Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Robert Harris: ”Magisk realism är ett helvete för mig”

Den brittiska författaren Robert Harris är tillbaka med ännu en politisk thriller, ”München”.
Den brittiska författaren Robert Harris är tillbaka med ännu en politisk thriller, ”München”. Foto: Nicklas Thegerström

Den brittiska författaren Robert Harris har gjort succé med sina historiska thrillers. I aktuella ”München” vill han återupprätta premiärministern Neville Chamberlains skamfilade rykte efter mötet med Hitler 1938. ”Jag står inte ut med vimsighet i romaner”, säger han till Boklördags Jesper Högström.

På andra sidan Hötorget, där Robert Harris blir fotograferad vid en ståtlig port, skyltar biografen för ”Darkest hour”, det senaste engelska spektaklet omlitzen och det hjältemodiga motståndet mot nazismen.

– Churchill och 1940, det är verkligen vår största kliché, säger Harris. Det är som Arthursagan, en nationell legend som måste återberättas vart femte år. ”Deras största stund”. Då är det typiskt för mig att i stället dra fram det som brukar kallas vår skamligaste stund.

Robert Harris ser ur som någon av de brittiska karaktärsskådespelare som specialiserar sig på distinkt gestaltade biroller: lord, hovmästare, filosofisk innehavare av en tobaksaffär. Rufsigt välskräddad, melankoliska bruna ögon som blir muntra när han drar ett skämt eller slänger ur sig något uppiggande kontroversiellt. 

Som nu, när han förklarar varför han till ämne för sin senaste bok valde Münchenöverenskommelsen, ögonblicket som brukar framställas som den moderna historiens mest förödmjukande kapitulation inför ondskan.

– För trettio år sedan fick jag uppdraget att göra en tv-dokumentär om München. Då åkte jag dit, gick på gatorna, pratade med de överlevande – intervjuade Neville Chamberlains dotter. Så jag har haft historien med mig sedan dess. Och jag ville gärna omvärdera bilden av den – lyfta fram att München faktiskt var ett nederlag för Hitler. Han ville ha ett krig. Och Chamberlain förstod att det skulle bli svårt att få britterna att slåss för att etniska tyskar skulle återbördas till Tyskland och att England inte skulle klara ett krig hösten 1938. Han köpte tid, fick tid att rusta upp. RAF vann slaget om Storbritannien med flygplan som Chamberlain byggde.

Robert Harris
Robert Harris Foto: Nicklas Thegerström

Processen är typisk för Harris författarskap: lokalisera en laddad historisk händelse eller epok – Dreyfusaffären, den romerska republikens fall – och hitta en intrig som låter honom närma sig den lite grann från sidan. Som i detta fall, när han kom på idén att låta München skildras genom två ungdomsvänner i den diplomatiska kåren, en engelsman och en tysk. Han beskriver det som att hitta en balans mellan det fiktiva dramat och den verkliga, historiska bakgrunden. Blir verkligheten, researchen aldrig begränsande?

– Nej, jag tycker snarare att den tillför något. Jag tycker om att veta att det verkligen var varmt i München de dagarna när konferensen hölls, att den verkligen sammanföll med kulmen på Oktoberfest. Jag strävar efter känslan av att det jag skriver är sant. Eller sannolikt: trovärdighet är en dygd jag efterlyser hos all fiktion. Jag har ofta svårt med det när jag ser på film – varför i hela friden skulle en ensam kvinna gå ner i källaren? Varför ringer aldrig någon polisen? Det är mitt problem med mycket modern litteratur också – den är inte trovärdig. Magisk realism är helvetet för mig. Den sortens vimsighet står jag inte ut med.

Det känns som en mycket engelsk tradition, detta att göra fiktion av den historiska verkligheten. Robert Harris uppskattar Peter Morgan, manusförfattaren bakom The Crown och ett stort antal filmer som använder sig av verkliga personer ur nutidshistorien.

– Men som romanförfattare måste jag gå till väga på ett annat sätt: uppfinna personer som betraktar de historiska berömdheterna utifrån.

Men om sanning och trovärdighet är känslan Harris eftersträvar är hans stående tema det motsatta – hur sanningen manipuleras, hur makthavare förvränger verkligheten. ”Makt” – som han formulerar det med ytterligare ett belåtet leende – ”är som ett radioaktivt ämne, som förgiftar alla som hanterar det”.

Foto: Nicklas Thegerström

Det är ingen slump att han har en bakgrund som politisk reporter och hade skrivit flera böcker om mediehantering – om den brittiska pressens behandling av Falklandskriget, om Margaret Thatchers pressekreterare Bernard Ingham – före den skönlitterära debuten. Uppslaget till denna kom från ytterligare en reportagebok, om de förfalskade dagböcker som påstods vara skrivna av Adolf Hitler och som 1983 inköptes för en enorm summa av en tysk tidskrift.

– Under det arbetet läste jag Hitlers bordssamtal och då började jag undra: hur skulle det vara att leva i en värld där hans idéer hade blivit verklighet? I Albert Speers Berlin? Som tysk nybyggare i Ukraina? Jag funderade på att skriva en guidebok till ett kontrafaktiskt, nazistiskt Berlin. Men sedan undrade jag: var är människorna? Och sedan kom mitt tema in, med makten som manipulerar sanningen: hur skulle nazisterna i efterhand hantera judeutrotningen?

Litterära förebilder?

– George Orwell, en bortglömd irländsk författare som heter Brian Moore. Och Graham Greene: hans ”entertainments”, som faktiskt är mycket bättre än hans ”seriösa” romaner.

Resultatet, den kontrafaktiska romanen Faderland, blev en omedelbar succé och visade att en spänningsroman mycket väl kunde vara både välskriven och psykologiskt träffsäker (förutom trovärdig, då). Den gav Harris den titel han behållit sedan dess: ”Den intelligenta thrillerns mästare”. Till denna förhåller han sig med stilriktig ironi: 

– Det är bättre än att vara den intelligenta thrillerns tjänare. Och thriller, ja, ser man sig omkring i världen, så ser ju verkligheten ut som en thriller – Cambridge Analytica, ryska oligarker. Det är så bisarrt i sig själv att fiktionen inte kan tävla. Verkligheten har blivit fiktion – vi har fiktiva pengar, vi har en fiktiv demokrati.

Det hindrar inte att Robert Harris flera gånger har närmat sig den förvirrande moderna verkligheten. I ”Spökskrivaren”, som var en ganska uppenbar passning till Tony Blair och hans hantering av Irakkriget. Eller i ”Fear index”, en Frankenstein-inspirerad historia om hur en galen vetenskapsmans skapelse, en dator som med hjälp av algoritmer sköter en hedgefond, plötsligt får eget liv. Men inför sociala medier och de allra senaste exemplen på hur verkligheten manipuleras, där ger han upp.

– Det är som att försöka fånga vatten i handen. Vi har inte fått perspektiv på det än, vi lever mitt i revolutionen.