Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Böcker

Rebecka Kärde: Romaner och politik har inte med sanning att göra

Vi lever i en tid av polarisering, av politiska motsättningar och svartvita världsbilder. Boksommars artikelserie ”Motpoler” kretsar kring konflikter i litteraturen. Rebecka Kärde skriver om Henry Parlands klassiska roman ”Sönder” och om politikens sanningsanspråk. Stina Wirsén har illustrerat.

Det senaste året har begrepp som ”fejknyheter”, ”alternativa fakta” och ”post-truth” fått fäste i den offentliga debatten, inte minst tack vare Brexit och det amerikanska presidentvalet. Människor är faktaresistenta, sägs det: de förleds rösta på karismatiska och underhållande politiker snarare än på de som har de bästa förslagen. Dessutom sprider extremister från Raqqa till Kreml desinformation som letar sig in i de sociala mediernas filterbubblor och konkurrerar ut riktiga nyheter. Så frammanas bilden av ett samhälle där sanningen fram till nyligen dominerade, men där den på kort tid fått se sig undanskuffad av det falska, det enkla, det lättuggade.

Att begreppet ”sanning” är tämligen poröst i sammanhanget ger redan en ytlig granskning vid hand: när jag googlar på ”fejknyheter” möts jag av förbluffande insiktslösa rubriker. ”Åtta av tio tror att fejknyheter påverkar vår syn på fakta”, ”Allt fler har svårt att urskilja fejknyheter”… Ändå är det svårt att skaka av sig misstanken att det ligger något i diagnosen. Ens inre kverulant vaknar till liv – ja, se folk, tänker man, vilka idioter! – och att de tekniska, sociala och politiska förutsättningarna för det offentliga samtalet har förändrats står klart, liksom att figurer som Donald Trump verkar kunna komma undan med de mest absurda påståenden.

Samtidigt – eller just därför: för att det är så lätt att hålla med – finns det skäl att förhålla sig skeptisk till analysen. Det politiska och mediala landskapet är under omvandling, ja. Men hur funktionell är egentligen sanningen för att fånga in dessa rörelser?

För att förstå post-truth-diskursen behöver vi först se den mot bakgrund av de senaste decenniernas utveckling mot en eroderande offentlighet präglad av ett ständigt ökande informationsflöde. Allt verkar osäkert och instabilt; fasta jobb ersätts av tillfälliga, etablerade institutioner och informationskanaler – klassiska nyhetsmedier, stora politiska partier – tappar makt. Samtidigt har individen tagit kollektivets plats som samhällets byggsten. För samtidsmänniskan, lyder en populär analys, blir det för mycket. I stället för att sätta sig in i denna komplexa värld retirerar hon dels till jaget, dels till raka och tydliga budskap.

Oro, nihilism och subjektsupplösning är förstås inga nya teman inom litteraturen, utan snarare intimt förknippade med moderniteten som sådan.

Detta tillstånd syns även i den skandinaviska samtidsprosan. Två starka och i viss mån närbesläktade strömningar är å ena sidan romaner som försöker gestalta de overklighetskänslor som situationen ger upphov till, som Isabelle Ståhls ”Just nu är jag här”, Maxim Grigorievs ”Nu” och Lyra Ekström Lindbäcks (numera Lyra Koli) ”I tiden”. Å andra sidan har vi de texter som ringats in med begrepp som autofiktion och performativ biografism, där författaren – Karl Ove Knausgård, Maja Lundgren, Yayha Hassan… – tar avstamp i och leker med empiriskt verifierbara aspekter av jaget. I båda strömningarna tycks verkligheten vara på samma gång avlägsen och det mest intressanta objektet för litteraturen över huvud taget.

Oro, nihilism och subjektsupplösning är förstås inga nya teman inom litteraturen, utan snarare intimt förknippade med moderniteten som sådan. Ett intressant exempel i sammanhanget är den finlandssvenske författaren Henry Parlands ofullbordade romanprojekt ”Sönder (Om framkallning av Veloxpapper)” postumt utgiven 1932. Boken handlar om den unga författaren Henry Parland som försöker skriva en bok om sin bortgångna vän och (före detta) älskarinna Ami. ”Vet du att man upphöjt dig till någotslags helgon?” klagar romanjagets Parland: ”Alla dessa människor tycks alldeles hava glömt att du var en människa, de föreställer sig dig som ett konglomerat av uteslutande goda egenskaper och drag.” Därför vill han ”slå sönder denna helgonbild”, skriva ner henne ”sådan du var”.

