Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Böcker

Modiano åter efter Nobelpriset – släpper roman och pjäs

”För den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld.” Så löd Svenska Akademiens motivering för att tilldela Patrick Modiano Nobelpriset i litteratur 2014.
”För den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld.” Så löd Svenska Akademiens motivering för att tilldela Patrick Modiano Nobelpriset i litteratur 2014. Foto: Ulf Andersen/Gamma

Det var 2014 och den franske författaren Patrick Modiano förärades Nobelpriset i litteratur. Sedan blev det tyst i tre år. Litteraturforskaren Daniel Pedersen läser Modianos nya verk.

Vad gör man efter Nobelpriset? Det är en fråga som en författare per år tvingas ta ställning till. Man får anta att den första boken efter att man förärats världens mest berömda litteraturpris torde utsätta författaren för en viss press. Det är nu nästan tre år sedan Patrick Modiano mottog detta pris och den 26 oktober släppte han två böcker. Romanen ”Souvenirs dormants” (ung. Sovande minnen) och teaterpjäsen ”Nos débuts dans la vie” (ung. Våra inträden i livet). På ytan fortsätter han ett metodiskt arbete att kartlägga rötterna till sitt liv och den värld som då existerade. Men samtidigt uppvisar verken ett ny slags självreflektion över både minnesarbetet och skapandet.

I ”Souvenirs dormants” kastas läsaren hastigt tillbaka till den litterära värld Modiano tidigare noggrant beskrivit, till ockupationens tid, och ett gäng ryska svartabörshajar. Fadern omnämns men förblir en lika undflyende skuggfigur som förr. Glömda ansikten belyses för en sekund innan de försvinner. Snart fokuseras dock bilden och berättarens möte med sex kvinnor framträder.

Även om romanen utspelar sig under 1960-talets första år så är tiden en annan – för att låna en formulering från romanen: en tid när ”den äldre världen drar en sista suck innan den går förlorad”. Det kan förstås som konsekvenserna av det som ägde rum under ockupationen och de som fick sina liv formade av detta. Men det handlar inte om att beskriva den historiska perioden utan snarare minnet av den. De sex kvinnornas framträder för att sedan försvinna ur sikte. De är vänner till föräldrarna, somnambulister, esoteriker och på flykt. De porträtteras ömsint. Modianos kvinnoporträtt lämnar ofta läsaren i samma bryderi som berättaren, man får vaga konturer av ett livsskeende, nattliga samtal i en lägenhet på ännu en adress att addera till listan på de platser man aldrig återvänder till. Vilka de egentligen var behåller de för sig själva och berättaren är för finkänslig för att fråga.

Även om romanen har omisskännliga Modianska drag innehåller den något nytt och prismatiskt. Titelns första ord avslöjar vad som står på spel: souvenirs, minnen. För denna bok, mer än andra, kämpar mot den glömska som tilltar med åren. Berättaren tycks liksom många andra karaktärer ”vandra bredvid sitt eget liv”. Texten rör sig från själva minnessökandet till reflektionen om dess villkor. Man får intrycket att ett slags litterär metod (om det går att tala om en sådan) redovisas. Minnets arkiv återfinns i anteckningsböcker och adresser, staden är som alltid en minnesplats som samlar alla tider, eller som det en passant uttrycks i romanen: ”Vid denna sena timme och denna årstid fanns det inte någon trafik längs med boulevard Gouvion-Saint-Cyr. Det är märkligt, när jag skriver detta i dag hör jag ekot från våra steg – eller snarare hennes – på den tomma trottoaren.”

Efterklangen av dåtidens steg filtreras genom den melankoliska vetskapen om att det förflutna försvinner, och det gör emellanåt boken sorglig. Minnet är aldrig fullständigt, det är fullt av välvilliga lögner (likt dem man, som romanen konstaterar, berättar för att undkomma människor vars känslor man inte vill såra) som fyller i glömskans luckor. Metoden att komma närmare denna ogripbara tid är densamma som tidigare, exempelvis listor över adresser och personer. Men så sker plötsligt något oväntat precis i slutet av romanen, på sidan 96 av 104, när vi plötsligt rör oss fram till romanens tillkomst och datumet 10 mars 2017. Aldrig tidigare tror jag att Modiano rört sig fram till det skapande nuet med samma exakthet för att konstatera att de brottstycken som återfinns i anteckningsböckerna måste ordnas, sammanställas, organiseras och berättas för att ges mening.

