DN:s Lotta Olsson tipsar om nio nya deckare i augusti 2018 - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Nio nya deckare – Lotta Olsson tipsar

Tre nya deckare: ”En helt vanlig familj”, ”Slaktaren” och ”Monster”.
Tre nya deckare: ”En helt vanlig familj”, ”Slaktaren” och ”Monster”.

Det handlar om mord, detektiver, mördare och offer. Men det handlar också om människorna runt om. Hur påverkas man av att vara nära ett brott?

Det är förstås morden som är mittpunkten i deckarna, och det är oftast dem vi pratar om när vi pratar om deckare. Ni vet: är mördarna galna psykopater eller trovärdiga? Är poliserna rena superhjältar eller försupna operalyssnare? Är morden spekulativt blodiga eller tas offren av daga på ett mer diskret sätt? Är offren alltid hjälplösa unga kvinnor och barn, eller lyckas deckar­författaren någon gång ta livet av en helt vanlig man?

Det finns alltid en massa sådana trender att fundera över. Ett tag var påfallande många mördare psykopater, ett tag var de offer för samhällsstrukturer. Ett tag var alla poliskommissarier försupna män. Numera har väldigt många deckarförfattare två huvudpersoner (man anar en påverkan från Camilla Läckbergs succépar), en polis och en privatspanare som ofta är journalist. Varför just journalist? För att påfallande många journalister skriver deckare, förstås, men också för att journalist är ett praktiskt yrke, ingen undrar varför man ställer närgångna frågor. Och det är fiffigt att ha en huvudperson som inte begränsas av statstjänstemannens regler och förordningar.

Men allt fler deckare ­sysselsätter sig också med de mer perifera människorna runt ett brott. Krisen driver fram både det värsta och det bästa hos de anhöriga, och relationerna ställs på sin spets. Hur förändras en familj av att ett brott ägt rum? Vad är man beredd att göra för sina närmaste?

Så var det aldrig i pussel­deckarna förr, där ljög vittnen glatt och hållningslöst mest på pin kiv, och blev möjligtvis lite gramse när de avslöjades. Ingenting fick några konsekvenser, det var som schackpartier där pjäserna ställdes upp och var lika välpolerade i bok efter bok.

En del deckare är fortfarande så (då brukar mördaren få dö på slutet för att inte stöka till nästa bok), men oftare är de moderna deckarna sorgligt trovärdiga, med svikna förtroenden, övergivenhet och söndertrasade relationer. Just nu läser jag bok efter bok om förtvivlade föräldrar: som försvarar sina barn med vapen i hand om så behövs, som aldrig slutar leta efter ett förlorat barn. Och allt fler handlar om den fruktansvärda insikten att barnet kanske är en mördare.

***

Mattias Edvardsson är lärare i Lund och har tidigare skrivit ”En nästan sann historia” (2016).
Mattias Edvardsson är lärare i Lund och har tidigare skrivit ”En nästan sann historia” (2016). Foto: Caroline Andersson

9 x NYA DECKARE 

Mattias Edvardsson: ”En helt vanlig familj”
Forum

”Vi var en helt vanlig familj och sedan förändrades allt”, berättar pappa Adam. Han är präst, gift med Ulrika som är jurist, de bor i Lund med sin nittonåriga dotter Stella.

Och nu är Stella häktad, misstänkt för att ha dödat en man.

Men skrapa på en helt vanlig familj: det finns alltid komplikationer, och händer en katastrof är det lätt att omtolka det som förut varit vardagsproblem, normalitet, enstaka bekymmer. Eller tja, kanske inte så enstaka ändå.

Mattias Edvardsson berättar lågmält och vardagligt om samtida svenskt familjeliv, men lyckas ändå få spänningen att stiga. Ställer man upp familjehistorien som en orsakskedja kanske det är helt rimligt att Stella har blivit en mördare? Eller finns det en annan sanning bakom, om man vänder på perspektivet?

”En helt vanlig familj” påminner ämnesmässigt om Malin Persson Giolitos hyllade ”Störst av allt” (2016), som också handlar om en ung kvinna som sitter häktad för mord. Men Mattias Edvardsson har en egen historia att berätta, om föräldrars hjälplöshet inför sitt eget barn, inför varandra och inför sig själva. Man träffas. Man förälskar sig. Man gifter sig och skaffar barn (om man har tur). Saker och ting blir inte riktigt som man tänkte sig. Och långt senare tittar man tillbaka och inser att alla de där handlingarna, som verkade logiska och helt rätt i stunden, ledde till något helt annat. Man var inte ens själv den man trodde.

