Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-16 19:15 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/mysigt-och-mystiskt-i-ingelin-angerborns-varldar/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Mysigt och mystiskt i Ingelin Angerborns världar

Precis som Maria Gripe en gång vill Ingelin Angerborn förmedla en sorts tröst till sina många unga läsare, att hennes spökhistorier för med sig att det finns olika sätt att tänka på vad som händer efter att man dör. DN:s Judith Kiros åkte hem till henne. 

På väggen i Ingelin Angerborns lägenhet hänger en tavla på skogsdjur samlade kring ett bord. Värmeljusen framför dem är tända och ovanför dem hänger en skinande fullmåne. Den ser nästan ut att skildra en scen ur C.S. Lewis Narniaböcker. 

– Det var så tomt där på väggen, säger Ingelin Angerborn och stannar framför målningen. Vi flyttade hit för två år sedan nu och håller fortfarande på att inreda.

Lägenheten är full av små, magiska detaljer: tavlor, skimrande lampor, små statyer. I köket, som vi sätter oss i, finns en myshörna med två gröna fåtöljer. Det mysiga, och lite mystiska, går igen i hennes många (och omåttligt populära) ungdoms-och-barnböcker. Har hon alltid dragits till det övernaturliga som litterärt spår?

– Nej, mina första böcker var humoristiska. Men samtidigt…

Hon ser eftertänksam ut.

– Idén till en av mina första böcker, ”Om jag bara inte råkat byta ut tant Doris hund”, var att den skulle bygga på  händelsekedjor. "Om jag inte råkat göra så, så skulle inte det ha hänt", och så vidare. När jag satte mig ner för att skriva dem var det inte riktigt tänkt att det skulle bli roliga böcker, utan lite mer av det där mystiska. Vad är slumpen och tillfälligheter? Vad är det som styr att saker blir som de blir?

Ingelin Angerborns lägenhet är full att små detaljer, tavlor, skimrande lampor, små statyer. "Vi flyttade hir för två år sedan och håller fortfarande på att inreda".
Ingelin Angerborns lägenhet är full att små detaljer, tavlor, skimrande lampor, små statyer. "Vi flyttade hir för två år sedan och håller fortfarande på att inreda". Foto: Erik Nylander

Ingelin Angerborn växte upp i Göteborg innan familjen, när hon var nio år, flyttade till Tranås för att hennes mamma fick jobb på biblioteket där. Som artonåring började hon på teaterlinjen på en folkhögskola i Arvika, där hon träffade sin man, som har fortsatt arbeta med teater.

– Jag tyckte att teater var jättekul, jag hade nog också gärna fortsatt med det om det inte hade varit så svårt.

Men istället var det skrivandet som lockade Ingelin Angerborn. Efter att paret flyttade till Linköping började hon läsa litteraturvetenskap och svenska på universitetet.

– Jag tror att jag läste litteratur för att jag någonstans i bakhuvudet hade den där drömmen om att skriva. Den har jag haft sedan jag var barn, fast det har väl varit mer eller mindre aktuellt under olika perioder i livet.

Författardrömmen, tror Ingelin Angerborn, kommer ur att det lästes mycket i barndomshemmet: som barn var det Fem-böckerna och Kulla-Gulla, men som trettonåring kom hon i kontakt med Maria Gripes ”Tordyveln flyger i skymningen”. Den spännande, magiska boken blev en omvälvande läsupplevelse, som breddade inte bara hennes syn på litteratur, utan också på världen.

– Jag älskade mystiken i den! Jag tror att jag fastnade för tanken att livet inte tar slut när man dör. Som barn upptäcker man ju döden och jag minns att jag tyckte att det var rätt jobbigt. Mamma och pappa var ju jättesnälla och fina, men de sade ju mest att när vi dör, då blir man kanske en blomma, eller jord. Det var ju inte riktigt vad jag ville höra.

Men Maria Gripe erbjöd ett alternativ för en trettonåring med mild dödsångest.

– Jag fann tröst i hennes böcker. Plötsligt blev döden mindre dramatisk. 

Precis som i Maria Gripes ”Tordyveln flyger i skymningen” tenderar spökena i Ingelin Angerborns spökhistorier för ungdomar att drivas av en vilja att kommunicera med de levande, inte skada dem.

–  Jag tror att det var den där upplevelsen av att bli tröstad av Maria Gripes böcker. Jag vill förmedla det till andra. Sedan antar jag att de flesta ändå läser böckerna mest som spännande spökhistorier, men kanske får någon med sig det där ändå – att det finns olika sätt att tänka på vad som händer efter att man dör.

Hemma hos Ingelin Angerborn.
Hemma hos Ingelin Angerborn. Foto: Erik Nylander

Det var först som trettioåring Ingelin Angerborn började skriva på riktigt – främst för att hon kände sig osäker på vad hon annars skulle göra. 

– Jag hittade ingenting som jag ville göra eller bli, utan läste olika kurser på universitetet. Jag blev utbildad lärare för folkhögskola, men det jobbet passade mig inte alls, så jag kände mig rätt vilsen. Det var ju skriva jag ville göra. Till slut tog jag steget. Jag var tvungen. Jag visste inte vad jag skulle göra eller bli annars. 

