Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Böcker

Niklas Wahllöf och Aase Berg om sin roman ”Glädjehuset Sverige”: Vi måste återta begäret

Det började med en utväxling av sms-beröm, nu har Niklas Wahllöf och Aase Berg skrivit en bok tillsammans.
Det började med en utväxling av sms-beröm, nu har Niklas Wahllöf och Aase Berg skrivit en bok tillsammans. Foto: Magnus Hallgren

Aase Bergs och Niklas Wahllöfs idéroman ”Glädjehuset Sverige” är en ilsken uppgörelse med pretentiösa livsstilsfasader och ett stridsrop för intimitet. DN:s Leonidas Aretakis möter dem i ett självgott hörn av Södermalm.

Shopping är som en tibetansk dödsritual, spekulerar Murray bakom kundvagnen i Don DeLillos ”Vitt brus” från 1985. ”Ramsor, talmagi, horoskop, recitationer. Här dör vi inte, vi gör inköp. Men skillnaden är mindre än man tror.” Inte underligt då att varuhus ofta kallas för ”shoppingtempel”, eller att en av gallerians föregångare – Panoramapassagen i Paris – byggdes kring en före detta kyrka.

Men enligt DN-skribenterna Aase Berg och Niklas Wahllöf är det inte längre prästerskapet utan listiga reklammakare som får oss att behålla händerna på täcket. I idéromanen ”Glädjehuset Sverige” beskriver de ett land där familjen blivit en domedagskult, reklamen har tjuvkopplat våra libidon, och missnöjet över våra snuskfria shoppingliv riktas allt längre nedåt.

Läs DN:s recension av ”Glädjehuset Sverige”

– I stället för att ligga med partnern så blir vi kåta av att köpa grejer. Sex har ju inte längre med sex att göra, utan det handlar snarare om att vara sexig. Blicken kommer utifrån i stället för inifrån, säger Aase Berg.

Marknadens kolonisering av våra passioner pågår inte bara när vi handlar, utan präglar enligt författarna medelklasslivet i stort.

– Att bygga muskler på gym är ju autoerotik. Tänk bara på alla speglar. Du knullar med dig själv och din fantastiska kropp, säger Niklas Wahllöf.

Han berättar att det nu undersöks huruvida det är lagligt för företag att mata in värden från personalens stegräkningstävlingar i sina datasystem, ett av många fall där hälsohetsen gått för långt. (Bokstavligen.)

– Fan, till och med rockstjärnor tränar. Du då, Aase?

– Jag rider. Du?

– Jag går långa promenader och tänker mörka tankar.

Vi möts upp i medelklassmörkrets hjärta, Urban Deli vid Nytorget, en kombinerad saluhall och restaurang som inrättats i ett nedlagt postkontor. Här säljs bland annat piennolotomater från sluttningarna kring Vesuvius, vars aska ger smakrika små bär som passar i rustika rätter. (Men som inte kan släcka den bubblande vulkanen av ångest i själen.) Niklas Wahllöf suckar.

– Att laga mat tillsammans har blivit en show, som alla förväntas ställa upp på. För många och för vassa knivar, tubgasspisar, köksöar. Det här är så internaliserat i medelklassen att reklam inte ens behövs längre.

Själv har han hatat tillgjordhet sedan han var ett barn.

– Jag har sett på nära håll vad människor är beredda att göra för att bygga upp en medelklassfasad och det är inte vackert. Klart jag vill må bra och bli älskad. Men jag är inte beredd att ta vad som helst för att få stå i det där varma rummet, säger han.

– En del kan titta på Ernst och på allvar tycka: ”Vad spännande!”, säger Aase Berg.

Niklas Wahllöf trummar med fingrarna i bordet.

– Jag blir på riktigt djupt illa till mods. På riktigt.

Men är inte oförarglig kultur ett samhällskitt? Står inte Bruce Springsteen och fotbolls-VM mellan oss och barbariet?

– Men kittet måste inte vara ett vi av stressade kloner. Det kan väl bara vara att slappna av inför varandra, säger Aase Berg.

– Jag tror ju på det kollektiva. Problemet är bara att det här inte är någon riktig gemenskap, utan en sorts gruppindividualism, säger Niklas Wahllöf.