Att vi här når fram till pjäsen kan vittna om hur främmande Modiano först framstår som pjäsförfattare. Få lär hävda att Modianos litterära styrka ligger i romanernas replikskiften. De starkaste dialogpassagerna i romanerna verkar snarast uttalas till någon okänd tredje part (eller läsaren) och inte utspelas mellan karaktärerna. Modiano har tidigare skrivit både sångtexter och filmmanuset ”Lucien Lacombe”, men det är med ”Nos débuts dans la vie” som han tar steget in på teatern.

Det är oerhört befriande att läsa en författare som koncentrerar sin framställning till ungefär hundra sidor. En imponerande konst.

I bakgrunden verkar ett biografiskt stoff med den skådespelande och ständigt turnerande modern (henne vars frånvaro är viktig i romanen ”Straffeftergift” från 1988, nyss utkommen i svensk översättning) vars karriär inleddes under ockupationen. Handlingen, med fem roller, utspelas mellan två teatrar och försiggår främst mellan två skådespelerskor och den unge Jean. Kvinnorna är den yngre Dominique, som ska spela i Tjechovs ”Måsen”, och Jeans mor Elvire som spelar på en närbelägen boulevardteater, förbunden med den mindre teatern. Jean, som vill undvika både modern och styvfadern, gömmer sig en natt i Dominiques loge, och med sig har han ett manus som ska färdigställas för scenen.

Efter hand framträder minnen, personer och händelser från barndomen. På så sätt ställs också familjens struktur, att vara bundna vid varandra trots att man har föga gemensamt, i centrum. Man skulle kunna hävda att familjen och minnet speglar varandra: båda bärs av individen och man är oavlåtligt fäst vid dem, även om man önskar fly. För Modiano går det knappast heller att skilja dessa två åt eftersom broderns död, faderns yrke och moderns frånvaro ständigt närvarar i romanerna.

Repliker ur ”Måsen” interfolieras i pjäsen. Här uppstår en spänning mellan förflutenhet och nutid, mellan gamla och unga, mellan olika slags teater. Det är intressant att läsa hur replikerna ljuder i karaktärernas munnar. Leken med vem man är och hur man framställer sig ställs på sin spets på teatern, och det är svårt att veta var denna pjäs – som delvis är en metapjäs – tar slut och om den inte efter sista replikskiftet slutligen träder ut i staden och på en annorlunda och större scen.

I båda böckerna finns intressanta litterära förbindelser. I ”Souvenirs dormants” är Hans Fallada viktig, han som med sin roman ”Ensam i Berlin” visade det vardagliga motståndets samtidiga styrka och futilitet i Tredje rikets Berlin. Skildringen av ett motstånd man väljer, även om det omöjligt förändrar världen. Och i ”Nos débuts dans la vie” är huvudpersonerna precis som i ”Måsen” en skådespelerska och en dramatiker. Genom detta anknyter Modiano inte bara till Tjechov utan i förlängningen också till Shakespeare och Hamlet.

Vad som förenar böckerna är att båda innehåller reflektioner kring minnets och glömskans processer, är inventeringar av tidigare litterära motiv och innebär en fördjupad diskussion om skapandets villkor. Det är oerhört befriande att läsa en författare som koncentrerar sin framställning till ungefär hundra sidor. En imponerande konst.

Sist i ”Souvenirs dormants” är det som om berättaren i samma andetag direkt tilltalar oss läsare och dem som förlorats i sikte: ”I era minnen blandas bilder av de vägar ni tagit och som ni inte längre vet vilka provinser de genomkorsar.” Vilka landskapen är, från vad eller vart resan går sägs inte. Denne författare besvarade sålunda den inledande frågan på allra enklaste sätt: skriva vidare, att följa en väg vars slut man ännu vet någonting om.