Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Så doftar gammal ­litteratur

Other: Shutterstock/IBL

Choklad? Bensin? Svettiga sockor? ­Brittiska forskare har kartlagt vad gamla ­böcker egentligen luktar. Men att skildra­ dofter litterärt är betydligt ­svårare. Mats Almegård har pratat med ­personer med näsa för litteratur.

Ruttna sockor, färsk frukt, aska, vanilj, bensin och bajs. Gamla böcker har en minst sagt rik doft­palett. En nyligen publicerad brittisk forskarstudie samlar dofterna i ett schema kallat ”odour wheel of historic book”.

I forskningsprojektet ”dofthjulet” kartläggs olika doftkategorier. Med hjälp av sensorer liknande dem som normalt används av polisen för att spåra sprängämnen eller droger har forskarna lyckats kartlägga de lättflyktiga organiska ämnen som gamla böcker avger.

– Genom vår forskning kan vi både arkivera och återskapa äldre dofter, säger Cecilia Beimbre, som är doktorand vid UCL Institute for sustainable research.

I en annan del av studien lät forskarna slumpmässigt utvalda museibesökare i Birmingham beskriva dofter utifrån anonyma prover. En överväldigande majoritet av testdeltagarna ansåg att gamla böcker doftar choklad.

– Både träd, som ju papper är tillverkat av, och chokladbönor innehåller lignin och cellulosa. Det gör att böcker och choklad har många gemensamma lättflyktiga organiska ämnen, ­säger Cecilia Beimbre.

En annan doft som många testdeltagare associerade till var vanilj. Och det är en doft som ofta förekommit när bibliotekarien och DN-medarbetaren Jenny Lindh genom åren fått ta del av läsarbrev om böckers doft.

– Ja, det är en vanlig doftreferens. Vaniljdoft sägs ju också ingå i bröstmjölk och därför förknippar vi den med trygghet och lugn. Lösningen på biblioteksstöket borde alltså vara att öka antalet gamla böcker i hyllorna. Sen kan alla besökare gå ner i prenatalt zen-läge, säger Jenny Lindh.

Att gamla böcker avger dofter som förknippas med trygghet, barndom, choklad och vanilj är inte bara intressant i debatten om stök i biblioteken. Parfymtillverkare världen över har redan insett böckernas potential. Det finns ett stort utbud av doftljus och parfymer som imiterar doften av böcker och insuttna bibliotek. Det finns också parfymtillverkare som ser bortom boken som objekt och i stället väljer att imitera en romanhandling i doft. Som nischparfymören Timothy Han:

– En parfym berättar precis som en roman en historia över tid, säger han på telefon från London.

Dofthjärnan  kommunicerar direkt med känslocentra i hjärnans inre delar. Lukten blir  subjektiv och påverkad  av våra känslotillstånd, medan synsinnet är mer komplext.

Hittills har Han lanserat tre parfymer baserade på romaner, bland dem märks Jack Kerouacs ”På drift”.

– Den som bär parfymen kan läsa boken och jämföra om min dofttolkning är lyckad eller ej.

Efter att själv ha provat Kerouac­parfymen kan jag konstatera att han lyckats rätt väl. Min fru rynkade nämligen på näsan och undrade varför jag luktade som en ny bil på en bensinmack. Inte helt fel för en roman som i hög grad utspelas på vägarna.

Parfymtillverkarna omfamnar alltså litteraturen. Men i vilken utsträckning ägnar sig litteraturen åt parfym och dofter? Eniga forskare ­hävdar att det är svårt att fånga dofter språkligt. Ett faktum som lär hänga samman med den enkla organisationen i hjärnans doftsystem.

– Dofthjärnan  kommunicerar direkt med känslocentra i hjärnans inre delar. Lukten blir  subjektiv och påverkad  av våra känslotillstånd, medan synsinnet är mer komplext. Därför är det lättare att hitta ord som matchar det specifika visuella intrycket, säger Jonas Olofsson, ­docent i psykologi vid Stockholms universitet, som studerar språk och dofter inom forskningsprogrammet Vårt unika doftsinne.

Men om det är någon som kan beskriva något så flyktigt som dofter borde det ju vara en författare. En som brukar nämnas i sammanhanget är Marcel Proust på grund av den legendariska Madeleinekakan. Men när jag slår upp passagen i ”På spaning efter den tid som flytt” inser jag att det egentligen inte handlar om doft, utan smak. Minnesprocessen startar inte förrän de blötlagda kaksmulorna når gommen. Visserligen ett närliggande sinnesintryck, men ­någon stor doftbeskrivning är det inte. Proust struntar ju också helt i att beskriva hur téet och kakan smakar och doftar. Han är fullt upptagen med sina minnen.

Foto: Shutterstock/IBL

Antalet doftbeskrivningar i litteraturen är nog ändå relativt få. Särskilt om vi jämför med synintryck. Men det finns några exempel på utförliga litterära doftskildringar. Italo Calvinos novell ”Namnet, näsan” är ett. Calvino berättar på en doftspäckad prosa om en fransk adelsman som med hjälp av en doft och en parfymör försöker spåra upp en okänd kvinna han tidigare mött på en maskeradbal.

