Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Philippe Sands: Jag förstår varför tystnaden om krigsbrotten behövs

Foto: Mark Earthy

Berättelserna finns överallt i världen. De som handlar om kriget och vad det får människor att göra mot varandra. Katrine Marçal har träffat den bokaktuelle människorättsjuristen Philippe Sands.

Philippe Sands berättar en historia om en åldrande man. Det är tydligen en sann historia. Mannen sitter vid ett bord och flyttar småstenar. En efter en lyfter han dem från bordets ena kant och placerar dem vid den andra. Så här passerar en stor del av dagarna. 

Psykologerna vill naturligtvis veta vad som pågår. 

Det visar sig att mannen har en släkting. Om det var en förälder eller en farförälder minns inte Philippe Sands. Men denna släkting hade i alla fall tillbringat flera år i ett nazistiskt arbetsläger. Där hade han tvingats släpa stora stenar från den ena sidan av lägret till den andra. 

När psykologerna nu frågar mannen vid bordet om detta säger han sig inte ha något minne av det. Ingen har berättat för honom om några stenar i ett arbetsläger. Men där sitter han likväl decennier senare, och flyttar just stenar. 

– Jag är fascinerad av dessa ting, säger Philippe Sands. Och de skrämmer mig. 

Philippe Sands har berättat denna historia som svar på en fråga. En fråga om huruvida den egentligen spelar någon roll: historien? Finns det över huvudtaget någon poäng i att gräva i vad våra förfäder gjorde i de stora europeiska krigen? Är inte besattheten vid vem som gjorde vad under andra världskriget exempelvis i högsta grad drivande i dagens nationalism i Öst- och Centraleuropa? 

Är allt detta verkligen så sunt? 

Philippe Sands förstår synpunkten. Han är internationell människorättsjurist. Men han håller inte med. 

–Jag var involverad i ett fall gällande Kroatien mot Serbien. Det gällde några av de förfärliga brott som begicks i Bosnien under 1990-talet. Och jag minns hur vi skrev ett första utkast till fallets bakgrund. Vi gick i dokumentet tillbaka till 1986 när Slobodan Milošević först kom till makten. Sedan reste vi till Zagreb. De läste vår bakgrund och sa att nej, nej, ni måste börja från början: 1373. Ni måste berätta hela historien…

Såhär fungerar en stor del av Europa. 

För att inte tala om världen. 

Sverige är ett undantag. 

Ett lyckligt sådant. 

– Jag förstod inte förrän jag skrev den här boken hur påverkad jag själv var av ett arv, som jag egentligen inte visste så mycket om, säger Philippe Sands. 

Hans bok ”Vägen till Nürnberg” föddes på en resa som han gjorde 2010 till staden Lviv, i nuvarande Ukraina. Philippe Sands kom för att hålla en föreläsning om internationell rätt. Men under arbetet med föreläsningen insåg han att de två jurister som uppfann termerna ”brott mot mänskligheten” och ”folkmord”, Hersch Lauterpacht respektive Raphaël Lemkin, båda kom från just Lviv. 

Och det gjorde även Philippe Sands älskade farfar. 

Begreppen ”brott mot mänskligheten” och ”folkmord” var i sin tur centrala för Nürnbergrättegångarna mot nazistiska krigsförbrytare 1945–1946. Och i Nürnberg blev även Hans Frank, den nazistiske förbrytaren, en av de första att dömas till döden för just ”brott mot mänskligheten”. Hans Frank var som generalguvernör i det nazistyrda Polen ansvarig för morden inte bara på Hersch Lauterpachts och Raphaël Lemkins familjer men även, visar det sig, på Philippe Sands. 

Alla deras vägar korsas i Lviv, vilket är bokens tema. 

Philipe Sands
Philipe Sands Foto: Mark Earthy

Men det är även en bok om internationell rätt. Hersch Lauterpacht ville ha en lag som tog sin utgångspunkt i skyddet av individer (brott mot mänskligheten). Raphaël Lemkin ville ha en lag som tog sin utgångspunkt i förföljelse, fördrivning och förintelse av nationella, religiösa och etniska minoriteter (folkmord). 

Den här konflikten är fortfarande central inom juridiken. 

