Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

”Öppna era hjärtan” – en satirroman om Sverige

Foto: Beatrice Lundborg

Valrörelse i Sverige 2018. Med rädsla som metod skördar det nystartade partiet Sverige Först stora framgångar. DN publicerar på nationaldagen ett utdrag ur författaren Niklas Ekdals politiska satirroman ”Öppna era hjärtan”.

Sverige Först höll rally i grönskan på hembygdsgården. En banderoll fladdrade över korsvirkeshusen: HELA SVERIGE SKA LYFTA. Hundratals trängdes utanför gärdsgården för att få skymta politikens rockstjärnor.

I högtalarna dånade ”Inget stoppar oss nu” med Black Jack, framröstad som tidernas bästa dansbandslåt av svenska folket. När musiken dämpats marscherade Jens fram till scenkanten.

”Vänner! Det är tack vare er vi står här idag. Verklighetens folk.”

Jubel. Han slog ut med händerna.

”Utan svenskarna hade vi aldrig kunnat starta denna folkrörelse. Och vet ni vad? Allt började i Österbymo.”

Applåder och busvisslingar.

Talaren varvade upp, flankerad av sina kompanjoner som stod bredbenta med armarna i kors. ”Som ni vet, kamrater, är det fem hundra år sen Nils Dacke föddes. En hjälte som kämpade mot förtryckarna i Stockholm, protesterade mot Gustav Vasas beskattning. Tänk att redan Vasa var socialdemokrat …” Publiken skrattade. Jens höjde handen. ”Dacke vägrade acceptera konfiskationen av kyrksilvret som bönderna slitit ihop. Sverigevänner! Dackefejden är inte över!”

Plakaten blänkte i kvällssolen: VAPEN RÄDDAR LIV och MÄNSKOR FÖRE VARGAR och SLOPA FORDONSSKATTEN. Kungarna gjorde rockad. Noel greppade mikrofonstativet. ”Hej! Detta är mitt första besök i ert fantastiska samhälle.” Ljudteknikern spelade några takter av ”Hot Rod Heart” med John Fogerty. Noel tog ett par danssteg, sedan blev han allvarlig. ”Som ni vet står nationen inför ett sammanbrott. Har ni förtroende för klåparna som försatt oss i denna knipa?” ”Näää”, vrålade åhörarna. ”Litar ni på byråkraterna i Bryssel?” ”Buuu”, ekade det från gräsmattan. ”Så vad gör ni nionde september? Röstar på Sverige Först?”

”Jaaaa!”

Noel listade krisens arkitekter: journalister, politiker, fackpampar, direktörer, pr-konsulter, akademiska besserwissrar. Han utlovade haverikommissioner och rättsprocesser. ”Vår motståndare, orättvisepartiet, har en annan inställning. Dom är lika insyltade som eliten. När vi får makten kommer INGEN undan.”

Publiken skanderade i takt. ”Lås in dom! Lås in dom!”

En ny banderoll syntes i folkhavet. NEJ TILL SEXISM & RASISM. Några ungdomar tog upp en egen talkör: ”Stoppa fascismen! Sverige sist! Sverige sist!”

Jens ryckte åt sig micken. ”Ni har inte på mötet att göra.”

Efter några sekunders förvirring skanderade publiken ”Kör ut dom! Kör ut dom!”

Tumult under ekarna. Våldsammare tilltag hade inte skådats på hembygdsgården sedan raggarmötet 1967. De spensliga ungdomarna släpades genom folkmassan, som öppnade sig likt Röda havet inför Moses stav. Poliserna stod kvar med korsade armar över bröstet.

Medan bråket pågick viskade herrarna till varandra på scenen. John höll upp handen. ”Ni är inte på rockfestival. Lämna ungarna i fred. Dom kommer säkert från Djursholm eller Lidingö och vet inte hur man uppför sig.”

Förlösande skratt.

”Trist med bråkmakare. Men att stoppa fascismen är förstås rätt och riktigt. Sverige Först är en rörelse för det arbetande folket. Vi vill ena landet, inte splittra det.”

