Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Så har ljudböckerna förändrat berättandet och dramaturgin

De svenska förlagen satsar alltmer på ljudböcker. Hur kommer det att påverka berättandet­? Kristofer Ahlström lyssnar på fans och skeptiker bland författare och ­förläggare.

I Norstedtshusets entré sitter ett stort fotografi inom glas och ram. Fotot föreställer den anrika borgen på Riddarholmen, innesluten i ett par gigantiska, brandgula hörlurar.  

Mer symbolisk än så kan en bild nog inte bli – det traditionella inom det nya, det fysiska och det digitala; Sveriges äldsta bokförlag som härom året köptes upp av ljudbokstjänsten Storytel.   

I kulvertarna under gatuplanet löper inläsningsstudior på rad; här står Marie Richardson och bläddrar i sin kalender, försöker hitta en lucka i schemat för att tala in en ny ljudbok (”Jag spelar på Dramaten kvällen innan så då kan jag vara hes på morgonen”), och när det någon minut senare knackar på glasdörren är det Gustaf Hammarsten som kommer på besök mellan träningspassen i ”Let’s dance”. 

Storytel är en av de stora spelarna i ljudboksrörelsen. Man räknar med att antalet betalande abonnenter ska öka till 572 000 i första kvartalet 2018. Samtidigt redovisade konkurrenten Bookbeat en 130-procentig ökning av intäkterna första kvartalet, jämfört med samma period i fjol. Näthandeln Bokus förkunnade nyligen att man startat egna ljudbokstjänsten Bokus Play, och bland förlagen som efterfrågar rena ljudboksmanus märks Bonnier Bookery, Lind & Co, Saga Egmont, Storytel Original och Whip Media. 

Det är en utveckling och efterfrågan som skapar stora förändringar i hur vi konsumerar litteratur. Och därför även hur den litteraturen skrivs och paketeras. Storytel har satsat på ljudböcker i episodformat liknande dem man ser för film och tv-serier: tio avsnitt på cirka en timme, med nya säsonger om de visar sig bli populära.  

En av plattformens långkörare är dystopin ”Virus” som precis kommit i en fjärde säsong. Författaren Daniel Åberg säger att han anpassar sig till mediet och skriver avsnitten mot ett crescendo som trycker in lyssnaren i nästa avsnitt.

– Storytel vill att alla avsnitt ska avslutas med en cliffhanger, men jag jobbar lite mer som Dan Brown, mina avsnitt har fem eller sex kapitel vardera och alla har en liten cliffhanger som vänligt puttar lyssnaren framåt. Sedan byter jag putten mot en rejäl knuff när avsnitten tar slut.

Bonnier Bookery har å sin sida skapat en serie digitala kortromaner där man kan lyssna sig igenom en hel bok på bara tre timmar, till skillnad från ljudversioner av fysiska böcker som ofta klockar in på tio elva timmar. Anna Fredriksson är en av författarna i satsningen, i juni kommer hennes kortroman ”Risk för regn”. Hon tycker att ljudformatet styrde innehållet på vissa sätt. 

— Jag är alltid fokuserad på själva berättelsen, oavsett vilket format boken ska ges ut i. Men det här är min första kortroman, vilket beror på ljudboksformatet, och av någon anledning gjorde det att den blev mer humoristisk än mina tidigare böcker. Det var roligt att få utveckla den sidan mer.  

Fredriksson är van vid olika uttrycksformer, har tidigare skrivit manus för både film och tv. Hon tror att de erfarenheterna var till nytta för ljudboksformatet.  

— Man lär sig då se kraften i dramaturgi. De där verktygen handlar inte bara om att få till ett spännande förlopp, utan också om att vilja nå ett emotionellt och tematiskt djup.  

Det är en utbredd missuppfattning att dramaturgi är något ytligt och begränsande, säger hon.  

