Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Böcker

Ngugi wa Thiong'o: Så länge jag vet var Kenya ligger så mår jag bra

När Ngugi wa Thiong'o började skriva på folkets språk blev han ansedd som verkligt farlig.
När Ngugi wa Thiong'o började skriva på folkets språk blev han ansedd som verkligt farlig. Foto: Carl Bredberg

Han har fängslats, torterats och levt i exil i 35 år. DN träffar den ständigt Nobelaktuelle, kenyanske författaren Ngugi wa Thiong’o för att prata om hans nyutgivna stridsrop för en ­afrikansk renässans och om boj­kotten av ­Bokmässan i ­Göteborg.

Ngugi wa Thiong’o tappar tråden.

Vi kan ha pratat om det ostyriga kenyanska valet i augusti, eller om något annat dystert, när en pojke i vitrödrandig mössa och röd overall fladdrar in bland löven på Kungsträdgårdens konstgräs. Löpning-piruett-stopp. Löpning-piruett-stopp.

– Barn kan lära oss mycket. De beter sig som om de äger hela världen och kan springa i väg hur långt som helst. Men om de vänder sig om och inte ser sina föräldrar så känner de sig förlorade, säger Ngugi och låtsassnörvlar efter mamma.

Jag erbjuder en osynlig näsduk.

Du pratar om Kenya, inte sant.

– Kolonialismen har alltid handlat om att fösa bort folket från sin trygga bas. Från sitt språk, sina minnen, sin historia. Har du bara tillgång till dessa ting så är du fri. Så länge jag vet var Kenya ligger så mår jag bra, även på håll, säger han.

Den kenyanske författaren fattar min hand uppför kullerstensbacken och berättar om livet i exil, och precis som den lille torgdansören stannar han till för varje fras, skratt eller gest. Han har varit hemifrån i trettiofem år; det är ingen brådska.

Under den fiskbensmönstrade ullkavajen bär han en vit tunika, och han bläddrar fram ytterligare några vita plagg på magen för att övertyga mig om att han inte behöver låna min jacka. När vi till slut kommer in på den ändå halvplottriga hotellrestaurangen säger han:

– Det här är så minimalistiskt jämfört med afrikanska hotell.

Han är i Sverige för att berätta om sin essäsamling ”Se Afrika”, ett rasande stridsrop för ett pånyttfött Afrika. Allt från regeringar, biståndsorganisationer och den köpkåta medelklassen till kapitalismen själv hålls ansvariga för att det femhundraåriga västerländska förtrycket av kontinenten pågår än i dag.

– Europa såg sig som en moderlig figur, som skulle samla ihop sina förlorade barn, säger Ngugi och kupar famnen ömt inför riposten:

– Men det var tvärtom. De eldade på motsättningar mellan samhällen, och fick dem att attackera varandra.

När han debuterade på sextio­talet skrev han som James Ngugi på engelska, vilket skolbarnen sedan femtiotalet fått lära sig var civilisationens språk. I sina memoarer skriver han att barn som vägrade prata engelska kunde få spöstraff och tvingas bära halsband med meddelanden som ”jag är dum” eller ”jag är en åsna”.

Natten till nyårsafton 1977 fick han sig en lektion i språkets makt. Polisen stormade in och beslagtog alla exemplar av dramat ”Jag gifter mig när jag vill” (”Ngaahika Ndeenda”), som han tillsammans med Ngugi wa Mirii skrivit på bantuspråket ­kikuyu.

Han hade sedan länge varit en marxistisk upprorsmakare, men först när han talade på folkets språk bedömdes han som ett verkligt hot.

– Innehållet hade betydelse, men det farliga var framför allt att det framfördes av vanligt folk. Mina engelska romaner hade samma idéinnehåll, men möttes inte med samma brutalitet.

Ngugi sattes i det skoningslösa Kamitifängelset tillsammans med en hop andra oppositionella konstnärer. Och likt så många afrikanska rebeller – Kwame Nkrumah, Dennis Brutus – skrev de fram sitt lands historia på fängelsesträvt toalettpapper. Som fånge K6-77 skrev han där sin första roman på kikuyu, ”Djävulen på korset” (”Caitaani mutharaba-Ini”).

