Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Nu gråtsla du inte mersla

Sommaren är mumintrollens bästa årstid och ”Trollkarlens hatt” är sommarboken framför alla andra. Dagarna fylls med även- tyr och upptäcksfärder. Man hamnar i ett stort, ljust, flytande nu, skriver Lotta Olsson.

Som man väntar på sommaren i Mumindalen. På hösten ser man löven falla och är övergivet lång i nosen, sen kommer vintern som ett enda evigt mörker, en nästan outhärdlig passagesträcka. Sedan den korta, intensiva våren, bubblande av förväntan, äntligen ska livet börja.

Det händer en massa de där andra årstiderna, men det ser man knappt. Det är sommaren som är viktigast: glädjen och leken.

Det är på sommaren äventyren blir av, det är då man seglar till främmande öar och upptäcker världen. Havsbotten är full av pärlor, stranden av snäckor och strandfynd. Allt kan hända.

”Muminpappans bravader” (1950, senare utgiven som ”Muminpappans memoarer”, delvis omskriven) börjar med islossning och fortsätter med sjösättning: sen är det dags. Den unge muminpappan, ännu inte pappa med stadgat familjeliv, seglar ut i världen på husbåten Haffsårkestern med bästa vännen Fredrikson, enstöringen Joxaren och det ständigt räddhågsna Råddjuret. På sin odyssé upplever de massor och möter bland andra dronten Edvard, Självhärskare Blomkvist och Öspöket.

Men sommarens essens är de soliga dagarna när ingenting alls händer och de bara seglar. Det är de sommardagarna man äntligen hamnar utanför tiden, lättjefullt flytande i ett stort, ljust nu. ”Den ena dagen efter den andra gungade förbi, solig och sömnig och blå.”

Inte går det att stanna länge i det där tillståndet, det är inte ens eftersträvansvärt och skulle bli tråkigt efter ett tag. Men när det uppstår är det bättre än något annat: den totala avkopplingen.

Sommarboken framför alla andra är förstås ”Trollkarlens hatt” (1948). Den inleds med vintern, snabbt avklarad, gör ett jublande avstamp en vårmorgon klockan fyra och byggs upp med extra stor förväntan när mumintrollet och snorkfröken får se en gullfjäril. ”Varenda en vet ju att om den första fjärilen man ser är gul, så betyder det att sommarn blir glad. Om den är vit blir det bara en lugn sommar.” Men en gyllene? Vad som helst kan hända.

Därefter fylls sommaren med äventyr långt in i juni. Trollkarlens hatt åstadkommer diverse överraskningar (som när de utländska orden i ett lexikon blir förvandlade till en hel mängd små underliga djur) och bisamråttan ledsnar på ungdomar och flyttar till grottan för att få vara ifred och tänka på alltings onödighet. Familjen seglar till hattifnattarnas ö och upplever hemska äventyr (som har att göra med hattifnattarnas barometer och en ganska arg hemul som vill hämnas för att han har blivit skrämd).

Allt det där händer i juni och sen är det plötsligt slutet av juli. Hallå? Vad hände här? Var är själva högsommaren?

Det är ett stort tomrum i mitten av ”Trollkarlens hatt” eftersom Tove Jansson strök två kapitel ur manuskriptet, berättar Boel Westin i sin stora Tove Janssonbiografi ”Tove Jansson – ord, bild, liv” från 2007 (som DN-prenumeranter kommer att få som gratis e-bok på Tove Janssons hundraårsdag, den 9 augusti i år). Var det större delen av juli som försvann?

Den finlandssvenska författaren Irmelin Sandman Lilius, som var vän med Tove Jansson, minns att ett av kapitlen handlar om en storstädning som förvandlade Muminhuset till oigenkännlighet och ledde till att alla möbler dök upp på fel ställen.

Bortstädat. Hela det kapitlet och ett till. Man frestas att utbrista, precis som Tove Jansson gör själv: ”Hon borde aldrig ha städat!”, som det står om muminmamman när hon i ”Trollkarlens hatt” har råkat förvandla huset till en djungel genom att slänga några av hemulens kryptogamer i trollkarlshatten.

