Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Nya deckare: När kvinnor missbrukar blir de opålitliga vittnen

Paula Hawkins skrev ”Kvinnan på tåget” 2015.
Paula Hawkins skrev ”Kvinnan på tåget” 2015. Foto: AP

Nya deckare. När kvinnor i deckare missbrukar blir de opålitliga vittnen, men när männen gör samma sak är de briljanta kommissarier, skriver Lotta Olsson.

Det börjar bli väldigt tröttsamt med alla deckare som försöker härma Paula Hawkins ”Kvinnan på tåget” (2015, på svenska 2016). Minns ni den? Rachel tar pendeltåget varje dag, på morgonen åt ena hållet och på eftermiddagen hem igen. På vägen stannar tåget alltid till på samma ställe, och Rachel tittar på sitt favorithus, där ett par bor. Men en dag försvinner kvinnan i paret. Vad har hänt?

Ja, det vet man inte. Rachel har, upptäcker vi redan i början av boken, för vana att hinka i sig alkohol redan på morgontåget. Har hon kanske inbillat sig alltsammans?

”Kvinnan på tåget” blev en succé, och följdes av ett otal böcker på samma tema: kvinnor som dricker för mycket, och en del av dem häller även i sig tabletter.

Män med samma vanor i böcker brukar i stället vara överintelligenta kriminalkommissarier. Ty sådan är standarden i deckarvärlden: missbrukande män är briljanta, missbrukande kvinnor är också briljanta men ständigt ifrågasatta, och oftast bara vittnen. Den skillnaden kan man fundera på.

Intressant nog har jag – och många andra – haft lättare att acceptera den här klichén när det gäller män som missbrukar. Men det är som att jag har fått en skärva i ögat på senare år. Nu registrerar jag bekymrat varje glas som huvudpersonen stjälper i sig och tänker oroligt på avvänjning och alkoholskador. Min käre kommissarie Morse som just nu är ”Unge Morse” i lördagens teveruta håller på att lägga grunden till ett livslångt missbruk, och plötsligt spiller min misstro över även på den gamla teveserien, där karln är äldre. Om han har skottat i sig sådana mängder alkohol genom åren, hur många hjärnceller återstår egentligen?

Att inte tala om blandmissbrukarna som tar en rejäl matsked blandat knark då och då, och sen blir bättre på att dra slutledningar.

Deckaren har sina klichéer, och grunden i dem är övermänniskan: den som kan lösa alla gåtor även under hård press, när man inte fått sova ordentligt på flera nätter och kompenserar det med berusning.

Fan tro’t. Jag kan tro på sex omöjliga saker före frukost, men att missbruk skulle leda till att man ser klarare hör inte till dem.

***

EN ALLDELES EGEN VÄRLD MITT I NORDSJÖN

Maria Adolfsson beskriver sitt påhittade Doggerland så att man vill åka dit.
Maria Adolfsson beskriver sitt påhittade Doggerland så att man vill åka dit. Foto: Caroline Andersson

Maria Adolfsson: ”Felsteg”
Wahlström & Widstrand

En kvinna hittas mördad på sitt köksgolv på en av öarna i Doggerland, en fiktiv ögrupp mitt i Nordsjön. Maria Adolfsson har hittat på ett land som borde finnas.

Vad är viktigast i en deckare? Intrigen, personbeskrivningen eller miljön? Jag skulle satsa en hacka (eller åtminstone ett trubbigt föremål) på att det är intrigen och gestaltningen som är allra viktigast, men efter att ha läst ”Felsteg” är jag tveksam.

För Doggerland har en så speciell stämning att man vill åka dit direkt: ljuset, ödsligheten, havet, pubarna, maten. Vilket onekligen vore svårt, eftersom Maria Adolfsson har hittat på den lilla ögruppen som befinner sig i Nordsjön, någonstans mellan Storbritannien, Danmark och Nederländerna. Där vaknar polisen Karen Eiken Hornby, bakfull och eländig, i ett hotellrum där hon absolut inte borde befinna sig ens morgonen efter oistra, Doggerlands årliga ostronfest. Åtminstone inte med den mannen.

Nej, det börjar inte bra. Och det blir inte bättre heller, för när Karen Eiken Hornby har lyckats ta sig hem och sovit av sig det värsta, vaknar hon till en ny katastrof: en granne hittas mördad på sitt köksgolv.