Jens tog över igen. ”Sverigevänner! Vi pratade om Nils Dacke. Ni har sett monumentet i Vissefjärda där han föddes. Armborstet pekar mot Stockholm. Virserum har också en fin Dacke-staty. I dessa tider undrar man hur länge det dröjer innan Dacke-monumenten rivs. Kan man bränna böcker med Tintin och Pippi Långstrump så är inget heligt, eller hur?”

Sympatisörerna vid scenen tog upp en ny ramsa, anförda av bygdens son Jerry Larsson:

”Dacke! Dacke! Dacke!”

Jens såg nöjd ut. ”Ingen får röra monumenten. Feministerna vill ju ta bort krigiska kungastatyer för att retuschera det förflutna. Vår historia! Kungarna har varit män, det ligger liksom i sakens natur. Män har alltid krigat. Annars skulle Sverige inte finnas. Om Karl XII i Kungsträdgården pekar åt öster, so what? Borde han peka på naveln?”

Talkören drog igång på nytt. Han förde mikrofonen närmare munnen.

”Om inte vi reser oss mot tyranniet, som Dacke, är svenska monument snart utbytta mot Muhammed. Kyrkor ersatta av moskéer. Våra kvinnor tvingade att ha heltäckande kläder. Han drog upp hakan med bister min. ”Det finns ett förbud mot att avbilda profeten, men det lär inte hindra islamisterna. Det viktiga för dom är inte vad som är heligt utan dominansen, terrorn, om det så handlar om att föda flest barn eller att meja ner oskyldiga. Vi står inför ett dödligt hot, mina vänner. Ge oss er röst så lovar vi att äntligen … sätta … Sverige … Först.”

*

När sorlet lagt sig i Kulturhuset knackade Farnia tre gånger på podiets mikrofon, flankerad av Nina och Pippi. Alla tre raka i ryggen. Händerna på bordet.

”Systrar. Bröder. Välkomna!”

Applåder och uppmuntrande tillrop.

”Om några månader är det val. Demokrati, ni vet. En man, en röst, sa dom förr. Ett företag, en röst, säger man väl idag när Spotify och Nordea hotar att flytta utomlands ifall regeringen inte gör som dom vill …”

Spridda skratt.

”Dags att ta tillbaka makten. En människa, en röst.”

Jubel. Farnia höll upp handen.

”Det som fått oss att ta initiativet är ett nytt hot. Värre än storföretagen och patriarkatet. Värre än gaturasister med järnrör eller förvirrade jihadister. Vi tänker på det nya populistpartiet, Sverige Först.”

De unga kvinnorna längst fram i publiken buade. Några killar busvisslade.

”Nu lämnar jag ordet till mina medgrundare av partiet.”

Nina vinkade med bägge händerna. ”Hej allihopa. Det här kan bli hur stort som helst.”

Hon vände sig mot kamraterna. ”Rörelsen har bara funnits i … vad är det … tjugo timmar och här sitter vi! På Twitter, Insta och FB har Rättvisepartiet femtiotusen följare …”

Rungande applåder. De enda som kontrollerade anletsdragen var journalisterna. Alla direktsände på webben. En viskande youtuber rapporterade under rubriken REGNBÅGSVALET:

”Triss i kungar slår triss i damer. NOT!”

Nina skakade på huvudet, ett lyckligt leende på läpparna. ”Ni är kärntruppen, järngänget. Snart får ni komma med inspel. Det var så vi tänkte, va? Jag lämnar vidare till Pippi.”

Tjugofemåringen svalde ett par gånger. Lutade sig mot mikrofonen.

”Hörs det? Bra. Nu ska vi prata rättvisa. Många av oss har kämpat i andra partier. Inget ont om dom. Men jämlikhet och jämställdhet angår alla, inte bara ett par procent.”

Hon svepte med blicken över publikhavet. ”Jag är så jävla stolt i dag. Nu ska vi göra två superviktiga grejer. Först vill vi höra era förslag till programmet. Sen ska vi nominera en styrelse. Farnia, din tur.”

”Okej. Vem börjar?”

