Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Raseriet som fick Hjalmar Söderberg att omvärdera sitt författarskap

Foto: IBL

Hösten 1908 gick Hjalmar Söderberg i taket. Men pjäsen han rasade mot fick honom att omvärdera sitt eget författarskap. Jesper Högström har följt dramat i brev och böcker.

Det är inte någon direkt brist på dystra perioder i Hjalmar Söderbergs liv, men frågan är om inte hösten 1908 slår rekordet. Han hade sjappat från de våldsamma uppträdena med skilsmässovägrande hustru Märta, lämnat henne och barnen hemma i Stockholm och dragit iväg utan annat bagage än en säck smutstvätt. Nu bodde han på pensionat i Köpenhamn, levde på de handlån han kunde tigga till sig, satt på författarcaféer och hällde i sig ännu mer än vanligt av favoritwhiskyn White horse. Det inre mörkret fick ta sig utlopp i de sällsynt förbittrade artiklar han skrev denna höst – mot kvinnlig rösträtt, mot tanken på att Selma Lagerlöf skulle få Nobelpriset, mot att radikale filosofen Knut Wicksell blivit fälld för hädelse.

Men inget gjorde Hjalmar Söderberg så ursinnig som Per Hallströms drama ”Erotikon”. Det hade kommit ut i bokform under hösten och Hallström, Söderbergs gode vän sedan de råkats i Ellen Keys litterära salong på 1890-talet, såg till att skicka ett exemplar till Köpenhamn. Det stående temat i Söderbergs korrespondens med hemlandet var därefter hur bottenlöst usel ”Erotikon” var. Till Bo Bergman, den 10 november: ”Den är ju helt enkelt dille. Hur i helvete har han kunnat joxa ihop en sådan förbannad skit?” Till Ernest Thiel den 25 november: ”Vad tycker man i Stockholm om den dystre skämtaren Pelle Hallströms sista pekoral? Finns det någon som det går i?” Till Tor Bonnier, den 11 december: ”Erotikon tycker jag är skit”. Till Thiel, igen, i början av 1909: ”När sådan skit som Erotikon blir berömd av alla människor, har jag bara ovett att vänta mig för mig och mitt. Därför har jag på lediga stunder börjat skriva på en komedi, som jag ska försöka få lika dålig som Pelle Hallstövels”.

Varför blev Söderberg så ursinnig? Det framgår aldrig riktigt. Visst hade han och den alltmer konservative Per Hallström drivit isär politiskt, i synnerhet i och med att Hallström under sina vingars skugga tagit Söderbergs store antagonist Fredrik Böök och att han, just på hösten 1908, som den förste av de gamla kumpanerna från 90-talets kotterier blivit invald bland de forna fienderna i Svenska Akademien. Visst ansågs det allmänt att ”Erotikon” var en drift med samma den fria kärlekens ideal som Söderberg, året innan, gjort sig till tolk för i sin egen succépjäs ”Gertrud”. Men i sitt svarsbrev till Hallström lade sig Söderberg vinn om att förneka att han på något sätt känt sig träffad: ”Jag fick … den förväntningen att jag i boken skulle finna ett och annat om än så diskret förstucket litet allvarsord med speciell adress till mig. Någonstans – tänkte jag – ligger det väl någon liten hundracka begraven för min räkning. Jag har tyvärr inte kunnat hitta honom.” Inte heller Hallströms och Söderbergs gemensamma vänner kunde förklara saken. Långt senare, när Bergman i en av sina memoarböcker återvände till frågan, menade han att det helt enkelt rörde sig om att ”två olika temperament, båda med sina bestämda gränser, hade drabbat samman”.

Och det är allt vad någon har brytt sig om saken. Av det enkla skälet att ingen, sedan tiden det begav sig, har brytt sig så särskilt mycket om ”Erotikon”. Per Hallström tillhör litteraturhistoriens offer, de numera fullständigt bortglömda författarna. Jag erkände att jag tänkte likadant när jag skrev min biografi om Söderberg. Så mycket att gå igenom, så mycket att researcha; att läsa ”Erotikon” var en av de saker som stod på min lista och som jag aldrig tyckte var viktigt nog. 

Sen fick jag för mig att jag ändå skulle läsa pjäsen. Och då förstod jag.

Huvudpersonen i ”Erotikon” är författare. Han heter Herman Bardolf och har haft en dundersuccé med en roman. Men när hans älskarinna Julia – Bardolf är frånskild – får läsa romanen blir hon rasande, eftersom det står klart att den handlar om deras kärleksförhållande: – ”Han har förrått mig, förtalat mig, sålt mig. Boken där är om mig, jag kom på de förfärligaste ting, han har lismat och spionerat under kärlekens mask”.

Det är uppenbart varför Söderberg kände sig träffad. Lika uppenbart som varför han inte kunde yppa orsaken. ”Gertrud”, hans succépjäs från året innan, var ju byggd på hans numera avslutade kärleksaffär med Maria von Platen, ett förhållande som i denna diskretionens tid inte kunde nämnas offentligt, men som var väl känt i Stockholms litterära kretsar. Maria von Platen hade dessutom reagerat exakt som Julia när hon upptäckte att hon var avbildad i ett litterärt verk. Hon hade känt sig utnyttjad, utlämnad, i synnerhet som Söderberg lovat att aldrig skriva om henne. Allt detta var förhållanden som Per Hallström naturligtvis kände till.