Men Ami låter sig aldrig skrivas ner sådan hon var. Hela tiden undflyr hon författaren. De fotografier som han ägnar timmar åt att studera och framkalla – stora delar av romanen utspelar sig i mörkrummet – visar Ami som statisk, missar avgörande delar av hennes person. Även själva minnet är i grunden bedrägligt. Och att skriva ner det man minns är att fixera skenbilden ytterligare:

”Det gäller att fånga dedär blixtljussituationerna just när de åter dykt opp hos mig och inte släppa dem, förrän de blivit fästa på papperet och därigenom blivit materialiserade och – banaliserade. (…) Ty såsom djupvattensfiskarna så snart de blivit dragna ur sitt element förvandla sig till formlösa, döda gallertklumpar, emedan det ovana lufttrycket ovanom havsytan spränger dem, så rinna även dedär föreställningarna sönder, så snart de kommit opp i dagsljuset.”

Fast vad vill Henry egentligen? Vad skulle det innebära att skriva ner Ami sådan hon var? Hon är ju en människa, inte en text. Representationen av henne kommer aldrig att bli något annat än en representation, ett simulacrum. Litteraturens mimetiska förmågor räcker inte till för att ge annat än en begränsad tolkning av Ami. Så långt är det fråga om en fundamental översättningsproblematik: det som existerar i ett medium kan aldrig föras över till ett annat utan att bli något väsentligen annorlunda.

Henry Parland vet detta. Blixtljussituationerna, säger han, banaliseras så snart de ges en form. Trots det skriver han. För det är som om litteraturen ändå kan uppenbara något: som om den, i korta ögonblick och genom att träda ut ur den mimetiska regimen, kan blottlägga något oreducerbart och levande som kanske också har med Ami att göra. Något som inte är verklighet, men som är sant. Sanning.

Men vad har Henry Parland med post-truth att göra? Oavsett vad man lägger i ordet ”sanning” är det ju något annat att mejsla fram en sann bild av en människa än att konstatera, säg, exakt hur många våldsbrott som anmäls i Sverige per år. Det senare är en fråga om fakta, det förra är det inte.

Ändå, vill jag hävda, erbjuder Parland indirekt en möjlig väg till en kritik av post-truth-diskursen. För som journalisten Sam Kriss har påpekat har politik långt mer gemensamt med litteratur än med de empiriska vetenskaperna. Politik handlar inte om att ta hänsyn till alla befintliga fakta. Tvärtom handlar den om att beskära verklighetens pluralism, om att koncentrera den i formuleringar som inte visar hela sanningen men som ändå fångar något väsentligt. Ja, det handlar rent av om att förhålla sig till sådant som ännu inte finns: till utopier, fantasier, visioner, till dristiga förslag och strategier.

Precis som litteraturen har politiken förmågan att frambesvärja och mobilisera kring något annat: frihet, jämlikhet, demokrati.

Att ett politiskt förslag är faktabaserat räcker nämligen bara en bit. En avreglerad arbetsmarknad skapar fler jobb (eftersom folk behöver två för att överleva), gränskontroller minskar antalet asylsökande (eftersom de drunknar) – båda förslagen är högst empiriskt välförankrade. Men är det så vi vill att samhället ska se ut?

Den frågan måste besvaras ideologiskt. Och det är talande att de som i dag tar strid för sanningen är samma liberala politiska krafter som under de senaste decennierna satt i system att inte ha några principer över huvud taget. I stället för att tala om ideologi vädjar man till det sunda förnuftet, där alla – undersköterskor, flyktingar, direktörer – egentligen håller med varandra, och där politik sköts bäst av de kunniga. Men inga politiska reformer är objektivt bra för exakt alla människor. Vill vi höja skatten så att sjukvården får mer pengar? Då kommer höginkomsttagare att protestera. Vill vi införa hyrestak så att fler människor har råd att bo? Bostadsbolagen säger nej. Oenighet är politikens själva fundament.

Dessutom har lögn, överdrift och fiktion alltid varit en del av politikens språk, både som förhoppning – som när den utopiska socialisten Charles Fourier drömmer om att ersätta lejon och krokodiler med snälla antilejon och antikrokodiler – och som desinformation, som när USA hävdade att Saddam hade kärnvapen. När Marx och Engels säger att historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp är det på sätt och vis inkorrekt – en förenkling, ett dramatiskt utsnitt ur en långt mer komplex väv – men det är också, och det vet vi alla, sant, liksom Henrys bild av Ami är sann.

Och detta är ju politikens styrka! Precis som litteraturen har den förmågan att frambesvärja och mobilisera kring något annat: frihet, jämlikhet, demokrati. För vi tror väl inte på allvar att idén om mänskliga rättigheter är faktabaserad? Som bland andra Slavoj Zizek har noterat behöver man ju inte träffa särskilt många människor för att börja ifrågasätta deras lika värde. Ändå är det viktigt, ja helt avgörande, att insistera på detta värde. Om det så är en gallertklump.

Om skribenten.
Om skribenten.Rebecka Kärde är född 1991 och bosatt i Berlin.Hon är författare och litteraturkritiker på DN KulturÄgnar sommaren åt att åka tåg och läsa Edmund White.

Rebecka Kärde är född 1991 och bosatt i Berlin.

Hon är författare och litteraturkritiker på DN Kultur.

Ägnar sommaren åt att åka tåg och läsa Edmund White.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.