Intoleransen mot dem som inte kan prestera rätt livsstil – ensamstående, otränade, inomhusrökare – riskerar även att uttrycka sig i förakt nedåt, menar de.

– Man väljer bara för närvarande vilka avvikare som man tycker illa om. Just nu är det EU-migranter som ligger illa till. Det där gör mig så jävla förbannad, säger Niklas Wahllöf.

Inom samhällsvetenskaplig forskning förknippas medelklassen ofta med progressiva värderingar. Men enligt den dystra duon på andra sidan bordet är det bara en tidsfråga innan medelklassen börjar ta ut sina frustrationer på de utsatta. (Dagen efter att vi ses rapporterar DN att 54 procent av stockholmarna vill förbjuda tiggeri. Mest kritiska är innerstadsbor.)

– Nyliberalismen och individualismen har aldrig varit så kraftfull. Man är varandras rivaler på ett sätt som saknar motstycke. Småborgerligheten är tillbaka. Familjeprojekten exempelvis är extremt borgerliga, säger Aase Berg.

De blev asfulla efter en frilansträff och bestämde sig för att skissa på ett gemensamt skrivprojekt, om Sverige. Några krognotor senare var provkapitlet klart.

Boken beskriver dem som ”en vadderad cell med bälten ständigt redo vid sängsidorna”, och en perfekt konsumtionsenhet.

– Det handlar inte längre bara om kärnfamiljen. Konstellationen kan vara en annan – regnbågar och bonusfamiljer – men det är fortfarande femtiotalets ideal som gäller, säger Niklas Wahllöf.

För att vara misstänksamma mot samförstånd (”Terrorgrupper är också en gemenskap.”) så är de oväntat samspelta. Vänskapen började som ett utbyte av sms-beröm.

– Vi såg tidigt någon gemensam halvt desperat missanpassning i varandras texter. Ett temperament och ett långfinger, säger Niklas Wahllöf.

De blev asfulla efter en frilansträff och bestämde sig för att skissa på ett gemensamt skrivprojekt, om Sverige. Några krognotor senare var provkapitlet klart.

Stilen är rapp och indignerad, och vissa av citaten skulle kunna tryckas upp och säljas som en punkvariant av shabby chic: ”Att sitta i mysfåtöljen och ha mindful hemmakväll med en bok är passiv aggressivitet.” ”Reklamen är lika livsfarlig som religionen.” ”Skillnaden mellan en svensk kärnfamilj och pedofilfamiljens bunkertillvaro är alltså inte en artskillnad utan en gradskillnad.”

– Jag är ju väldigt förtjust i att bråka så jag skulle uppskatta om folk blir förbannade, säger Aase Berg.

Tyvärr tror hon att medelklassen är för masochistisk och inbillat självkritisk för den där riktiga upprördheten.

– ”Haha, åh, de piskar lite på oss, men som tur är har vi sådan självdistans.”

Boken är inget lyckopiller direkt.

– Alltså, vi är varma, ljusa människor, säger Niklas Wahllöf och ler finurligt.

När vi skrattat färdigt skisserar Aase Berg en motståndsplan.

– Vi måste återta begäret. Och då krävs total jävla rå självkännedom. Men det psykoanalytiska måste kombineras med politiska lösningar. Det hjälper inte att gå i terapi för sexlivet, eller köpa det här ekologiska vinet.

Hon ställer ned glaset och berättar att hon helgen innan vi ses var på sitt livs första parmiddag. Valet stod mellan att spela teater och att blotta sig, och hon bestämde sig för det senare. Plötsligt bröt hon igenom det hövliga skalet.

– Det bästa är att få folk att prata om sina skitdåliga äktenskap. Då förvandlas alla till white trash på fem minuter. När man väl släpper fasaden så är det ju enkelt, säger Aase Berg.

Intervjun är slut och jag beställer in en ”True love”, en ljus ale som bryggts i Hökarängen. Enligt hemsidan bidrar torrhumlen och restsötman till ”en näsa full av passionsfrukt, dadlar och sex i samförstånd”. Niklas Wahllöf suckar djupt.

– Där finns ingen kärlek. Heller.