Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-13 09:43

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/sa-blev-idehistorikern-karin-johannissons-en-av-sveriges-basta-forfattare/

Böcker

Så blev idéhistorikern Karin Johannisson en av Sveriges bästa författare

Karin Johannisson fotograferad i september 2015.
Karin Johannisson fotograferad i september 2015. Foto: Magnus Hallgren

I idéhistorikern, författaren och DN-medarbetaren Karin Johannissons texter stod ofta människan i centrum. Och hennes tänkande var djupt förbundet med språket. Hon var en vetenskapsperson som använde sig av alla sinnen och fick genomslag långt utanför den akademiska världen, skriver hennes tidigare förläggare Martin Kaunitz. 

Rätta artikel

Ibland tänker jag att jag måste vara den största idioten som gått i ett par skor. Att jag är den mest lurade människan i hela världen.

Jag var ung, amanuens vid Stockholms universitet, och inställd på att bli undersökande runolog. Att få tillbringa resten av livet på en institution, studerande fenomenet ord-död i skiftet hednisk tid och kristen, framstod som en drömtillvaro.

Det är nu inte så torrt som det låter. Det kan vara fasansfullt spännande. Ord-död säger oss att en mentalitetsförändring har ägt rum. Plötsligt finns inte längre bruk för ett ord, plötsligt har betydelsen skiftat, det har fått en ny innebörd. 

När jag var liten hade jag en ask kritor och en av dem hette hudfärgad. En blekskär, mjäkig variant. Mina ungar hade inga sådana kritor. Och de skulle inte ha en aning om vad ”hudfärgad” betydde. Ordet har inte längre en plats i vårt medvetande, det har tagits ur bruk och glömts bort. Det är så ord-död fungerar. 

Men karriärvägarna för undersökande runologer är tämligen begränsade, och jag insåg efter en tid att jag var tvungen att byta bana. Lika mycket som jag älskade att läsa och skriva, lika illa tyckte jag om att ha med människor att göra, och då var till exempel lärare eller journalist uteslutet. Förläggare däremot, det verkade perfekt. Jag såg framför mig en lång, obruten räcka arbetsdagar vid skrivbordet i ensamt och tyst majestät med en pappersbunt framför mig. Med pennan bakom örat och en kopp kaffe i handen. Man postar sina notater till den tacksamma författaren som accepterar somt och avfärdar annat och på så sätt uppstår en sansad och balanserad dialog om stil och innehåll som så småningom resulterar i ett epokgörande opus som slår hela världen med häpnad. Då vittjar man ånyo postfacket på förlaget och tar sig an nästa manusbunt. Och så vidare, et cetera. Inte en annan levande människa så långt ögat eller örat når. Bara text.

I helvete heller. Förläggaryrket består av intet annat än människor. Det är människor överallt. Bara människor.

Det är människor som skriver böckerna och det är människor som ska läsa dem.

Däremellan finns en lång räcka andra människor. Alltifrån kritikerna på tidningen och bokhandlarna i affären, förlagsredaktörer, pr-specialister, marknadsförare, faktorer, originalare, boktryckare, formgivare, korrekturläsare till praktikanter, förlagschefer, litterära chefer, biträdande litterära chefer och it-projektsamordnare, kolleger som inte säger något när det gått bra för en av dina böcker, kolleger som inte heller säger något när det gått dåligt för en av dina böcker, före detta kolleger och konkurrenter, uppstickare och avlagda gamla förlagsfuxar, nöjda läsare som hör av sig och vill tacka, missnöjda läsare som hör av sig – men inte för att tacka, arga författare som ringer och skriker för att de blivit refuserade, ännu argare författare som ringer och skriker för att de blivit utgivna – men på fel sätt och vid fel tid.

Bokbranschen består till väldigt liten del av text och böcker.

Kort sagt: listan på människor man måste ha att göra med i förläggaryrket är lång.

Den är oändlig. Det är därför jag ibland känner mig som den mest lurade människan i hela branschen och en jubelidiot. 

Bokbranschen består till väldigt liten del av text och böcker. Framför allt består den av människor. Det är de som köper och läser våra böcker. Det är människor som skriver böckerna.

En av de människorna var Karin Johannisson. Och i hennes texter stod alltid människan i centrum.

Jag tror att hennes gärning inte går att överskatta. Hennes betydelse för ett par generationer av läsande och skrivande kvinnor framför allt, men också män, är av en sådan art och grad att samhället i dag – och därmed framtiden – hade sett väldigt annorlunda ut utan hennes texter. För det bör vi alla vara djupt tacksamma.

Vad är det då som gör Karin Johannissons författarskap så speciellt?

Det korta svaret är väl att det just är ett författarskap. Inte en räcka vetenskapliga studier, skilda åt ifrån varandra, publicerade vid separata tidpunkter. I stället en metodisk och långsamt utvecklande variation kring ett tema, där orden och deras betydelser, valör, smak och form, doft och färg, betyder lika mycket som vad de står för. Eller i alla fall inte är av underordnad betydelse. Hennes ordval och syntax avslöjar en djup förtrogenhet med och leklust inför språket och dess möjligheter. Deras betydelse för att öppna en rak och brusfri kommunikationskanal med läsaren. För att säga något mer, och kanske något annat, än det som går att säga med vetenskapligheter, ordnade i logisk och rationell ordning.

