Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Paris passager var gatans chica salong

Paris. Dagens gallerior började som eleganta salonger för två sekler sedan. Boklördags Leonidas Aretakis går på spaning efter Walter Benjamins flydda platser från ”Passagearbetet” – nu aktuell i svensk nyutgåva.

För att nå ingången måste jag först runda ett vägarbete och sopcontainrar fyllda av byggmaterial, tyger och köttrester. Inne på det kalla stengolvet ligger en knotig man och sover på en hög kartonger. Ovanför en svart plåtjalusi står Passage des Panoramas med hafsigt handmålade bokstäver.

Det första intrycket är blygsamt när jag stiger in i Paris äldsta passage, de inglasade gränder dit borgarklassen under 1800-talets första hälft flydde smuts och väder för att handla exotiska varor, se på teater, spela tärning, köpa sex eller bara strosa omkring.

Foto: Leonidas AretakisDet var också hit den tyske filosofen Walter Benjamin förlade det mytomspunna ”Passagearbetet” – en kaotisk samling citat, fotografier, observationer och aforismer om Paris. Materialet samlades i 36 stora kuvert under rubriker som mode, prostitution, spel, flanören, arkitektur, Karl Marx, fotografi – och så centralgestalten Charles Baudelaire. Boken färdigställdes aldrig, men anses ändå vara en av de viktigaste analyserna av europeisk modernitet. Nu finns den åter i svensk översättning (Atlantis).

Idén kom 1927 (”ett projekt som bara kommer att ta några veckor”) men sysselsatte Benjamin under större delen av 1930-talet. Många av hans judiska vänner, däribland intellektuelle sparringpartnern Theodor Adorno, flydde till USA, men Benjamin gav sig inte av förrän 1940.

Efter ett misslyckat försök att ta sig från Marseille taskigt utklädd till fransk seglare med tjocka professorsglasögon besteg han Pyrenéerna med ”Passage”-manuskriptet i en tung portfölj. ”Jag får inte förlora det”, sade han till flyktingsmugglaren Lisa Fittko. ”Det är viktigare än jag.”

Han fastnade dock vid en spansk gränskontroll med nazisterna hack i häl och tog livet av sig på en överdos morfintabletter. En kopia fanns i filosofvännen Georges Batailles ägo, och efter decennier av redigering gavs en tysk-fransk utgåva ut.

Så varför stängde Benjamin in sig på det franska nationalbiblioteket för att studera utdöda butikspromenader medan Europa stod i lågor? För att han ansåg att grunden till 1900-talets omvälvningar lades i det förflutna.

På gator och kaféer utspelade sig parisarnas gemensamma liv, och passagerna var både vardagsrum och tempel. De var särskilt välbesökta på söndagar, och innehöll i många fall uppköpta kyrkor – men det som dyrkades här var inte Gud, utan varan.

Foto: Leonidas AretakisFoto: Leonidas Aretakis

Passagerna var dessutom en mittpunkt för innovationer. Passages des Panoramas, som ligger strax norr om det mäktiga börshuset, invigdes 1800 och fick namnet från två panoramamålningar (360-gradiga konstverk i små rotundor) av staden. Takens järn och glas var historiens första artificiella byggmaterial, och passagen var först i Paris med offentliga gaslyktor, som gradvis kom att ersatta oljelanternorna.

Här låg publikmagneten Théâtre des Variétés, där Émile Zolas mansslukerska Nana (1880) uppträdde, medan greve Muffat vid en intilliggande butik stirrade på ”några plockade lärkor och en stor lax som var upphängda i fönstret” och förargades över att hon slutat kyssa honom på polisongerna.

Foto: Leonidas AretakisHär strövade också Benjamins flanör förbi alla ”kikare och blomfrön, skruvar och noter, smink och uppstoppade uttrar, pälsar och revolvrar”, och observerade stadskulturen på kritiskt avstånd.

I passagerna koncentrerades alltså teknologi, kultur, andlighet och kapital till en plats.