Än mer obehaglig för Söderberg var säkert bilden av Herman Bardolf som en känslolivets vampyr, en som ”lismar och spionerar under kärlekens mask” för att åstadkomma en kall och intellektualiserad version av kärleken. Den ”litterära erotiken” som Bardolf företräder framställs som ett kompensatoriskt fenomen. Den har, deklarerar en av personerna, ”låtit tidsjukan, specialiseringen, reflexionen, diskussionen, den goda logiken kasta sig över och fräta upp just denna naiva irrationalitet … exercerat bort all luftighet, friskhet och omedelbarhet, med det resultat, att man snart vet allting om kärleken, utom hur den känns”. En annan rollfigur, konstfilosofen Serenius, ställer däremot upp på Bardolfs sida. Konstnären har, meddelar han, både rätt och plikt att utnyttja sina erotiska upplevelser i eget syfte – ”Är det då överraskande, om denna lidelse i sin heliga eld skulle såra och förstöra det som stoffartat oväsentliga, av vilket den när sig?” Och vad gäller Herman Bardolf själv framställs han som odrägligt självbelåten i all sin parasitism. Julias väninna Laura berömmer den skoningslösa ärligheten i hans verk:

”LAURA: Å, vad jag avundas er! Vad ni måste ha lidit!

BARDOLF (förnöjt) Låt oss icke tala om det.”

Per Hallström och Söderberg hade gemensamt skrivit kvicka stilparodier i det litterära sällskapet Utile Dulcis medlemstidning Phan på 1890-talet. I ”Erotikon” finns en påminnelse om Hallströms begåvning (som inte alltid framgår av hans efterlämnade verk) för intelligent och infernaliskt elak parodi. Det är inte bara beskyllningen att han med kallt huvud exploaterat ett kärleksförhållande som bör ha hittat en öm punkt hos Söderberg, utan att han gjort det helt enkelt för att han hade dålig fantasi. ”Detaljer måste man ju samla”, säger Bardolf. ”Det är inte så lätt att hitta på. Och när livet bjuder ett stoff, är det ens rätt och plikt att hänsynslöst …”

Per Hallström hade studerat sin vän med skarpa och skoningslösa ögon. Detta att stå utanför livet, att vara en författare som parasiterade på erfarenheter han i grunden stod utanför, var en grundkänsla för Hjalmar Söderberg – den känslomässiga utgångspunkten för hans porträtt av Doktor Glas, mannen som hamnat på sidan av tillvaron och är beredd att göra vad som helst för att slå sig in i den, mannen som identifierar sig med H C Andersens saga om skuggan som ville bli människa. Dålig fantasi, problemet att hitta på, var något han klagade på under hela sitt författarliv. 

Där hade förhållandet till Maria von Platen kommit in – det hade inte bara gett honom ”Gertrud”, utan även premissen i ”Doktor Glas”, den yngre kvinnan som lever i ett olyckligt äktenskap med en äldre man (förhållandet mellan Helga Gregorius och den vidrige pastorn var direkt hämtat från Maria von Platen och hennes äktenskap med den gamle ryttmästaren Wilkes von Platen). Faktum var att Söderberg denna höst, hösten 1908, arbetade med ett tredje verk om förhållandet med Maria von Platen. Det hade han börjat på samma sommar, det hette ”Lydias felsteg”, och han körde fast med det precis vid denna tid. Det är rimligt att anta att han körde fast för att ”Erotikon” fått honom att se det han höll på att göra i en narrspegel. Han var inte bara Doktor Glas, den utestängde som förtvivlat försöker slå sig in i livet, han var inte bara skuggan som ville bli människa, han var också Herman Bardolf, den inbilske författaren som berömmer sig själv för sin förmåga att förvandla äkta känslor till steril filosofi.

Det var vreden och frustrationen över den blockeringen, en vrede och frustration som han inte kunde avslöja orsaken till, som Söderberg vände mot ”Pelle Hallstövel”. Ett halvår senare, när han lyckades återvända till litteraturen, var det med en essäbok, ”Hjärtats oro”, där han direkt avsvor sig fiktionen – ”Att skära sig själv i remsor och småbitar och av bitarna lappa ihop figurer: en tjänsteman, en läkare, en murvel, en politiker och så vidare – jag orkar inte längre med den komedien. Att leka med dockor: inte är det något göra för en man på fyrtio år.”

Men år 1912, tre år senare, skulle Söderberg återvända till Lydias felsteg, eller ”Den allvarsamma leken”, som romanen då fick heta. Där har han byggt in invändningarna från ”Erotikon”. Det är de som ekar när Arvid och Lydia får diskutera diktarens rätt att utnyttja kärleken, i en roman som i sig själv låter sig uppfattas som ett utnyttjande av kärleken. Det är de som ekar när Arvid får varna Lydia för författarna, detta folkslag som transformerar alla livets olyckor och lidanden till litteratur – då är det i själva verket Herman Bardolf han varnar henne för. Ja, när Arvid förklarar för Lydia att han själv hellre vill vara ”människa och man” än diktare, då är det säkert författarens egna reservationer mot sitt eget yrke han ger uttryck för. Arvid Stjärnblom är en sida av honom, precis som Henrik Rissler, författaren som är Söderbergs andra tydliga alter ego i ”Den allvarsamma leken”, är en annan. Det är en fin ironisk twist när Söderberg låter Arvid känna ”en oförklarlig antipati” mot Rissler. Han var långt ifrån okänslig för det komplicerade spelet mellan liv och litteratur, tvärtom var det den frågan som drev hans litteratur. Hur känslig den frågan var, det visar hans reaktion på ”Erotikon”.

Läs mer: ”Hjalmar Söderberg ville provocera och visste vad han gjorde”