När den tyske författaren Patrick Süskind debuterade med ”Parfymen” satte han också dofterna i centrum. Historien om den doftlöse Jean-Baptiste Grenouille, vars ­extremt utvecklade doft­sinne gör honom till världens mest framstående parfymör har fängslat många. Trots att han är en frånstötande person som ­dödar unga kvinnor för att utvinna deras dofter i jakten på den perfekta parfymen.

– ”Parfymen” är en misogyn bok. Men visst skildrar Süskind dofter på ett mycket genomarbetat sätt, säger den finländske författaren Tommi Kinnunen.

I sin senaste roman ”Ljuset bakom ögonen” berättar Tommi Kinnunen om flickan Helena som bara är nio år då hon skickas bort från sina föräldrars gård på landet till en skola för blinda i Helsingfors. Det är femtiotal och Helena lär sig att hitta i storstaden genom att räkna steg, lyssna på trafiken, känna sig fram med händerna – och genom att använda sin näsa. Tommi Kinnunen berättar att han ­intervjuat fyra kvinnor med nedsatt syn för att få detta personporträtt så exakt som möjligt.

– En av kvinnorna berättade att hon kunde avgöra vilket humör hennes man var på bara genom att känna hans doft. En annan, som jag mötte på ett kafé, redogjorde i detalj för vad alla gäster hade på sina tallrikar: en åt kanelbulle, en annan fisksoppa. Det var förbluffande.

Dofter är ju starkt kopplade till minnet. Tänk bara själv på smultron. Visst får du väl upp barndomsminnen då.

Tommi Kinnunens roman är doftmässigt rik. När huvudpersonen Helena minns gör hon det i dofter. Romanens övriga personer förlitar sig på sina bildminnen.

– Jag har alltid varit intresserad av dofter. Också i min debutroman ”Där vägarna möts” skildrade jag många doftminnen. Främst sådana från barndomen, kopplade till doften av solvarm ljung och skvattram.

Lånade du dem från din egen barndom?

– Ja. I somras bad jag min man stanna bilen när vi närmade oss min mammas sommarstuga i norra Finland. Jag gick ut och drog in alla dofter från lingon, blåbär och barrskog. Jag blev sex år gammal igen.

Att dofter förknippas med tidiga minnen är väl belagt i forskningen.

– Luktsinnet är ett primitivt system och när vi föds är det i princip färdigutvecklat. Synsinnet, som är mer komplicerat, måste vi träna upp under flera år. Vi forskare tror att luktsinnet gradvis ”trängs ut” ur vårt medvetande när syn- och hörselsinnena utvecklas. De tidiga doftminnena är en rest från barndomstiden, då vi upplevde världen på ett annorlunda sätt, säger Jonas Olofsson.

I Agneta Pleijels senaste roman ”Doften av en man” knyts dofterna till minnen av både en far och till olika män som passerar revy i den kvinnliga huvudpersonens liv. Doftintryck förbinds också med resor till andra länder – och till ett besök på Dicksonska folkbiblioteket i Göteborg där huvudpersonen njuter av de gamla böckernas goda dofter.

– Dofter är ju starkt kopplade till minnet. Tänk bara själv på smultron. Visst får du väl upp barndomsminnen då, säger Agneta Pleijel när vi träffas hemma hos henne.

Du valde att ta upp doften redan i titeln på din roman, varför?

– Jag ville ha något sinnligt och fastnade först för ”Doften av ­honung”, men den låg för nära Shelagh Delaneys pjäs ”En doft av honung”. Min man föreslog att jag skulle vända på filmtiteln ”En kvinnas doft” och så fick det bli! Ibland sägs det ju att vi attraheras av varandra undermedvetet och att dofter spelar en större roll än vad vi vet. Det kändes som ett bra spår för den här romanen.

Mitt intryck är att författare mest skildrar visuella intryck. Är dofter svårfångade i den litterära texten?

– Det är oerhört svårt att skriva om en doft eller en smak. Det går oftast bara att beskriva dem genom analogier och liknelser. Antagligen är det därför som det är relativt sällsynt med doftbeskrivningar i litteraturen.

Kan du nämna någon bra doft­skildrare i litteraturen?

– Charles Baudelaires dikt ”Korrespondenser” är ett mycket bra exempel. Där smälter syn, lukt och hörsel samman till en helhet, till en synestesi. I den dikten fångar han alla sinnes­intryck som vi är så mottagliga för och som ofta pågår undermedvetet, utan att vi alltid vet om det. Det är oerhört vackert.

Mats Almegård

litteratur@dn.se

Litet doftbibliotek

Charles Baudelaire: ”Ondskans blommor” (1857). En av världens mest tongivande diktsamlingar är full av däven blomdoft, ­regnvåt gatsten och kadaverodörer. ­Framför allt det senare.

Jerome K Jerome: ”Tre män i en båt” (1889). Innehåller en fasa­väckande episod där en mycket mogen ost transporteras genom England och driver folk på flykten med sin stank.

James Joyce: ”Ulysses” (1922). I inledningsscenen utgjuter sig vår hjälte Leopold Bloom om den underbara urindoften en stekt ­frukostnjure avger.

Patrick Süskind ”Parfymen – berättelsen om en mördare” (1985). Den kroppsluktlöse parfymören Jean-Baptiste Grenouille dödar unga kvinnor för att skapa parfym av deras dofter.

Italo Calvino ”Under jaguar­solen” (1988). I den sinnliga ­novellen ”Namnet, näsan” söker tre män från tre olika tider en kvinna med hjälp av luktsinnet.