Längre in i passagen vaktas en mystisk sidoingång av en avklädd mansskulptur. Jag ringer på och släpps in i en ångfylld reception. Det visar sig vara ett romerskt badhus i tre våningar för en mognare gaypublik. Rummen pryds av statyer, havsblå belysning och väggmålningar av olivträd i bergslandskap, där 16 euro ger tillträde till ”ett poetiskt universum” av ”lyx och sensuell njutning”.

I nära anslutning ligger Passage Jouffroy, med en överfull vinhandel och boklådor där David Lagercrantz Millennium 4 armbågas med en bok om ”kubismens epik” och en diktsamling av Pasolini. Och så La Maison du Roy (”kungahuset”), som säljer både antika och förslitna 1800-talsmöbler till tonerna av en cembalo.

Benjamins ord om 1800-talets inredning ekar i bakhuvudet, där tingen är mannekänger och ”de stora världshistoriska ögonblicken endast kostymer, under vilka tingen utväxlar samförståndets blickar med Intet, med det låga och banala. En sådan nihilism är den innersta kärnan i den borgerliga trivseln”. Syftade han på dagens ”shabby chic” och industristil?

Två sekler senare har passagerna fortfarande två egenskaper som moderna gallerior saknar: de tar intryck av sin omgivning och har förmågan att överraska.

I lyxiga passagen Galerie Vivienne bläddrar en man med rejäl rondör och tjockt vitt hår – överallt utom på huvudet – i boken ”Osez changer de sexe” (”Att våga byta kön”).

Vidare, bortom den gamla stadens norra port, ligger hipsterkvarteret Faubourg med något mer slitna passager. Passage Brady doftar av pakistansk mat, och i en butik säljs hinduiska figuriner, ett otal inläggningar och chutneys, samt rökelse och parfym som utlovar allt från stånd till välstånd. Passage de Prado känns afrofransk, med flera frisörer, en mauritisk restaurang, och reklam för språkkurser (”English means success”).

Jag driver söderut, förbi Passage Limone, där en dam i svart lockig peruk, kort lackkjol, blå pälskrage och stora svarta solglasögon står lutad mot en rostig gallerdörr. ”Bonjour monsieur”, viskar kvinnan, som lämnade Japan för fjorton år sedan. ”Femtio euro för att älska.”

Foto: Leonidas AretakisFoto: Leonidas Aretakis

Allt blir till varor under kapitalismen, menar Benjamin – till och med kvinnokroppen. Men i butikerna osynliggörs det arbete och råvaror som ligger bakom dem. De tappar sin relation till verkligheten och blir till ”fantasmagorior”, efter den franska skuggteatern.

Men passagerna var samtidigt gatans salonger, en plats för folkets kollektiva erfarenheter. Det är därför inte så förvånande att den amerikanska gallerians skapare Victor Gruen, som flydde Österrike 1938, var socialist. Han hyste modernistiska drömmar om att ge de amerikanska städerna det offentliga liv de saknade, och byggde galleriorna efter romerska piazzor. Två år före sin död 1980 avsade han sig faderskapet: ”Jag vägrar betala underhåll för denna bastardutveckling. De förstörde våra städer.”

Filosofen Jean Baudrillard beskrev jättegallerian Parly 2, som ligger strax väster om Paris, som ”komplett homogenisering”. I passagerna kunde du fortfarande se himlen genom glastaken, men gallerian är byggd för att stänga ute omvärlden och utgöra en friktionsfri helhetsupplevelse. Därför ses den postmoderna shopparen ofta som zombie snarare än flanör.

I närheten av Place de la République möter jag Antonio Somaini, professor i medieteori vid universitetet Sorbonne och redaktör för en Walter Benjamin-antologi, för att ta reda på varför en 75 år gammal analys av parisiska shoppingruiner fortfarande är intressant. Somaini tilltalas av Benjamins produktiva ambivalens:

– Samtidigt som han var motståndare till exploatering så fascinerades han av populärkulturen. Medan kollegor som Theodor W Adorno fördömde filmen som ett rent propagandaverktyg ansåg Benjamin att den innehöll element som kunde användas till revolutionära mål.