— De stora författarna som vi beundrar är oftast mästare på dramaturgi. För mig handlar det om berättarglädje, och det tilltalas man av som lyssnare. Jag tror att det är något ursprungligt.  

Utanför mötesrummets fönster dundrar bilarna förbi på Centralbron i duggregnet. Jag sitter vid ett långsträckt elliptiskt mötesbord med Storytelförläggarna Emma Danielsson och Bia Sigge, två av de hundratalet anställda på företagets Sverigeavdelning.  

De får in ett tiotal ljudboksmanus i veckan, säger de, från såväl debutanter som etablerade författare. De hör även av sig aktivt till författare som de tror kan vara lämpliga för att förverkliga koncept och idéer.  

När jag frågar vad som skiljer ett bra ljudboksmanus från ett som skrivits för att läsas fysiskt, får jag ett svar om vad man inte efterfrågar: Ett blommigt språk, vindlande meningar. Ett avskräckande exempel som nämns är "det spanska eller italienska myllret”. Vilket borde betyda: berättelser som hoppar mellan flera karaktärer och generationer.  

På företagets hemsida återkommer man ständigt till ledordet ”framåtlutad” när det gäller berättarstilen.  

— Som med tv-serier vill man göra ett så bra första avsnitt som möjligt. Man har inte tid att berätta allt som har hänt fram till nuet, utan lyssnaren får gärna kastas in direkt i berättelsen. Det behövs inte så mycket förförståelse, det ska vara tydligt vad som händer, säger Emma Danielsson. 

Jag undrar hur det är att som författare skriva efter ett tidsmått, snarare än vanliga kapitel. Storytelförläggarna säger sig inte hålla stenhårt på att varje avsnitt ska vara en timme, det kan variera på fem minuter. Det är viktigare att det finns vändningar, cliffhangers eller en förtätad stämning som gör att man vill fortsätta lyssna. Ljudböcker tävlar inte bara mot vanliga böcker, eller andra underhållningsformer, utan även inom den egna plattformen. Fångas vi inte genast kan vi bara välja någon annan av alla de andra böckerna på strömningstjänsten. 

— Författaren har inte så mycket tid på sig – om du köper en fysisk bok ger du den kanske 100 sidor innan du ger upp. Hos oss skulle det motsvara fyra avsnitt. Jag kan ju utgå från mitt eget tv-beteende: jag ger inte en dålig serie den tiden, säger Emma Danielsson. 

Bia Sigge lägger till: 

— Men bara för att man har ett format behöver det inte vara begränsande. En redaktör skulle nog hålla med om att ju mer man tar bort av det oväsentliga, ju starkare blir berättelsen. 

Under hela vårt samtal återkommer de till jämförelsen med tv-serierna. Kanske inte så konstigt. Rent tekniskt påminner de om varandra, är onlineplattformar som man strömmar innehåll ifrån. Men Alexandra Borg, universitetslektor vid litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, menar att även innehållet på ljudboks- och tv-tjänsterna påminner om varandra.  

— När man jämför ljudböckerna med den litteratur som publiceras i pappersformat måste man se på distributionsvillkoren för de olika medierna: strömmade ljudböcker är ”on demand”-tjänster precis som Netflix och HBO, för underhållning eller avkoppling. Ingen skulle säga att Ingmar Bergman underpresterar på HBO, för den typen av kvalitetsfilm är gjord för en viss publik.  

Hur ser då publiken som lyssnar på ljudböcker ut? Ofta ingår de inte i den vanliga litteraturkundkretsen. Enligt en webbaserad undersökning med 16 000 respondenter svarade 80 procent att de lyssnar på/läser mer böcker sedan de skaffade abonnemang på en ljudbokstjänst.  

Men förutom att ljudboken når bortom de redan litteraturfrälsta talar siffrorna även för att den inte konkurrerar, utan snarare kompletterar, ett bokintresse: konsumtionen har ökat. När man diskar eller tar promenader kan man inte läsa böcker, men väl lyssna. 

