Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Böcker

Negra Efendic: ”Ibland var det som om varje cell protesterade mot minnena”

Negra Efendic
Negra Efendic Foto: Magnus Hallgren

Negra Efendic nomineras till DN:s Kulturpris för reportageboken ”Jag var precis som du”.

Det här är din första bok – vad tänkte du när du fick veta att du är nominerad till DN:s kulturpris?

– Jag blev så glad och förvånad, bland all fantastisk litteratur så valde ni just min bok! Jag är ju reporter, tänkte jag

Första delen handlar om upptakten till kriget i forna Jugoslavien och om flykten därifrån. Jag slogs av hur stegvis insikten om faran var för er.

– Våra tv-kanaler var censurerade till viss del. Samtidigt hörde jag hur det dånade från andra sidan floden. Mina föräldrar hoppades länge att det skulle lugna sig. Man vill liksom inte behöva fatta de där besluten, att lämna hela sitt liv bakom sig. Det är en orsak till att insikten om att ett krig pågår behöver sjunka in. Man förstår instinktivt hur mycket beslutet att fly kommer att kosta.

– Men det är en intressant fråga – vad är det att fatta i tid? Är det innan det börjar regna bomber? Jag tror att det är något djupt mänskligt att undvika beslut om flykt in i det längsta.

Boken är tillägnad dina föräldrar. Varför?

– Oj, nu blir jag känslosam… (hennes röst bryts). Men det är för att jag vet att allt de gjorde, det gjorde de för oss. När de olagligt tog sig in i Kroatien för att jag och min bror var där, när vi flydde till Sverige och de lämnade hela sina liv – allt detta var för vår skull. Och nu när jag själv har barn förstår jag hur starka deras drivkrafter var.

När jag läser din bok påminns jag om hur mycket den första generationen i ett nytt land offrar. Hur starka dina föräldrar var i er hemby, och hur den respekten inte följde med till Sverige.

– Så var det ju för mina föräldrar. Alla deras planer rann ut i sanden, allt som ett liv består av – bygga ut huset, åka på semester till en viss plats. De sörjde det väldigt länge, det är oundvikligt. Det är bara att tänka själv: om allt du planerat en dag blir helt omöjligt – glöm Vasaloppet, glöm sommarstugan, glöm allt. Det gör fruktansvärt ont.

– Samtidigt ställs den förlusten i relation till kriget, till att man överlever. Jag tänker på de där debatterna om tacksamhet – självklart är man tacksam över allt man fått i Sverige – men vi är också bara människor. Och när våra drömmar går i kras, då är det tufft.

Din mamma säger en bra sak: ”Inget land, ingen flagga och ingen nation är värt mitt barns liv. Det är jag som har fött honom och aldrig tillåter jag att han dör för någon kulle någonstans”.

– Mamma har ju rätt! Det är detta som är den yttersta konsekvensen av nationalism och krig: det är någons barn som dör.

Du berättar svensk samtidshistoria. Tänkte du på det när du skrev?

– Det känns helt enormt när folk säger att det är vad jag har gjort, men nej, det fanns inte med när jag skrev. Jag har också tänkt att språket är för enkelt för att man ska se det så? Men jag var å andra sidan tvungen att skriva enkelt, eftersom jag delvis berättar ur att barns perspektiv.

Hur var det att leta sig fram till den där tolvåringen som en gång var du?

– Ibland var det fysiskt jobbigt, som om varje cell i kroppen protesterade mot minnena. Ibland var det lustfullt att gå in i den lilla skrivarbubblan. Men det var skamfyllt att släppa fram den där tonåringen som skämdes så mycket över sina föräldrar i Sverige, och att komma ihåg att mamma faktiskt såg hur jag skämdes över henne.

– Samtidigt var det nödvändigt. Jag gick ju också tillbaka till minnen från en flyktingförläggning i Göteborg, där några små pojkar blev väldigt illa behandlade av andra flyktingar, därför att vi trodde att de var serber. Det vare en lättnad att få kontakt med en av dem och höra hans historia. Kanske är det reportern i mig, men jag kunde inte bara släppa fram min egen röst, jag ville ge ett helhetsperspektiv till läsaren.

Liksom när du kom till Huskvarna i början av 1990-talet, har nazister åter börjat marschera och det politiska samtalet om migration är inte sällan hätskt. Vad tänker du om det?

– Att människor har så kort minne. Det är ju tyvärr inget nytt att flyktingförläggningar brinner. Min generation flyktingar beskrevs också som en kris för Sverige. Och jag önskar att vi kunde vara bättre på att tänka på hur lika vi människor är, hur vi vill våra barns bästa och kämpar för att överleva – att det förenar oss på djupet.

Motivering

Med reportageboken ”Jag var precis som du” gestaltar Negra Efendic en av tidens akuta erfarenheter: migrantens. Med stor känsla för de mest brännande detaljerna i flykten, i förlusten och i inträdet i det nya landet, visar hon hur exilen var, är och förblir en del av den svenska litteraturen.

Negra Efendic

Född: 1980.

Bor: I Solna.

Gör: Utbildad journalist som började på Borås tidning. I dag är hon reporter på Svenska Dagbladet med fokus på migrations- och integrationsfrågor. I höstas vann hon Stora journalistpriset i kategorin ”Årets berättare”.

Ser fram mot under kulturåret 2017: Barnkultur! Min son är fem år och i år kommer vi att gå all in på kulturutbudet i Stockholm.