en blick mot övre bädden. Där tittar Mila på film med hörlurar på öronen. Den ena stationen efter den andra susar förbi kupé nr 6. Där försvann Perm, och tiotals småstationer.

Vanja dyker upp i dörren med en korg varma potatispiroger. Vi köper två saftiga piroger som vi har till vårt te.

På kvällen kommer vi till Udmurtien och den lilla staden Balezino. Mila orkar inte gå ut, men Trine gör mig sällskap. Termometern visar på –22.

Mitt i en snödriva på perrongen finns torgstånd, små blå kojor som tagna ur en saga. I dem säljs virkade mjukisleksaker, handarbete, Snickers och Mars, Oreokex, Coca-Cola och ingefärsöl, porrtidningar och kärleksskildringar, vadderade kläder och souvenirer.

Trine säger att hon njöt av sin resa till Nordkorea, och hennes röst är aningen hånfull. Hon menar att det aldrig har varit så enkelt att resa någonstans. Man behövde varken tänka eller göra något.

I kupén berättar Mila att hon läst på nätet att man följande kväll kan se supermånen på himlen, senast den syntes var 1948. Budskapet sprids i vår vagn, och vi börjar alla tillsammans vänta på den på riktigt.

I Balezino får Volodja sällskap i sin kupé av en man som ser ut som Pierce Brosnan. Taxiföraren Boris är på väg till Niznjyj Novgorod. Dagen därpå står vi och pratar i korridoren och Boris berättar att han är född i Krasnojarsklänet, i staden Norilsk.

”Min pappa var lett, och efter det stora fosterländska kriget förvisades han till fånglägret Norillag. Efter Stalins död blev han fri, stannade kvar i Norilsk, gifte sig och så föddes jag.”

På kvällen var nästan alla resenärer ute i korridoren för att vänta på supermånen.

Himlen är klar, tåget ilar framåt, snön yr, stjärnorna blinkar men ingen supermåne syns till. Så, strax innan Kirovstationen, ropar Boris från sin kupé. Mila och jag störtar dit och vi ser månen: en neonorange, glåmig rund skiva täcker halva himlavalvet och blinkar surrealistiskt.

”Den skiner lika på skyldiga och oskyldiga, på offer som på förövare”, säger Boris.

Innan vi återvänder till den vilsamma kupé nr 6, säger vi adjö till våra reskamrater. Selfies och stora kramar. Mila och jag spelar våra favoritlåtar för varandra på Youtube och så lyssnar vi på nyheter från CNN.

Mila säger att vid sidan av Trump har Putin börjat låta human, och att det är underbart att få komma hem till katten och pojkvännen.

”Visst fanns det god latte i Irkutsk och utmärkta sushirestauranger, men i Moskva är allt ändå bättre.”

Foto i text: Rosa Liksom

”Kupé nr 6”.

”Kupé nr 6” fick Finlandiapriset när den kom ut 2011. Boken kom på svenska 2012 (Wahlström & Widstrand, i översättning av Janina Orlov).

Romanen handlar om en ung, finsk, kvinnlig antropolog, som gör den långa tågresan till Ulan Bator. Det är sovjetiskt 1980-tal, och i den lilla kupén får hon sällskap av en medelålders man som på ytan är hennes totala motsats. Han berättar sitt liv för henne, och en sorts vänskap spirar mellan dem.

Romanen bygger på Rosa Liksoms egna erfarenheter av att leva i Sovjet under 80-talet.

Rosa Liksom (pseudonym för Anni Ylävaara) är född 1958 och bor i Helsingfors, och är verksam både som bildkonstnär och författare.

Hennes senaste bok på svenska är novellsamlingen ”Sånt är livet”.