Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Nina Bouraoui: Genom Ingmar Bergman förblir mina barndomsår levande

För Nina Bouraoui är Ingmar Bergman en ingång till hennes mammas liv. Detta är Bouraouis förord till ett urval Bergman-texter som utkommer i februari.

År 1977. När jag betraktar staden Alger och naturen som kantar den blir jag hav och sten, kulle och slätt, horisont och rad av små hus infogade i varandra. Allt är fascination, allt är konst. Varje färg är ett ljud, varje ljud är ett ord, varje ord bygger upp en historia. Jag lever, jag ser, jag hör på det sättet. Det är ingen lek, det är mitt sätt att skriva in mig i världen och finna min plats där mellan mjukhet och våldsamhet – barndomen har sin beskärda del av grymhet. 

Jag kallar det Poesin, ett territorium vars silkestrådar jag dag efter dag väver samman. Tråden av himlen och av solen, tråden av det gröna gräset och av den torra jorden, tråden av eukalyptusskogen som omger vårt hyreshus, tråden av de gula molnen som sitter upphängda på topparna av bergen med pinjeträd, tråden av gryningen och av den ljusa natten, tråden av lyckan och av tungsinnet, tråden av vågstänket och av den varma vinden, tråden av drömmen och av betraktandet, tråden av berättelserna och av sägnerna, tråden av de halvnakna kropparna på klipporna, tråden av stjärnorna som jag åkallar innan jag somnar, tråden av oskuldsfullheten, tråden av vetandet, tråden av litteraturen och av filmen – en tråd som är uppblandad med guld och som binder mig samman med min mor, kvinnan som promenerar raskt, från Alger till Paris, och går uppför trapporna till cinemateket och in genom svängdörrarna till Action Christine, till Le Français, till Le Champollion, heliga tempel ägnade bilderna och deras upphovsmän vars identiteter hon läser upp så som man med slutna ögon deklamerar en psalm, uppfylld av nåd och av övertygelse: Jean-Luc Godard, Rainer Werner Fassbinder, King Vidor, Alain Resnais, Ingmar Bergman som hon omnämner så här: ”Han är ensam i sitt slag” och för mig öppnar porten till ett slott där jag ska besöka vart och ett av rummen och hitta en sak att dyrka och ta med mig tillbaka till mitt poetiska territorium. 

Ingmar Bergman, det är för alltid min mammas röst och hennes ansikte upplyst av projektorns ljuskägla, som om hon gick in i filmen och blev en av de kvinnliga huvudpersonernas spegelbild, hon som har blont hår och blå ögon och som folk kallar Svenskan öster om Alger i en liten fiskehamn som övergavs av fransmännen efter frihetskriget. Filmmästaren kommer in i hennes liv och lämnar det aldrig mer, ett liv som hon ibland tycker är komplicerat och ibland tycker går alltför snabbt som en kapplöpning hon ger sig in i utan att veta hur den ska sluta. Han blir referenten och själsfränden, spejaren och den diskrete vännen. Varje scenario stämmer överens med en särskild sfär i hennes tillvaro som jag tänker är tom eftersom den inte är uppenbarad eller så lite, men tillräckligt mycket för att bli ett med hennes tvivel och hennes förvirring. Varje scen blir en scen vars existens jag inte känner till, men som existerar i hjärtat av hennes hjärta. Varje andetag är ekot av hennes andetag och det är henne jag hör och det är om henne det handlar. 

Jag håller henne i handen då, från Alger till Paris, där jag sitter bredvid henne i en av de blå eller röda sammetsklädda biofåtöljerna nere i det djupa mörkret och sedan helt uppslukad av ljusskenet från bioduken eftersom jag förstår att Ingmar Bergmans verk uppenbarar hennes dolda demoner – barndomen och våldsamheten, förhållandena och kärleken, kvinnligheten och ödet och att det är dramatiken i hennes eget liv som spelas upp för henne och för mig. 

Ja, Ingmar Bergman är ensam i sitt slag. Genom honom lärde jag mig min mor som inte har avslöjat alla sina hemligheter för mig. Genom honom utvidgades Poesiterritoriet och blandades med ljuden och färgerna i staden där jag bodde liksom svävande i ovisshet, för så snart jag betraktade den förvandlades den av min fantasi. Genom honom fick jag konturerna och ramen för min bestämmelse i livet – att bli konstnär. Genom honom fick jag förvissningen om att ingen riktigt känner sig själv utan konstens nyckel. Genom honom insåg jag vikten av språket, en ändlös flod som för med sig sanningens små rundslipade stenar. Genom honom förblir mina barndomsår och mina tonår levande och livfulla och jag behöver bara gå tillbaka till hans bilder för att bli lika bländad som första gången. Och genom honom vet jag: skapandet är ensamheternas omfamning.

Läs mer: Så ska Ingmar Bergman firas världen runt 

 

Översättning från franskan: Maria Björkman

Nina Bouraoui

 

Författare (född 1967). Texten är hennes förord till boken "Artiklar, essäer, föredrag", som samlar de flesta av Ingmar Bergmans icke-skönlitterära texter (Norstedts).

 

Bouraouis senaste roman på svenska är "Strändernas skönhet" (Elisabeth Grate bokförlag 2017).