När det kommer till hur tekniken förändrat berättandet finns flera exempel genom tiderna. Alexandra Borg jämför ljudböckernas episodiska format med embryot till den moderna romanen som växte fram parallellt med det gryende pressväsendet. Alltså med författare som Charles Dickens, Arthur Conan Doyle, Alexander Dumas, Honoré de Balzac. 

De texterna gick att publicera snabbt, men berodde också på att förlagsmarknaden som vi känner den inte riktigt hade fått sina moderna konturer – det fanns med andra ord ingen massmarknad för litteratur. 

— Det var i tidningarna man snabbt kunde få ut texter, som dessutom passade den publik som inte hade så mycket tid till att läsa. Då blev det nödvändigt med cliffhangers. Mediet tvingar fram en form och formen anpassar sig till mediet. Författare har alltid anpassat sig efter det format, liksom de kanaler, den skall distribueras i.  

Det är en intressant tanke. Det borde betyda att allt fler författare kommer att se till att anpassa sina fysiska böcker så att de också fungerar i ljudformat. Mycket riktigt visar det sig att Norstedts har ett gemensamt bokprojekt med Storytel: romanen heter ”Ögonvittnet” och är skriven av Anna Bågstam. Den släpps i inbundet format i april och som ljudboksserie i maj. Författaren har jobbat parallellt med en förläggare från Storytel Original och en från Norstedts, men det är samma text i för båda formaten. 

”Som med tv-serier vill man göra ett så bra första avsnitt som möjligt. Man har inte tid att berätta allt som har hänt fram till nuet, utan lyssnaren får gärna kastas in direkt i berättelsen.”

I nya numret av tidningen Skriva finns en sida med tips för hur man skriver ljudböcker. Det är ett program i fjorton punkter, som exempel kan nämnas ”Överväg att skriva i jag-form eftersom jag-berättelser är starka i ljud” och ”Lägg in en överraskande vändning de första tio minuterna”. En annan: ”Läs din text högt”. 

Det sistnämnda gör Daniel Åberg ofta när han skriver, särskilt i redigeringsfasen, och han försöker aktivt tänka på hur meningarna faller när de läses upp. Han lyssnar även alltid på de färdiga inläsningarna av sina böcker för att lära sig att bli bättre till nästa gång.  

— Jag tycker i grunden att hela den här diskussionen om att skriva för ljud har hamnat lite snett. Det känns som att den utgår ifrån att det aldrig tidigare varit viktigt hur en text låter. Men att texter ska kunna läsas högt har alltid varit grundläggande, och något som den bokläsande publiken alltid efterfrågat – författare uppmanas ju att läsa högt ur sina verk när de framträder. 

När jag ser listan över skrivtips för ljudböcker, och vilket tydligt regelverk de utgör, funderar jag på om det riskerar att skap en likriktning. Att de dödar variationen. Jag ställer frågan till Jonas Bonnier, som har skrivit thrillern ”Stockholm Odenplan” som en del av Bonnier Bookerys kortromansatsning. Han ser ingen sådan fara. 

— För film och tv har det länge funnits en mängd tydliga förhållningsregler. Som man kan välja att följa eller bryta mot. Jag har aldrig känt att det har varit en hot mot mångfalden inom dessa medieformer. 

Om man stannar kvar vid jämförelsen med rörliga medier, som alla jag pratar med upprepar, så har ju den berättarformen utvecklas. Det säger även Erik Wikberg, som är ekonomie doktor vid Handelshögskolan i Stockholm och ligger bakom Svenska Bokhandlareföreningens och Svenska Förläggareföreningens statistikrapporter. 

— De första tv-programmen såg ut som inspelade radioprogram. Ingen skulle väl önska att vi gick tillbaka till det? Det är väldigt spännande att se hur berättelser för ljudboksformatet kan utvecklas, men jag tror inte att ljudböcker ersätter tryckta böcker, säger han.  