Först och främst är dock ”Vägen till Nürnberg” en bok om ett par familjer. Med advokatens noggrannhet ger Philippe Sands sig ut och gräver fram de hemligheter som hans farfar aldrig pratade om. 

Sammanträffandena som Philippe Sands har börjat uppdaga är alldeles för många.  Som att Hersch Lauterpachts äldste son Eli var hans egen lärare i Cambridge och att deras familjer i princip kom från samma gata. In i berättelsen träder också bland andra Niklas Frank, son till den nazistiske förbrytaren Hans Frank, han som hängs i Nürnberg. 

Och Niklas Frank blir Philippe Sands vän.

– Folk har frågat mig varför. Som om Niklas på något sätt vore ansvarig för vad hans föräldrar gjorde. Philippe Sands skakar på huvudet. 

– Han har berättat för mig hur det var att vara sju år gammal: du hör de andra barnen på lekplatsen skratta åt dig eftersom din pappa ska hängas samma eftermiddag för mord på 4 miljoner judar. Vilken börda att leva med. 

Philippe Sands är noggrann med att hans bok berättar en universell historia. När boken släpptes i Frankrike ville alla journalister göra den till en berättelse om Förintelsen. Det gjorde Philippe Sands förvirrad. Så hade mottagandet inte alls varit i Storbritannien. 

– Om du åker till Rwanda, om du åker till Jugoslavien, om du åker till Irak, eller till dagens Syrien. Det är samma historia, samma kopplingar, samma tragedier som i min bok. När du arbetar med internationell människorätt tvingas du se detta hela tiden: det universella. 

– Jag har varit i Sydafrika, jag har varit i Mexiko, jag har varit i Indien med boken. Varför är min bok publicerad i Sydkorea, i Japan, i Kina? Det finns knappast stora grupper av vare sig judar eller internationella människorättsjurister där. De läser min bok för att min berättelse talar till deras egna berättelser. 

Berättelser som finns överallt. 

Hur många generationer tar det då för ett krigstrauma att lämna en familj? När slutar mamma att leva i skuggan av vad morfar var med om? När slutar barn att födas in i familjer där pappas depression har att göra med farmors oförmåga att knyta an. En oförmåga som beror på att hennes föräldrar en gång i tiden mördades? I ett krig i en helt annan tid? 

– Jag har tänkt mycket på detta, säger Phillippe Sands. Och jag tror att det följer ett mönster. Generationen som har varit med om traumat pratar inte om det. Tystnaden skyddar dem. Det är också delvis, tror jag, en skammens tystnad. Man känner skam för att man överlevde: när så många andra inte gjorde det. Men framförallt tror jag att man vill låta nästa generation slippa. Man vill inte föra bördan av att minnas vidare. Alltså pratar man inte. 

Så var det i Jugoslavien, i Rwanda och i Kongo. 

Sedan kommer nästa generation. Och de börjar ställa frågor. De får dock svaret att de inte ska öppna den dörren. Så de gör inte det. Även om de förstås undrar.  Sedan kommer den tredje generationen: och då blir det andra bullar! 

Gällande Rwanda, Kongo eller Jugoslavien kommer motsvarigheten till hans egen bok inte ens att börja skrivas förrän om 30–40 år, tror Philippe Sands. 

– Jag förstår varför tystnaden finns. Jag förstår dess funktion, säger han. Den behövs. Men en dag kommer den att släppa sitt grepp. 

Tredje generationen kommer att kunna berätta historien.

Philippe Sands

Född 1960, bor i London. Professor vid University College London, människorättsadvokat vid Matrix Chambers och specialist i internationell rätt. 

 

Sands har skrivit en rad böcker om juridik. "Vägen till Nürnberg" (Albert Bonniers förlag) är den första som översatts till svenska.

 

Skribent för bland annat The Guardian, Financial Times, the New York Review of Books och Vanity Fair.

 

Ordförande i engelska PEN

 

Aktuell med en podcast i tio delar för BBC Radio 4 "The Ratline" som handlar om jakten på naziförbrytaren Otto von Wächter.

 

Han är i Sverige på inbjudan från Judisk Kultur i Sverige. Under Bokmässan kommer Philippe Sands till DN:s monter, lördag 29/9 kl 10.00.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.