Det är glest mellan gårdarna och glest mellan färjorna, så en brottsling borde inte vara omöjlig att hitta. Ändå är det länge förbryllande tomt på misstänkta.

Det blir en märklig berättelse där spåren leder fram och tillbaka över Doggerland och genom flera generationer. Det fanns ett gammalt hippiekollektiv. Det fanns en gammal markägare med förmåga att luras. Det fanns nästan fler motsättningar än människor.

”Felsteg” är en bra deckare, långt från de överdrivet blodiga historierna som är så vanliga i dag. Men återigen: det är skildringen av Doggerland som stannar kvar längst efter läsningen, noggrant och njutningsfullt beskriven. Tror du att det är som Danmark? Som Storbritannien? Som Nederländerna? Som Van Veeterens namnlösa land i Håkan Nessers böcker?

Tänk om. Doggerland är sitt eget.

***

...OCH ÅTTA ANDRA NYA DECKARE:

Eva Swedenmark och Annica Wennström: ”Det hemliga rummet”
Lind & co

Magda har arbetat länge utomlands men kommer hem när hon ärver ett torp i Västerbotten. Hon bjuder in tre kvinnor som hon aldrig har träffat, bara pratat med via sin blogg. Men någon tittar in genom fönstren när de sover, och en dag står tre män med gevär i skogsbrynet. Obehagligt trovärdig spänning.

Anna Roos: ”Pakt”
Modernista

För tio år sedan försvann Beatrice spårlöst, men plötsligt syns ett nödrop på vännernas gemensamma blogg. Lever hon? Hennes gamla vänner tar kontakt med varandra igen, och alla tycks ha dåligt samvete för ett eller annat. Anna Roos skriver om hierarkier, hat och hemligheter med en underton av oförsonligt raseri som påminner om Gillian Flynn.

A J Finn: ”Kvinnan i fönstret”
Översättning Klara Lindell
Albert Bonniers förlag

Här haglar filmreferenserna, i första hand förstås till Hitchcocks ”Fönstret åt gården”. Anna Fox har inte gått utanför huset på tio månader, när en ny familj flyttar in tvärsöver gatan och hon ser ett mord begås. Skickligt, men lite för vanlig idé – för naturligtvis häller Anna Fox i sig sprit och piller.

Tana French: ”Inkräktare”
Översättning Christian Ekvall
Albert Bonniers förlag

Ett ovanligt enkelt mord: en kvinna hittas död i Dublin, hon har slagit huvudet i gaskaminen. Utredarna är två poliser som står lågt i hierarkin, för det är ett uppenbart partnerbrott. Men poliserna gör en noggrann utredning och upptäcker att spåren leder åt helt fel håll. Gedigen skildring av polishierarkier.

Anna Bågstam: ”Ögonvittnet”
Norstedts

Just när den civila utredaren Harriet Vesterberg flyttar hem till sin pappa i skånska Lerviken för att börja arbeta på polisen i Landskrona, begås ett mord i byn och Harriet börjar nysta i gamla motsättningar. Fin miljöbeskrivning (skånska leråkrar, man tänker osökt på Wallander) även om mordet är lite för spektakulärt.

Mariette Lindstein: ”Vit krypta”
Forum

En ung kvinna försvinner spårlöst, och kvar finns hennes tvillingsyster. Spännande om sekter och ordenssällskap och deras makt över medlemmarna, ett ämne som Mariette Lindstein behärskar väl. Ett tag misstänker man alla. Tyvärr är gestaltningen för onyanserad: folk blir bara schablonbilder.

Caroline Engvall: ”Judasvaggan”
Southside Stories

Journalisten Lovisa Ling fortsätter att gräva efter pedofiler på nätet, och kommer ett större sexbrottsnätverk på spåren. Det visar sig finnas trådar till hennes förra fall (”Ärren vi bär”, 2017), och hon börjar återigen samarbeta med polisen Ulrika Stenhammar. Liket efter ett spädbarn hittas i en eka vid Årstaviken. Rappt och tyvärr alltför realistiskt.

Mason Cross: ”Den onde samariten”
Översättning Gabriel Setterborg
Modernista

Först skriver Mason den briljanta ”Ett långt spår av blod” som var en riktigt ruskig thriller om en seriemördare som flydde över USA. Klart man hoppas på att han ska fortsätta vara bra. Men den nya boken var faktiskt för mycket av en besvikelse, som bara känns som att se ytterligare ett avsnitt av ”CSI”.