Nina Björk: Återstoden av 1968 är en dröm om framtidstro - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Det som återstår av 1968 är en dröm om framtidstro

Illustration: Stina Wirsén

Under sommaren har DN:s kritiker skrivit om litteratur på temat kärlek och uppror, , med illustrationer av Stina Wirsén, apropå att det i år är 50 år sedan 1968. Nina Björk avslutar serien med att lyssna på Ebba Gröns album ”Kärlek & uppror” och skriver om arvet efter revolutionsåret: en dröm att våga drömma.

Om man parar ihop ordet ”uppror” med ordet ”kärlek” får man resultatet revolutionsromantik. Att romantisera revolutionen eller att revolutionera romantiken.

När det har gått ett halvt sekel sedan det var 1968 är båda sakerna möjliga att göra. I alla fall i minnet. För visst var det en revolution värd att älska? I Frankrike, med den ikoniska -68-staden Paris, strejkade nio miljoner människor – den största strejken i den franska arbetarrörelsens historia. ”Var realist – begär det omöjliga!” Begär makten åt arbetarna! Ned med imperialismen! Studenter och arbetare förenade sig i demonstrationer, strejker, aktioner och för vissa av oss är denna revolutionära tro på att någonting verkligen var möjligt att förändra en tro att avundas. Ja, fullt möjligt att romantisera.

Och visst var det en revolution av romantiken? Fri kärlek, älska vem du vill, njut av njutningen utan löften om evig trohet! Ett annat sätt att umgås är möjligt. Riv hierarkierna mellan könen, mellan generationerna, mellan ledare och ledda! ”The summer of love” beredde väg för en syn på och en praktik av sexualiteten i vilka vi ännu lever.

Kärlek och uppror. I Sverige kom 1981 ett musikalbum som bar just den titeln av det klassiska punkbandet Ebba Grön. Tretton år hade gått sedan 1968, men de båda honnörsorden ägde ännu kraft. Omslaget var, som fanorna i Paris hade varit, i rött och svart. Sångerna hette saker som ”Mord i mina tankar” och ”Hat och blod”. Ebba Grön sjöng om atombomben ”som är så hundraprocentigt effektiv när den tar våra liv”; om instängdheten i förorten, om ”mentala istider”, om självmord och om ”en vanlig jävla fredagskväll och alla e fulla som as”. På Ebbas första skiva, ”We are only in it for the drugs”, sjöng de om hur de ”hatar hela borgerligheten, hatar hela kungahuset”, ”hatar prins Bertil å Carl-Gustav, hatar Sarah Leander”.

Och om detta är sånger om ett uppror, varför inte? Uppror drivs av hat. Av missnöje. Ingen revolterar mot det hon älskar och är nöjd med, det hon vill ska vara kvar. Men uppror drivs inte bara av hat mot det som är, utan även av kärlek till det som kan vara, det som ska bli. 

Det uppror som en gång var 68-rörelsens stod på två ben. Det ena, mer politiska, sparkade mot kapitalismen och imperialismen. Det andra, mer livsstilsorienterade, sparkade mot familjen, de borgerliga umgängesformerna och de trånga könsrollerna. I dag är det vanligt att hävda att de politiska sparkarna misslyckades och att de livsstilsorienterade segrade. 68-vänstern förlorade det ekonomiska slaget, men vann det kulturella. 

Mot en sådan historieskrivning invänder litteraturvetaren Kristin Ross i boken ”May ’68 and it's afterlives”. Nej, 68-rörelsen grep aldrig den officiella politiska makten i vare sig Frankrike eller något annat land. Men att reducera rörelsen till det misslyckandet är enligt Ross uttryck för en alltför smal definition på vad politik över huvud taget är. Hon menar att det fanns en politisk dimension i -68 som faktiskt lyckades där och då och som handlade om praktisk jämlikhet – inte om att gripa den centrala makten. Inte heller om jämlikhet som något som kan uttryckas i ett bestämt program eller krav, utan snarare jämlikhet som ”någonting som uppstår i kampen och som bekräftas subjektivt, som uttrycks och upplevs i ett här och nu”. Under upproret i Frankrike sommaren 1968 ”avnaturaliserades” tidigare sociala relationer och identiteter. Människors givna plats i en viss hierarki eller i en viss funktion slutade att gälla. 

Upprorets hat mot det som var gick hand i hand med kärleken till det som skulle kunna vara genom att faktiskt göra framtid till nu. Man uppnådde ett resultat i själva rörelsen. 

Illustration: Stina Wirsén

I Ebba Gröns hat till det som är, är det dock svårt att se någon kärlek till vare sig ett omvandlat nu eller ett kommande sedan. Om vi är generösa i vårt kärleksbegrepp kan möjligen en låt som ”Ung och kåt” räknas dit: ”Jag vill bara känna köttets lustar. Inte alltid vara de du önskar. Kamrater de e bra för jag vill inte bara, bara vara din”. Två människor passar ihop – helt enkelt för att de är unga, kåta och i det ena fallet våta. En revolutionerad romantik.

