Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Sarah Perry: ”Jag är totalt fixerad vid godhet och ondska”

Foto: Chris Maluszynski

Med den gotiska romanen "Ormen i Essex" har Sarah Perry förtrollat sina läsare. Den utspelar sig i engelsk småstad där människor lever i skräck för en sjöorm. "Rädsla och rykten är några av de saker som starkast håller ihop folk i ett samhälle”, säger hon  till Boklördags Johanna Paulsson. 

På marken har tuvor av snödroppar trängt undan de sista spåren efter snökaoset som veckan innan drog ett vitt täcke över stora delar av Europa. Vi ses vid katedralen och det är svårt att tänka sig en lämpligare mötesplats för en gotiskt lagd författare som Sarah Perry. För sex år sedan lämnade hon och maken Londonlivet för ett lugnare och mer naturnära Norwich, två timmar nordost med tåg. 

– Jag kommer aldrig att flytta härifrån!, utbrister hon förtjust och jag förstår henne. Norwich är en liten storstad eller stor småstad, fylld av medeltida byggnader. Det känns som att vandra omkring i en historiebok.

Efter fotograferingen pekar Perry entusiastiskt ut de tvinnade pelarna som markerar det gamla altarets plats och resterna av en färggrann takmålning, som vore katedralen hennes eget vardagsrum. Tidigare bodde hon bara åtta minuter bort, från nya bostaden tar det trettio. Det märks att hon har tillbringat mycket tid här trots att hon försökt bli ateist.

Bokrecension: Sarah Perry skriver om tiden när vetenskap och tro möttes

– Jag fick en sträng baptistisk uppfostran och det fanns inget utrymme för tvivel eller mystik. Samtidigt tycks jag ha svårt att sluta tro. Postreligiös beskriver mig bäst eftersom religion förknippas med regler och disciplin, medan tro är någonting mycket mer personligt och svårdefinierat, förklarar hon över en kopp te.

Både mystiken och tvivlet löper som en röd tråd genom hennes författarskap. Sitt stora genombrott fick hon 2016 med sin andra roman ”Ormen i Essex” som hyllats flitigt i hemlandet och precis kommit ut på svenska. Den utspelar sig 1893, då änkan Cora lämnar London för landsbygden i sin iver att utforska rykten om ett mystiskt odjur.

Romanfigurerna förhåller sig till en lokal folksägen och storyn är inspirerad av ”The flying serpent, or, strange news out of Essex”. En pamflett från 1669 om en bevingad orm som sägs ha härjat i byn Henham och som för tankarna till dagens tal om fejknyheter och alternativa fakta. 

– Rädsla, rykten och skvaller är några av de saker som starkast håller ihop folk i ett samhälle. Några har frågat mig om ”Ormen i Essex” handlar om Brexit, men det gör den inte. Jag är ingen profet. När jag började skriva visste jag att det skulle hållas en EU-omröstning. Men att vi skulle vara självdestruktiva och dåraktiga nog att rösta för utträde var en tanke som inte ens föresvävade mig, säger Perry och skrattar.

Det gör hon ofta. Och när hon inte skrattar ursäktar hon sig för den envisa astmahostan. Hon berättar om uppväxten som yngst av fem systrar (”väldigt Jane Austenskt”) och om det frikyrkliga barndomshemmet fyllt av böcker och klassisk musik, men befriat från tv och pop. 

Efter ett antal ”olyckliga” år som statstjänsteman i London sökte Perry en doktorandutbildning i creative writing och skrev en avhandling om platsens betydelse i gotisk litteratur. 

– Det gotiska har alltid associerats till byggnader, som hemsökta hus och katedraler. Men jag menar att även naturen kan genomsyras av den gotiska upplevelsen som får oss att känna oss rädda, men på ett kittlande sätt, säger hon och understryker att det gotiska är en känsla, inte en genre.

Foto: Chris Maluszynski

Som exempel på kusliga utomhusmiljöer nämner hon marsklandet längs Essexkusten. Tidvattnet gör att lavendelfälten draperas med spöklika sjögrässlöjor. Det är en tacksam plats för folkliga fantasier om sådant som Essexormen, en projektionsyta som betyder olika saker för de olika människorna i boken. 

– För skolflickorna får den en närmast fallisk karaktär. För den djupt religösa församlingen påminner den om Uppenbarelsebokens sjuhövdade drake. För Cora är den en ichthyosaurie. Om jag verkligen hade beskrivit ett monster på sidan fem hade det blivit en annan roman.