Men det är något vackert ändå med att den viktigaste sommarmånaden har försvunnit ur just den muminbok som mer än någon annan är en lekfull, äventyrlig och magisk sommarbok. Nog är det så i verkligheten också. Juli försvinner så fort. Man drömmer om sommaren hela året och när den kommer är den bara vanliga dagar, vanligt liv, som driver förbi utan att vara särskilt märkvärdigt.

De där försvunna kapitlen har aldrig återfunnits, Tove Jansson måste ha förstört dem grundligt. Hon kanske gjorde rätt, säger jag misstänksamt (men när hon skrev om några av de andra böckerna mellan upplagorna försvann en del ganska roliga inslag och en silkesapa, så tänk om hon slängde något Hemskt Viktigt?).

”Trollkarlens hatt” är en av hennes allra bästa böcker. I början är den barndomens sommarlov, tanklöst lekfullt, med oskyldiga äventyr och upptäcktsfärder. Mot slutet kommer Tofslan och Vifslan dragande med sin kappsäck, talslar sitt konstigsla språksla och vägrar att visa vad kappsäcken innehåller. Ett dyrbart innehåll, visar det sig, för det är egentligen Mårrans, och ursprungligen trollkarlens.

Mårran kommer och jagar efter Innehållet, och ginge man bara efter ägandeprincipen skulle hon naturligtvis få tillbaka det. Men är Innehållet ens något som kan ägas? ”Tofslan och Vifslan tycker Innehållet är det vackraste som finns, men Mårran tycker bara det är det dyrbaraste”, konstaterar hemulen som blir deras försvarsadvokat i en improviserad rättegång vid syrenbuskarna en varm och vacker sensommareftermiddag. Till slut löser det sig genom förlikning, och Mårran drar sina färde.

Och en dag i augusti när sommaren börjar bli dammig i kanterna och hösten nalkas, när mumintrollet är ledset och övergivet och snusmumriken gett sig i väg på en av sina många vandringar, tar Tofslan och Vifslan med sig mumintrollet in under häckarna, till en hemlig plats. Där får han äntligen se kappsäckens dyrbara Innehåll, Kungsrubinen, stor som ett panterhuvud, glödande som solnedgången, levande som eld och vattenglitter. ”Nu gråtslar du inte mersla? sa Vifslan. Mumintrollet skakade på huvudet.”

Ack rikedom! Man ska ju inte ha saker som andra vill åt, det är bara besvärligt att försvara ägodelar. När Tofslan och Vifslan visar Kungsrubinen under en stor trädgårdsfest, lyser den så starkt i augustinatten att trollkarlen, som sitter på månen och grubblar, får syn på den. Vips flyger han mot Mumindalen på sin stora panter, och det ser rätt illa ut ett tag tills det visar sig att Trollkarlen inte tänker ta rubinen med vare sig hot, våld eller magi. I stället suckar han djupt, ger upp sin trehundra år långa jakt och börjar trolla. Varje invånare i hela Mumindalen får en önskan uppfylld.

Det är ingen slump att Kungsrubinen börjar lysa när sommaren avtar, när barndomens sorglösa tid är förbi. Vad kan hålla oss levande i vuxenlivet, i mörker, vinterkyla och längtan? Vad ser Mumindalens invånare när de tittar in i rubinens glimmande inre? ”De tyckte sig inne i dess flammor se allt det vackraste, djärvaste och finaste de nånsin tänkt och upplevat, och de fick lust att tänka och uppleva det en gång till.”

Alla behöver ju det ljuset. Även ensamma Trollkarlar som bara kan uppfylla önskningar åt andra. Men allt ordnar sig med hjälp av lite vänlighet, som det så ofta gör i Mumindalen, och den varmt lysande rubinen kan det bli fler av.

Det är det skenet som värmer alla över vintern, tills nästa sommar. Och den kommer också att gå för fort.

Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år den 9 augusti. De tidigare delarna i Lotta Olssons serie om Mumin­dalens årstider publicerades den 10 februari (vinter) och den 7 april (vår).