– Fängelsevistelsen blev en omedelbar utlösare för mig: Självklart måste jag skriva på det språk som jag sattes i fängelse för.

Förföljelsen nådde sin slutpunkt när han i juni 1982 åkte till England och fick höra att om han återvände så skulle regeringen rulla ut en ”väldigt röd matta” på flygplatsen.

Berättelsen är grym, snurrig och ­ironisk: En engelskprofessor som på grund av sin kamp mot det engelska språket tvingas leva i den anglosachsiska världen.

I höstas var han inbjuden som ­hedersgäst på Göteborgs bokmässa, men avböjde efter debatten om en högerextrem tidskrifts medverkan.

– Jag blev rörd av att så många författare bojkottade och ställde in i ­solidaritet med dem. Jag är säker på att de nu kommer att kunna medverka nästa år, och jag förenas gladeligen med dem där.

När vi ändå är inne på svenniga måste­ämnen frågar jag hur det är att vara ständigt Nobelgissad.

– Vad ska jag säga: Självklart gillar jag det. Inte gråter jag: ”Åhhh, varför säger människor att jag förtjänar Nobelpriset?”

Han är numera van vid spekulationerna, men när hans odds 2010 spurtade till fem gånger pengarna följde han tillkännagivandet i Irvine klockan nolltvå kalifornisk tid.

Men mest nedslagna över att priset gick till Mario Vargas Llosa var enligt Ngugi de journalister som slagit läger i hans trädgård, så hans fru bjöd in dem på kaffe och tröstade dem.

Han gjorde 2004 ett omskrivet återvändande till Kenya 2004 i samband med att fantasyromanen ”Murogi wa Kagogo” (”Kråkans trollkarl”) publicerades på engelska. Romanen var hans första på arton år, men som han skriver där: ”Berättelser, som mat, förlorar smaken om de tillagas för snabbt.”

I vad han misstänker var ett politiskt dåd stormades hans hotellrum av rånare. Ngugi brändes med cigaretter i ansiktet och hans fru våldtogs i rummet bredvid, vilket hon talat offentligt om för att bryta tabut kring sexuellt våld. Brutaliteten i hans romaner är inte spekulativt, det är levt.

Ngugi ser ut som en tonåring där han sitter lojt bakåtlutad längst ut på soffkanten, och börjar nynna på en förbjuden folksång han minns från när han var tio. Han tystnar, kisar och tänker tillbaka.

– De sjöng så fängslande, så trotsigt. Protestsångerna var otroligt viktiga, de var våra nyhetstidningar, vår radio, hela vår värld.

En hel by tvångsförflyttades från sin bördiga jord till ett kargare område som kallades ”svarta stenars land”, och från lastbilsflaken ljöd kvinnornas stolta röster: ”Barn, spänn bältena runt midjan så att ni en dag kan driva bort de vita. Kenya är svarta människors land.”

Ngugi wa Thiong’o.

Författare och professor, född 1938 i kenyanska Kamiriithu.

 

Aktuell med essäsamlingen ”Se Afrika” på Volante förlag, i översättning av Pär Svensson.

 

Examinerades 1963 i engelska vid Makerere-universitetet i Uganda.

 

Bröt under namnet James Ngugi in i den litterära världen med pjäsen ”The black hermit” 1962 och romandebuterade två år senare med ”Upp genom mörkret”.

 

Präglad av Karl Marx och Franz Fanon bytte han 1967 namn till Ngugi wa Thiong’o och började skriva pjäser på folkspråk, för att bryta med kolonialismen.

 

Tio år senare fängslades han för sin aktivism och sedan 1982 har han levt i exil i Storbritannien och USA.

 

Meningar, citat m.m. som kan användas i rubrik och annat.

”Kenya är svarta människors land”.

”Protestsångerna var våra nyhetstidningar”

Språkkrigare i exil.

Engelskaprofessorn som vill bekämpa engelskan.

Har du tillgång till språket, minnet och historien så är du fri.

Språket gör dig fri.

”Europa såg sig som en moderlig figur, som skulle samla ihop sina förlorade barn. Men det var tvärtom. De eldade på motsättningar mellan samhällen, och fick dem att attackera varandra.”