Ebbas kanske tydligaste upprorssång, ”Beväpna er”, nämner över huvud taget inte vad som komma skall utan är ren negativitet. Den handlar inte om att erövra makten, utan om att skjuta makten. Om att ge den ”lite bly i nackarna” – knappast någon romantiserad revolution. Men kanske finns ändå den där kärleken i upproret, det där upphävandet av kultur eller politik, som Ross talar om, även hos skaparna av ”Kärlek & uppror”. Det finns inte i låttexternas teman, inte i substantiven, verben eller adjektiven – utan i hur Ebba behandlar pronomen.

Många av Ebbas texter börjar med ett enskilt uttalat jag, som gör en iakttagelse eller känner en känsla – men som sedan självklart behandlar iakttagelsen eller känslan utifrån ett vi. I ena stunden är det ”jag som hatar hela borgerligheten”, men i nästa stund är det ”vi som ska beväpna oss”. I ena stunden är det ett jag som känner förtvivlan över en mur som har byggts rakt genom Berlin, i nästa är det ett ”vi som skulle få leva här”. I ena stunden är det jag som i atombombens tidevarv har ”slutat tro” – i nästa är det vi som ”fryser ihjäl”. Subjektet i texterna är ett jag som självklart är en del av ett vi.

Vissa av de som deltog i 68-upproret, men som senare gick högerut och kom att omfamna 80-talets nyliberala individualism menar att deras vandring egentligen inte är ett brott mot -68, utan en logisk fortsättning. Bakom en språklig yta av marxistiska slagord fanns, hävdar de, egentligen hela tiden ett bultande hjärta av just individens rätt att ”vara sig själv”, att njuta som hen själv fann bäst, att slippa ingå i kvävande kollektiv. I denna kamp om ord – är jag eller vi det pronomen som bäst beskriver arvet från 68 – påminner Kristin Ross oss om ett uttalande av filosofen Lucien Goldmann. Han menar att det personliga pronomenet ”jag” i själva verket inte har någon pluralform – ”vi” är inte plural av ”jag”, utan någonting helt annat. Ett jag som ingår i ett vi är inte samma sak som ett ensamt jag.

Är det inte så att vi till vardags ofta tänker oss ordet ”jag” som ett mer opolitiskt ord än ”vi”? Ett jag är autentiskt och sant mot sina egna erfarenheter, medan ett vi är mer konstruerat, tillfälligt skapat i syfte att nå ett visst mål. Och kanske tänker vi oss också detta kollektiva vi som starkare än ett ensamt jag?

När Ebba Grön obekymrat vandrar från ett jag till ett vi är det emellertid inte en vandring från vare sig autenticitet till konstruktion eller från svaghet till styrka. Båda är lika genuina och båda är lika – dumma i huvet. Faktiskt. Det ”vi” som framträder i Ebbas texter är ofta ett lurat vi, ett passiviserat vi. Lurat och passiviserat av ett ”de” som tycks vara ute efter att avväpna detta ”vi” – med hjälp av alkohol (som ”de” samtidigt fördömer och gör profit på), med droger, med tv, med ett lönearbete som sammanfattas i ”gåuppgåtilljobbetjobbajobbaäta lunch – det är inget liv, det är slaveri”, med religion, med skit från radion och teven, med en påbjuden dröm om att alla genom att ”slicka uppåt, sparka nedåt” kan ”klättra ännu ett steg” och få ”ännu mera deg”. Jaget ingår självklart i detta lurade vi och detta vi är lika självklart ett offer. Dock inte ett tyst offer, utan ett skrikande, protesterande, upproriskt sådant.

En av medlemmarna i Ebba Grön, Joachim Thåström, återvände på sin soloskiva från 2012 till det upproriska imperativet ”beväpna”. Nu handlade det inte längre om någon som ”utifrån mitt hjärta” svär att ”vi från förorterna ska beväpna oss” så att några andra (”hela borgerligheten”, ”kungahuset”) ska få ”lite bly i nackarna”. Nu handlade det i stället om ett jag som vänder sig till ett du med en uppmaning om att ”Beväpna dig med vingar. Beväpna dig med sång. Beväpna dig med allting som du längtat å drömde om en gång”. Från vapnen bly och kulor till vapnen vingar, sång och drömmar alltså. 

Vad ska detta nya vapen vändas mot? Och mot vem? Ingen yttre fiende tycks längre föreligga. Bara två människor är ombesjungna. De ska gå till ”ett ställe nere i hamnen”, där det ”är som vackrast på natten” – för då kommer ”kristallskeppen in”. Kristallskeppen är textens enda icke-realistiska ord; det enda ord som beskriver någonting vi inte omedelbart vet vad det är. Det vackraste är det okända. 

Och kanske är det vad som återstår av 1968 års kärlek och uppror; en nostalgi inför en tid när framtiden ännu tycktes oskriven. En dröm om att hysa drömmar, en längtan efter att längta.

Läs fler texter av Nina Björk, till exempel om när Sverige la ut livet på entreprenad. 

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.