Både pappan, mamman och dottern får berätta sin egen version, med sin egen röst. Det är inte enkelt och alla begår de misstag som leder till oöverblickbara konsekvenser.

Kanske är det just vardagligheten som är mest fascinerande i ”En helt vanlig familj”. Just den där känslan av att föräldrar och barn tittar på varandra och tänker: men du vet ju inte alls vem jag är. Vad tror du om mig? Och vad tror jag om mig själv?

Sabine Durrant: ”En oskyldig lögn”
Översättning: Ing-Britt Björklund, Louise ­Bäckelins förlag

Gastkramande och nästan helt utan blod- och våldsinslag. I stället står spelet mellan människ­or i centrum, när den misslyckade författaren Paul ljuger om sitt liv för flick­vännen Alice för att framstå som bättre. Är han den enda som ljuger? De har träffats en sommar i Grekland, men Paul minns inte vad som hände då.

Gabriella Ullberg Westin: ”Slaktaren”
Harper Collins

En morgon under älgjakten hänger det en död människa bland älgkropparna i slakteriet. Bråk i jaktlaget? Polisen i Hudiksvall börjar utreda, och snart sker ett andra mord. Fjärde polisdeckaren i denna serie, men själv kastade jag mig in i den utan att ha läst de tidigare och det gick utmärkt. Kompetent polisdeckare med välkonstruerad intrig.

Stephen Booth: ”Dödens hemligheter”
Översättning: Carla Wiberg, Forum

En serie självmord i brittiska Peak District får Ben Cooper att fundera. Handlar det om människor som verkligen vill dö, eller finns det någon utanför som har hjälpt till? Den sakt­modige Ben Cooper är förstås rätt person att grubbla på saken, medan Diane Fry arbetar med ett helt annat fall. Eller hänger de ihop?

Gilly Macmillan: ”Under ytan”
Översättning: Åsa Brolin, Modernista

För tre år sedan kom Gilly Macmillans ”Bränd himmel” om ett försvunnet barn (den blev aldrig för otäck, som tur var), och den nya boken handlar också om barn och föräldrar. Här är det två pojkar, bästa vänner, varav en är döende i cancer. Har den andre knuffat honom i kanalen? Sträckläsning om föräldraskap och om cyniska medier.

Jørgen Jæger: ”Monster”
Översättning: Cajsa Mitchell, Lind & co

Överraskande norsk deckare där ­upplösningen ­kommer i början. Och sen ­kommer det en upplösning till! Och sen blir det ännu mer tilltrasslat. En familj lever under skyddad identitet när dottern plötsligt kommer hem, chockad. Har hennes våld­samma pappa hittat henne? Skicklig intrig.

S B Caves: ”Kidnappad”
Översättning: Nils Larsson, Modernista

Äktenskapet tog slut när Francines och Wills dotter försvann, men tio år senare får Francine en ledtråd. Kanske lever dottern ändå? Thriller med alla de vanligaste ingredienserna: ett hus i skogen där det sker hemska saker, en mamma som slåss för sin dotter, och ruskiga polis­konspirationer. Men spännande blir det.

Mads Peder Nordbo: ”Flickan utan hud”
Översättning: Kalle Hedström Gustafsson Albert Bonniers förlag

Utanför grönländska Nuuk hittas en mumie i isen. Åh! Ett arkeologiskt fynd? Men det utvecklar sig till en mordhistoria som leder tillbaka till andra mord, fyrtio år gamla, där den ­utredande polisen också försvann. Mycket blod och våld, men också intressant om hur alltför vanliga brott kan tystas ned.

Donna Leon: ”En fråga om tro”
Översättning: Ing-Britt Björklund, Forum

Venedig är varmare än Sverige, fyrtio grader, när kommissarie ­Brunetti försöker hålla sig från den gassande solen. Ändå skuggar han kollegan Vianellos moster som har råkat ut för en bondfångare. När han undersöker korruptionen i stadens domstolar blir plötsligt en av de inblandade mördad. Skarp ­samhällskritik i trivsam miljö.

Läs mer om deckare 

Fler boktips från Lotta Olsson