Det som gjorde konsten både intressant och farlig var dess ”aura” – förmågan att väcka kultlik vördnad – som dock hade satts ur spel av massproduktionen. (Och nog naggas magin när Gustav Klimts ”Vattenormar II” säljs på Ikea under namnet ”Pjätteryd” med den lesbiska eroticismen bortklippt.) Samspelet mellan teknologi och kultur är en av de saker som gör ”Passagearbetet” unikt.

– Benjamin utgick inte ifrån stora namn och konstverk, utan ifrån den materiella kulturen – objekt, utrymmen, byggnader och teknologi. Dessutom skriver han inte allt själv, utan presenterar ett montage som får sin energi från kontraster. Läsaren får själv sätta ihop en helhet, vilket gör boken interaktiv.

Vårt postindustriella samhälles materiella kultur utgörs bland annat av digitala medier, och nog finns på internet otaliga boulevarder och gränder att äventyra, gräla, synda och leka med identiteter i. Frågan är hur länge: Amazons ett-klick-köp har gjort näthandeln gnisselfri, Googles flanörknapp ”Jag har tur” leder mest till väletablerade sidor, och redan termen ”Facebookflöde” antyder enkelriktning. Men det är för tidigt att dödförklara cyberflanören.

– Benjamin kan hjälpa oss att identifiera de sidor av teknologin som kan främja frihet och kreativitet och de som standardiserar tänkandet. Facebook, exempelvis, har båda sidor.

Att förstå ett fenomens inre motsättningar och komplexitet kunde föranleda den i Benjamins kretsar finaste komplimangen, nämligen att en tänkte ”dialektiskt”. Marx hade sett kapitalismen som framsteg och barbari samtidigt, och för Benjamin rymde passagerna både förtryck och frigörelse, lögn och utopi. I vårt kollektiva undermedvetna finns erfarenheter lagrade från urtidens klasslösa samhälle, vilka ”lämnat spår efter sig i tusentals konfigurationer i det dagliga livet: från de bestående byggnadsverken till de flyktiga modena”.

Därför kan vi finna anden överallt, också i det fula: prostitutionen var både skamlig objektifiering av kvinnan och avslöjandet av den borgerliga parkärlekens illusioner; tärningskastet om ens sista kopparmynt var ett långfinger åt ödet, och inträdet i en tröskelvärld där ett bättre liv verkar möjligt.

Denna eskatologiska tanke är lika marxistisk som judisk. ”Det finns en spricka i allt”, sjunger Leonard Cohen långt senare. ”Det är där ljuset kommer in.” Och Walter Benjamin var hoppfull ända till slutet. Hans sista text före flykten från nazisternas dödsmaskin avslutas med tanken att varje sekund av framtiden är ”den lilla port genom vilken Messias kunde träda in”.

Foto i text: Leonidas Aretakis

Fakta.Walter Benjamin

  • Född i Berlin 1892, död i Portbou, Spanien 1940.
  • Filosof, kritiker och författare.
  • Tvingades gå i landsflykt på grund av sitt judiska ursprung när nazisterna hotade att ta över makten i Tyskland.
  • Levde de sista tio femton åren av sitt liv i Paris. Där översatte han Marcel Proust till tyska och påbörjade ”Passagearbetet. Paris, 1800-talets huvudstad”. Boken blev aldrig klar och gavs ut på tyska först 1982.
  • På svenska kom detta monumentala verk ut 1990 i Ulf Peter Hallbergs översättning. Nu finns ”Passagearbetet” i en påkostad nyutgåva i två band utgiven av Atlantis förlag.
  • Benjamin introducerades på svenska av Carl-Henning Wijkmark som översatte ett urval essäer i boken ”Bild och dialektik” (Cavefors, 1969). Benjamins mest kända essäer är kanske ”Konstverket i reproduktionsåldern” och ”Historiefilosofiska teser”.
  • Ulf Peter Hallberg har även översatt ”Barndom i Berlin kring 1900” (Symposion, 1994) och ”Enkelriktad gata” (Symposion, 1996).