För första gången blev det tyst. Så åkte en arm upp på tredje raden, sedan en till och en till. När de vuxit till en skog pekade mötesledaren på närmaste spekulanten. ”Korta inlägg. Kom igen!”

En kvinna i trettioårsåldern rabblade sitt namn, påtagligt nervös. ”Precis som ni tycker jag att Feministiskt Initiativ har varit mesiga. Rättvisepartiet låter mer holistiskt. Utan intersektionalitet blir det meningslöst.”

Hon drog upp en pappersbunt ur ryggsäcken. ”Jag läste just den här rapporten. Där finns en tanke som jag känner behövs i programmet.”

Farnia såg med bävan på mappen. ”Snabbt är du snäll.”

”Det handlar om penisen som socialt och psykologiskt koncept.”

Någon i publiken skrattade till. Kvinnan fortsatte med mikrofonen närmare munnen. ”Det är en genusteori som visar att kuken i förhållande till manligheten är ett … arkaiskt begrepp. Den konceptuella penisen ska inte förstås som ett anatomiskt organ utan som en gender-performativ social konstruktion. Typ flytande. Utan fysiska konturer.”

Farnia lutade sig bakåt. ”Genus är viktigt för Rättvisepartiet. Men det kanske leder lite långt att …”

Genusvetaren harklade sig. ”Alltså, om en utgår ifrån att snoppar inte ska uppfattas som genitalier utan skadliga sociala konstruktioner faller annat på plats. Jag kan känna att traditionell manlighet ligger bakom i princip allt som gått snett i världen. Och manligheten kretsar kring pitten. I min värld borde det vara en portalparagraf med …”

”Lägg av”, hördes en mansröst.

”För smalt”, ropade en äldre kvinna.

Grundarna utbytte viskningar på podiet. Farnia samlade sig.

”Förslaget noterat. Fler idéer?”

En yngre kvinna i slöja räckte upp handen.

”Ni vita feminister måste fatta att det behövs andra kamper än er egen. Den västerländska kvinnofajten skapar ju utanförskap för allt som inte är vitt, heterosexuellt, könsnormativt, icke-funktionsnedsatt, vältränat. Hur tänker ni runt det?”

Farnia suckade. ”Jag är född i Iran. Vi är inga vithetsnormativa feminister.”

Kvinnan med hijab nickade sakta. ”Du är shia, eller hur?”

”Det har inte med saken att göra.”

”Men du är ju elit, visst? Det blir en issue med vit feminism och husnegrer, att ni inte ser era egna privilegier. En kan för fan inte skilja på sexism och exotifiering när …”

Farnia klippte av. ”Nåt förslag?”

”För det första ska ni inte generalisera. Tänk på att svenska kvinnor och invandrartjejer drabbas av olika diskrimineringar. Om du inte tillhör en drabbad grupp har du inget tolkningsföreträde att snacka om rasism.”

Hon lämnade ifrån sig micken och rättade till slöjan. Farnia tog ett par andetag. ”Jag har jobbat mot sexism och rasism i hela mitt liv. Känt skiten in på skinnet. Nån annan med idéer om programmet?”

Hon pekade på den enda killen i publiken som viftat med handen. Han började knappt hörbart men höjde snart rösten.

”Jo, jag undrar … du till vänster, var det Nina du hette?”

Hon nickade.

”Har du dreadlocks?”

Nina tittade på Farnia, som slog ut med händerna.

”Jag kanske missade att borsta håret i morse.”

Spridda skratt. Den unge mannen var inte road. ”Jag känner bara att vi måste ta upp appropriering. Det är inte okej att sno attribut från förtryckta grupper. Dreadlocks växer inte i nåt antirasistiskt vakuum. Jag vet att egyptier och kelter hade såna frisyrer, men Marley är ändå förebilden. Det blir ingen hyllning till befrielsekultur när ni tar över stilen. Bara en manifestation av vita privilegier.”

”Menvafan”, muttrade Nina, tillräckligt högt för att det skulle gå ut i högtalarna.