Hon skrev sin första bok, ”Ottilia och Marsmamman”, och skickade runt den till förlagen. De tackade nej, men ett par förlag uppmuntrade Ingelin Angerborn att fortsätta skriva, vilket hon också gjorde. En av hennes berättelser publicerades i en antologi – och strax därefter vann hon en barnbokstävling som utlystes av Tidens förlag.

– Då började det kännas som att det kanske inte bara var tur att jag hamnade i den där antologin! skrattar Ingelin Angerborn. Jag tänkte att det här, det är kanske någonting för mig.

Förra året avslutade Ingelin Angerborn sin populära trilogi om spökflickan Mebel med boken ”Fyr 137”.  Serien började med ”Rum 213”, som blev en succé bland läsarna, och filmatiserades 2017. I boken åker tolvåriga Elvira på kollo, där hon träffar Meja och Bea, och tillsammans är de tre tjejerna med om skrämmande och oförklarliga saker. Men till att börja med skulle ”Rum 213” vara en fristående bok.

– Den handlar ju om några tjejer som åker på kollo, och utspelar sig under den veckan, och jag kunde ju inte skriva en uppföljare som hette ”Rum 214”! Men ”Rum 213” var boken folk skrev och frågade om och bad mig att fortsätta på, så då bestämde jag mig för att skriva fler. Två böcker blir inte riktigt en serie, så därför fick det bli tre. Men den andra boken kom ut fem år efter den första.

Varför blev just ”Rum 213” så populär? Ingelin Angerborn tänker efter.

– Det som skiljer den från mina andra böcker är att det finns fler karaktärer. Det är visserligen ett jag, men hon har ju två tjejkompisar som tillsammans blir huvudpersoner. Då finns det flera olika karaktärer att känna igen sig i eller identifiera sig med. Jag kanske borde skriva mer sådant!

"Min senaste bok, Skuggornas hus, fick jag inspiration till när jag flyttade till det här huset. Det känns som ett sådant där hus där det kan hända saker".
"Min senaste bok, Skuggornas hus, fick jag inspiration till när jag flyttade till det här huset. Det känns som ett sådant där hus där det kan hända saker". Foto: Erik Nylander

Ingelin Angerborn verkar skriva mycket och snabbt, men var hämtar hon inspiration ifrån? 

 – Min senaste bok, ”Skuggornas hus”, fick jag inspiration till när jag flyttade till det här huset. Det känns som ett sådant där hus där det kan hända saker. 

Hon viftar med ena handen runt lägenheten: den är gammal, stor och vitmålad med högt i tak.  

– ”Skuggornas hus” är förresten den första gången jag har en kille som huvudperson i de där mysrysarna. Jag har fått den frågan ibland, i synnerhet av vuxna, "varför skriver du bara böcker om tjejer?" Men det har bara blivit så. Ute i skolorna har jag inte märkt att det gör någon skillnad för läsarna. Killar och tjejer har varit minst lika intresserade av böckerna. 

Spökena verkar vara tillbaka i ”Skuggornas hus”. Jag kan inte låta bli att fråga – tror Ingelin Angerborn själv på det övernaturliga? Svaret kommer direkt.

– Jag hoppas. Önskar att det finns någonting mer. Sedan har jag bara varit med om småsaker själv, ingenting som gör att jag med bestämdhet kan säga att jag vet att det finns någonting.

Vad för småsaker? Ingelin Angerborn ler.

– En gång skulle jag på författarkväll i Borås och då bodde jag ensam i ett hotellrum. På kvällen kände jag mig ledsen eller orolig för något, jag minns inte vad, och då tänkte jag högt för mig själv: ”om det finns någonting mer än vad jag kan se eller höra, snälla visa er för mig”. Det låter kanske lite crazy. Men jag vaknade mitt i natten av att tv:n i mitt rum hade gått på. Helt av sig själv.

Hon gör en effektfull paus.

– Kopplingen till min outtalade önskan var så stark! Jag kände bara ”tack, nu vet jag”. Men redan dagen efter kom den skeptiska rösten tillbaka, den som sade att det bara hade varit en slump. Men vem vet?

 

Fem böcker ur Ingelin Angerborns bibliotek

”Tordyveln flyger i skymningen” av Maria Gripe: "Den var en av mina största läsupplevelser!"

”Ordbrodösen” av Anna Arvidsson: ”En jättespännande bok med ett intressant koncept.”

”Aprilhäxan” av Majgull Axelsson: "Den är både klok och mystisk."

”Boktjuven” av Markus Zusak tyckte jag mycket om.

"Tillbaka till henne” av Sara Lövestam. "En bra bok med en mystisk touch".

 

Ingelin Angerborn debuterade 2002 med boken "Pelle Pyton på friarstråt".
Ingelin Angerborn debuterade 2002 med boken "Pelle Pyton på friarstråt". Foto: Erik Nylander

 

Ingelin Angerborn.

Född 1966.

Debuterade 2002 med boken ”Pelle Pyton på friarstråt” och vann därefter Tidens förlags barnbokstävling ”Om jag bara inte råkat byta ut tant Doris hund”. Förra året kom hon ut med den sista delen i trilogin om spöket Mebel, ”Fyr 137”.

Aktuell med romanen ”Skuggornas hus” som kommer ut i slutet av augusti. En del av inspirationen till berättelsen kommer från huset Ingelin Angeborn bor i, men i boken förekommer också ett annat hus. ”Det är en gammal inomhuscirkus från 1912,” berättar hon. ”Jag blir inspirerad av saker som finns runtomkring mig.”

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.