Jag vet att hon värjde sig mot alla försök att få henne att skriva självbiografiskt, skönlitterärt. Alla försök att kalla hennes vetenskapliga gärning för något annat än just vetenskap. Vi förlorade sannolikt en av våra främsta skönlitterära författare när Karin Johannisson valde forskningen, men det är sak samma: vi vann någonting mycket större. En vetenskapsperson som behärskade alla sorters verktyg, som använde sig av alla sinnen. Som lyckades kommunicera med så många människor och beröra dem utan att ta till de enklare greppen. Utan att bli privat. 

Det är magnifikt.

I en av de sista intervjuerna, av Andreas Ekström i Sydsvenskan, säger hon:

”Det är viktigt för mig med de rätta nyanserna. Jag jobbar mycket med mina texter. Tänkandet finns i språket. När en tankestruktur stiger fram i själva formuleringen, när ett mönster ligger klart genom orden ... Det kan vara en så genomgripande känsla. Direkt kroppslig i mitt fall. Jag kan få hjärtklappning.

Jag måste resa mig upp och gå några varv i rummet. Tankens komplexitet faller på plats med formuleringen.”

Tankens komplexitet faller på plats med formuleringen.

I Karin Johannissons författarskap ser vi ständigt prov på det. I titelvalen, i de pregnanta, löftesrika förstameningarna. I utgångarna. I pauserna, i fraseringen, i bruket av inskjutna bisatser eller avhugget korta huvudsatser. I växlingarna, i variationerna. Det skönlitterära källmaterialet är inte dekoration, ingen tom utsmyckning eller estetisk ballast. Det tar plats bredvid sjukjournaler, filosofiska verk och vetenskapsteori. Som ett slags textuellt ögonvittne. 

”Melankoliska rum”, sidan ett:

”Det är ett år i början av 2000-talet och långa köer ringlar sig utanför några museibyggnader i Paris och Berlin. Bakom fasaderna pågår en jätteutställning om melankoli i konsten. Sal efter sal med bilder av sorgsna ansikten och nedslagna blickar. Huvuden trött lutande i handen. Inåtvända kroppshållningar. Den enorma katalogen, lika tung som sitt ämne, heter ’Melankoli: genialitet och galenskap’ och runt den flockas smäckrare varianter med titlar som alla spelar på temat melankoli och depression. Allt förföriskt och sugande, som att stiga ut i ett dunkelskönt vatten.”

Tankens komplexitet faller på plats med formuleringen

Dunkelskönt är ett ord som egentligen inte finns. Eller möjligtvis finns det på tyska. Det har använts av H S Nyberg i beskrivningen av en främmande kvinnas vackra blick, men nu tar Karin Johannisson ordet i hampan och lämpar in det i en vanlig svensk, globaliserad vardag befolkad av utbrända sjukvårdsbiträden.

Och det hör hemma här. Det makar sig tillrätta och skapar sig ett rum någonstans mellan den rationella analysen och den logiska ordningen där mening och sammanhang, insikt, slår rot. Det här är inget pynt. Inget glitter i julgranen medan de raka beskeden ligger i de hårda paketen under. Det här är en del av metoden.

Det Karin Johannisson har åstadkommit saknar motstycke.

Jag tror att det finns goda skäl för den humanistiska forskningen att studera hur Karin Johannisson går tillväga för att konstruera sina narrativ, även på lexikal och syntaktisk nivå. 

”Den sårade divan” är för mig en syntes där form och innehåll samspelar så nära fulländning man nog kan komma. På dryga 350 sidor tecknas konturerna av en nyupptäckt, eller återupptäckt, plats – Beckomberga sjukhus – som bildar fond för en väv av röster och erfarenheter som frilägger en hittills osynlig, osynliggjord, underström i den svenska kulturhistorien. Den skapande kvinnans, skulle man kunna säga. (Den skapande mannen vet vi allt om vid det här laget.)

Det är så rasande skickligt uttänkt, framställt och komponerat. Med hennes egna ord:

”Det behövs alltså nya, mer snedställda – mer skeva  – feministiska berättelser för att undersöka kvinnans position i galenskapens institutioner.”

Men det finns inget skevt i själva framställningen.

Jag är glad över att förlagsbranschen består av möten med människor. Och att en av dem var Karin. Jag tänker att Karin Johannisson är den absoluta motsatsen till ord-död. Hon räddade gamla ord åt eftervärlden och gav nya liv.

Jag tänker att svenska universitet borde definiera om och döpa tredje uppgiften efter henne. 

Det hon har åstadkommit saknar motstycke. Den betydelse hon har haft för den humanistiska forskningen, för att ett nytt och inledningsvis till synes perifert, obekvämt forskningsfält fick genomslag på bred front. Hos politiker, hos intellektuella, och framför allt hos läsarna.

Tankens komplexitet faller på plats med formuleringen.

Läs några av de texter som Karin Johannisson publicerade i DN här.