— Vi har haft tv i Sverige i över 60 år men i dag produceras fortfarande fler radioprogram än då tv kom. Den tryckta boken är en 500-årig institution som inte kommer att försvinna, och det behöver inte alls vara dåligt att berättelser också anpassas efter ljudboksformatet. 

Debatten som rasat kring ljudboksutbudet har handlat om ”en kommersialisering där poesin och den svårsålda litteraturen åsidosätts allt mer”, som Rebecca Kärde skriver i DN (4/4). Hon efterlyser även ett samtal om ”formatets eventuella fördelar och konstnärliga potential.” 

Nina Eidem är förläggare på Natur & Kultur. Hon säger att eftersom det är de mindre komplexa böckerna – i språk, tidsplan, karaktärer – som säljer mycket i ljudboksformatet så är berättandet i dem också i regel mindre konstfärdigt. 

– Vi är tidigt i utvecklingen och man ska aldrig vara svartvit, men pratar vi om den litterära romanen så menar jag ändå att man förlorar något i komplexitet. Det jag tycker det är viktigt att betona är att läsandet är en aktiv, medskapande handling. Jag tror inte att den litterära romanen, som är byggd av språk snarare än intrig, lämpar sig så väl att lyssnas på. Och de som skriver direkt för ljud har också ett annat uppdrag.

Hon berättar att vissa författare hon är förläggare för har kontaktats för ljudboksskrivande. 

- Efter vad de har berättat är mallen som de ombeds skriva i väldigt hårt styrd. Det är någonting annat än att skriva fritt och förhålla sig till vart texten vill ta vägen. I det rena ljudboksformatet börjar man snarare utifrån vissa idéer kring hur berättelsen måste vara snickrad.

”Att texter ska kunna läsas högt har alltid varit grundläggande, och något som den bokläsande publiken alltid efterfrågat.”

Eftersom ljudboksformatet och den litterära romanen har olika förutsättningar handlar också utvecklingen om vilken väg förlagen väljer att gå.

- Just nu verkar det handla om att anpassa sig efter vad man tycker att marknaden vill ha. Det är en återkommande fråga för alla förläggare – i vilken mån ska man köra på säkra kort, och i vilken mån ge marknaden något den inte visste att den ville ha. Det är upp till förlagen som arbetar med att bara ge ut ljudboksformat att vara vaksamma på det, vilka sätt de kan utveckla berättandet i det här formatet.

Medan ljudboksskeptikerna oroar sig för att avancerade berättelser eller måleriska miljöbeskrivningar ska försvinna, vill förläggarna lugna dem. 

I mötesrummet på Storytel berättar förläggarna Bia Sigge och Emma Danielsson att författare som Elena Ferrante, Johannes Anyuru och till och med en Nobelpristagare som Alice Munro har mycket höga lyssnarsiffror på plattformen.   

 Alexandra Borg tror att det är en vanefråga. 

— All typ av läsning har med vana göra, man tränas. Man övar därför också upp ett lyssnande. I diskussionen glömmer man dessutom att vissa personer är hänvisade till enbart ljudböcker, och ingen skulle hävda att de inte är kompetenta läsare eller saknar förmåga att ta till sig litteratur. 

— Det finns dessutom forskning som visar att läsförståelsen ökar vid långsam läsning och något som ljudböcker gör är ju att dra ner läshastigheten, säger Alexandra Borg. 

Det finns med andra ord utrymme även för mer avancerad litteratur. Kanske kan ljudformatets närhet till en röst skapa större koncentration och känslomässigt engagemang, tror Anna Fredriksson. Och att man då kan ta till sig ännu mer komplicerade saker. 

— För min del gillar jag att skriva lättillgängligt och samtidigt försöka skildra komplexa frågeställningar och angelägna livsfrågor, vilket format det än gäller. Om det råkar passa för ljudböcker är jag bara glad, säger hon.