Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Michail Zygar: ”Det har alltid funnits en annan väg för Ryssland”

Den ryske bästsäljarförfattaren Michail Zygar är intresserad av människors svagheter. Hans senaste bok, som i dagarna kommer på svenska, handlar om misstagen som ledde till en katastrof för Ryssland år 1917. Boklördags Anna-Lena Laurén har träffat Zygar i Moskva.

Boken heter ”Imperiet måste dö” – men handlar inte alls om det ryska imperiets historia. Den saken är Michail Zygar mycket tydlig med när han nyrakad och jetlaggad från en Kanadaresa dyker upp på ett av de otaliga caféerna på Pokrovka-gatan i centrala Moskva.

— Det här är en bok om människor. Om hur människor tänker, vilka misstag de gör. Mitt mål är att inte försöka hitta någon logik. Så gör ofta författare när de skriver böcker om historiska händelser – man vet hur det hela slutade och det påverkar skrivprocessen eftersom man till varje pris försöker hitta en logik och ett mönster.

Läs mer: Michail Zygar skildrar makten i Ryssland 

Zygars utgångspunkt är en annan.

— Jag vill skildra det hela inifrån. Vad människor sade och tänkte just då, inte hur de rationaliserade händelserna i efterhand.

De huvudsakliga källorna för boken är brev och dagböcker. Självbiografier är en genre som Zygar förhåller sig till med en viss skepsis.

— Alla självbiografier är skrivna i akt och mening att försvara sina beslut. Ingen vill ju erkänna att man har varit en idiot.

Michail Zygar är en av Rysslands mest framstående journalister. Internationellt är han mest känd för sin bästsäljande bok, ”Männen i Kreml”. Hans senaste bok, ”Imperiet måste dö” handlar om revolutionsåret 1917. Framför allt handlar den om de människor som i ett brusande, berusande Petrograd försökte ändra historiens gång och baxa in Ryssland på en demokratisk väg.

Faktum är att de nästan lyckades. Åtminstone om man ska tro Zygar.

— Naturligtvis hade Ryssland kunnat bli en demokrati. Naturligtvis! Under våren och sommaren 1917 fanns det en verklig vilja, en stark övertygelse i samhället om att demokratin måste konsolideras. Många politiker var villiga att lämna allt gammalt groll åt sidan. Den enda som spottade på allt detta var en journalist vid namn Uljanov.

Vladimir Uljanov, eller Lenin som han blivit mer känd som, har en undanskymd roll i boken. Zygar anser att den ryska historieskrivningen i alldeles för hög grad kretsar kring Lenin som person. I sin bok lyfter han fram ett brokigt galleri andra aktörer – Lev Tolstoj, Sergej Witte, Zinaida Gippius, Pavel Miljukov, Irakli Tsereteli.

Lenin hade ingen del i den första revolutionen. När han sent omsider anlände till Petrograd från sin politiska exil betraktades han av de flesta som en olidlig besserwisser, som tråkade ut sin omgivning med ändlösa föreläsningar om hur han skulle göra en riktig revolution. Han var enligt Zygar den enda bolsjeviken som vägrade samarbeta med den tillfälliga regeringen.

— Ingen tog Lenins planer på allvar. Men han var skicklig på att samla de anarkistiska elementen i samhället omkring sig, i klartext halvkriminella, konstaterar Zygar.

När bolsjevikerna lyckades göra sin statskupp i oktober 1917 var de en marginell gruppering – men samtidigt den mest skrupelfria och målmedvetna av alla politiska strömningar i Petrograd. De utnyttjade yttrandefriheten och den politiska öppningen inte till att konsolidera  demokratin, utan till att störta den. Resultatet var Stalins skräckvälde och sjuttio år av enpartistat.

— En katastrof, konstaterar Zygar.

Var det ett misstag att ge bolsjevikerna så mycket utrymme? Borde europeiska demokratier ge dagens politiska och religiösa extremister mindre frihet? undrar jag.

— Det finns tusen små detaljer där man gjorde misstag. Den tillfälliga regeringen bestod inte av erfarna tjänstemän, konstaterar Zygar.

Han vill vara försiktig med att dra paralleller till dagens situation. Samtidigt är det ett faktum att likheterna är många, något som är omöjligt att inte slås av när man läser boken. Framför allt den ryska elitens övertygelse om att utländska konspirationer lurar överallt känns så bekant att jag flera gånger skrattar högt medan jag läser.

Zygar ler bekräftande.

— En sak har inte förändrats, och det är människan. Hon är fortfarande densamma, och tjänstemännen har fortfarande liknande stereotyper i huvudet. Före revolutionen var den ryska eliten indelad i två läger – det ena trodde att Ryssland hade ansatts av en engelsk konspiration, det andra såg tyska spioner överallt.

Zygar slår ut med händerna.

— Hundra år senare kan vi konstatera att alla hade fel. Det fanns ingen konspiration, varken en engelsk eller tysk. Det var bara dumheter.

Bokens titel, ”Imperiet måste dö”, är inte ett citat av någon huvudperson i boken utan Zygars egen.

— Det är en slutsats som alla i boken förstår – att så här kan man inte fortsätta. Ändå förmår de inte göra något. Av alla till buds stående alternativ väljer man ständigt det sämsta, man förlorar tid, man kan inte bestämma sig.

Du beskriver den sista tsaren Nikolaj I som en obeslutsam, vacklande figur med ett ständigt nollställt ansiktsuttryck och en förkärlek för att peta sig i näsan.

— Ja, han var känd för det. Men det här är inte en bok om tsaren. Historien är inte beroende av en enda person utan av en mångfald olika människor. Mellan mars och november 1917 gjorde Ryssland enastående liberala reformer – allmän rösträtt inklusive för kvinnor, avskaffandet av dödsstraff, yttrandefrihet. Det är otroligt spännande och visar att det fanns en alternativ väg.

Finns det fortfarande en annan väg för Ryssland?

— Naturligtvis. Det finns det alltid. Men i dagens Ryssland är det fortfarande stämningarna från 2014 som dominerar, när Putin ”made Russia great again”. Det var därför han valdes till president. Valfusket är helt irrelevant, vad det handlar om är att Ryssland inte har några politiker. Under presidentvalet hade vi två personer som försökte vara det, Ksenija Sobtjak och Pavel Grudinin. Om de fortsätter så kan kanske något hända, men det är en mycket lång process och just nu är trenden den motsatta.

Ändå tillhör Zygar inte dem som anser att Ryssland är hopplöst.

—Det har alltid varit möjligt för Ryssland att bli en demokrati. Vi är trots allt ett land som har kunnat gå från Den stora terrorn år 1937 till friheten 1991.

 

Michail Zygar

Ålder: 37 år.

 

Bakgrund: Född i Moskva.

 

Examen från diplomatutbildningen MGIMO. Krigskorrespondent för Kommersant 2000–09. Chef för politiska avdelningen på ryska Newsweek 2009–10. Chefredaktör för Rysslands enda oberoende tv-kanal Dozjd 2010–15. I dag fri författare och publicist.

 

Böcker: ”Vojna i mif” (Krig och myter, krigsreportage) 2007, ”Gazprom – novoje russkoje oruzjie” (Gazprom – det nya ryska vapnet) 2008, ”Vsia kremljovskaja rat” (om det moderna Rysslands politiska historia) 2015. På svenska: ”Männen i Kreml” 2017 (Ordfront).

 

Aktuell: ”Imperiet måste dö” kommer ut på svenska i slutet av april. Det är en översättning från den engelska versionen "The empire must die", som är en förkortad version av det ryska originalet "Imperija dolzjna umeret" på 860 sidor.