Perrys till synes traditionella kärleks- och vänskapshistoria i gotisk stil är i grunden en idéroman som utspelar sig i den viktorianska erans brytningstid mellan tro och vetenskap. En period inte helt olik vår egen. Framför allt har Perry velat nyansera bilden av dåtidens kvinnor. Den fossilfixerade Coras stora förebild är den verkliga paleontologen Mary Anning, vars fynd av ”sjödrakar” faktiskt finns att se på Naturhistoriska museet i London. 

Läs mer: Fem romaner om det viktorianska England 

Cora är alltså den kvinnliga nörden som tycker att den fysiska kroppen, och inte minst moderskapet, ställer sig i vägen för tankarna och orden. I den fiktiva byn Aldwinter möter hon William Ransome, en präst bevandrad i både Bibeln och Charles Darwins evolutionsteorier. Berättarformen växlar mellan brev och löpande text. Något som enligt Perry beror på att hon snabbt blir uttråkad och vill testa nya röster.

– Mitt flitiga twittrande är talande för en hjärna som inte kan fokusera på en sak längre än i 45 minuter.

Hennes nästa roman ”Melmoth” utspelar sig i ett samtida Prag och är löst inspirerad av Charles Maturins gotiska och mardrömslika klassiker ”Melmoth the Wanderer”. Men så tillkom romanen också under en svår period med en strumasjukdom och en rad komplikationer. Hennes man (tidigare polis) slutade jobba för att ta hand om henne. 

– Den Sarah Perry som skrev ”Ormen i Essex” och hon som skrev ”Melmoth” är väldigt olika personer. Jag är fortfarande rätt munter, men inte lika munter som jag var för två år sedan, säger hon och refererar till Maturins bok mer som ett guidande mörker än ett guidande ljus.

Perrys debutroman ”After me comes the flood” har kallats Kafkalik, men själv tänker jag lika mycket på Carson McCullers vilsna själar och sydstatsgotik. Den utforskar begreppet ”uncanny”, ”det kusliga”, alltså tanken om något välbekant som också innehåller något obekant och därför kan upplevas som obehagligt. Tillsammans med ”Ormen i Essex” och ”Melmoth” bildar debuten snart en trilogi som leker med det gotiska på tre olika sätt.

– Min första bok var mer kusligt gotisk. Det andra handlar om det gotiska monsterfenomenet och ”Melmoth” är gotisk skräck. Alla har olika ton, men det finns en tråd som länkar samman dem.

Vad är det gemensamma temat utöver det gotiska?

– En total fixering vid godhet och ondska. Allt jag skriver brottas med tanken om vad det innebär att vara en god människa.

När vi skiljs åt har dimman lagt ett gotiskt filter över området. Perry ska hem till astmamedicinen och katterna hon passar. Hennes egen helvita misse heter Margery Kempe, efter en lokal 1300-talsmystiker som alltid bar vitt. 

– Jag försöker övertala min man att vi ska skaffa en katt till, som ska heta Julian av Norwich, säger hon och syftar på den kvinnliga eremiten som skrev ”Revelations of divine love” och vakar över katedralens västra dörr. 

Sarah Perry

Sarah Perry är född 1979 i Chelmsford, Essex, men bor 

i dag med make och katt i Norwich.

Hon debuterade 2014 med romanen ”After me comes the flood” och fick sitt genombrott 2016 med ”Ormen i Essex”, nu aktuell i svensk översättning av Eva Johansson på Albert Bonniers förlag. 

Perry studerade vid Anglia Ruskin University i Cambridge och skrev sin avhandling om platsens betydelse i gotisk litteratur. 

Hon skriver regelbundet om litteratur för bland annat The Guardian.

I oktober kommer hennes tredje roman ”Melmoth” på engelska. 

Den 22 mars kl 19.30 samtalar hon med Johanna Koljonen på Internationell författarscen, Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm.

 

Sarah Perrys fem favoritdrakar

1. Essexormen (som inspirerade henne till boken)

 ”Oavsett om det var ett spratt eller en alligator som rymt från kungens menageri  har den påverkat trakten.”

2. Drakdekoren i Dragon Hall (en 1400-talsbyggnad i Norwich som byggs om till nationellt författarcentrum).

 ”Det brukade finnas flera drakar och vackra järnbeslag som håller upp takbjälkarna, men nu finns det bara en drake kvar.”

3. Processionsdraken Snap

”I Norwich Castle finns en ’snapdragon’ som använts i stadsparader och tidigare Saint George-processioner. Den är rätt gullig.”

4. 5. Sjöodjuret i Loch Ness

”Som barn var jag väldigt intresserad av Loch Ness-odjuret. Jag och mina föräldrar var på semester i Skottland och tog båten ut för att spana efter det.”

The Lambton Worm (legenden från Durham som Bram Stoker skrivit om), ”Boken ’The lair of the white worm’ är fånig jämfört med ’Dracula’, men det finns en riktigt bra folksång.”