*

Efter rallyt i Österbymo blev partiledartrion hämtad av en helikopter. När deras vita JetRanger med Sverige Först-loggan lyfte såg de folkmassan under sig, som en myrstack där någon stuckit ner en selfiepinne. Maskinen satte kurs norrut över Sommen. Sjön sträckte sig blåskimrande genom det böljande skogslandskapet. I höjd med Kisa följde piloten pärlbandet av vattendrag ner mot Åsunden. Snart öppnade sig Östgötaslätten framför dem, sädesgul och väldig.

”Man känner sig som Nils Holgersson”, sa John. ”Flög han inte i dom här trakterna?”

Jens googlade. ”Där framme kommer Bråviken. Hör vad Selma Lagerlöf skrev när Nisse for förbi på gåsen: ’Kolmården hade en svår uppväxttid på den kala berggrunden. Det gick som med mången, som får slita ont i ungdomen, men blir stark och kraftig, när han blir färdig.’”

”Word. Bara det som härdas växer sig starkt.”

”Gäller det svensk landsbygd också? Eller är det en vals vi drar på väckelsemötena?”

De brast ut i skratt, på samma frekvens som rotorbladen. Piloten beordrades sedan att ta en sväng inåt landet, över Sörmland.

”Kolla där nere!” Jens pekade på två sjöar med praktfulla gods emellan. ”Stenhammar, kungens lekpark. Och där ligger statsministerns Harpsund. Snart kommer vi till Båven med Göran Perssons skrytbygge.”

”Varenda jävla direktör ska ha en herrgård på bekvämt avstånd från Stureplan för att jaga vildsvin och skryta om köttkorna. Men tätorterna här nere är Sveriges armhåla. Vårt kluvna land i ett nötskal.”

”Flina, Flen, Katrineholm”, skrattade John. ”Jag har aldrig vågat mig söder om Södertälje.”

Noel skakade på huvudet. ”Då ska du veta att Flen har tjugo procents arbetslöshet. Med krisen kommer regionen att implodera. Samtidigt sitter vd:arna och jäser på sina gårdar. Rena Versailles, ögonblicket före revolutionen.”

”I så fall är vi Robespierre, Danton och Marat.”

”Slutade inte dom i giljotinen?”

”Ingen tebjudning, eller hur? Där nere har vi bondetåget med facklor och högafflar. Kärnväljarna.”

”Flyover country, som jänkarna säger.”

”Typ. Kolla in tåget!”

De såg en larv kämpa sig fram genom landskapet. Noel gestikulerade.

”X 2000 kör förbi Flen utan att stanna. Längs hela stambanan finns såna orter – Boxholm, Tranås, Aneby, Sävsjö – som centralmakten bara visar fingret. Tänk dig att bo vid en bullrig järnväg där moderniteten dånar igenom utan att du får kliva på.”

Jens nickade. ”Vårt folk. Men klart som fan att vi inte kan säga hela sanningen på turnén. Ingen industrialisering i världen kan rädda avkrokarna. Det är dom parasiterande metropolerna som är attraktiva. Inte skräpytan där maten odlas och prylarna skruvas ihop.”

”Självklart”, sa John. ”Men läs Marx så får du se vart ackumulationen av kapital leder i slutändan.”

”Inte ens din Groucho Marx rår på den mänskliga naturen och marknadens lagar”, sa Noel. ”Jag råkar veta en del om Finspång som ligger åt det hållet. Där är det ett jävla drag på industrin. Siemens och Gränges har tusentals anställda. Men vet du vad? Ingen jävel vill bo där. Folk pendlar från Norrköping. Skolorna i Finspång är sämst i Sverige. Det vill inte säga lite.”

Jens slog ut med handen. ”Svenssons bild av det goda livet är herrgården i ett lifestyle-magasin, inte nån trist fabrik. Framtiden ligger i konsumtion, inte i produktion. Arbetslinjen var en kul grej så länge folk inbillade sig att nån annan skulle jobba.”

Satir över Sverige

Texten är ett utdrag ur Niklas Ekdals satiriska roman ”Öppna era hjärtan” som kommer ut i dag, den 6 juni, på Brombergs förlag.