Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Simon Stålenhag: ”Det är människorna som skrämmer, inte robotarna”

Ur Simon Stålenhags nya bok "Passagen".
Ur Simon Stålenhags nya bok "Passagen". Other: Simon Stålenhag

Han har på kort tid med sina illustrerade berättelser blivit vår internationellt mest kända postapokalyptiker. DN:s Kristofer Ahlström träffar Simon Stålenhag, vars visioner nu skall bli film.

När samhället kollapsat kommer frågor att ställas: Hur gick det till? Vad händer nu? Kanske kommer några följdfrågor på det: Hur ser den nya ordningen ut, och hur funkar den?

Men de bästa fallstudierna av apokalypsen och civilisationens undergång är när förklaringarna inte ges, varken till det som hände före, eller hur allt blev därefter. Där världsbygget får vara ganska skralt. Ju mindre man anar dess konturer, desto större och mer hotfull känns världen, när väldigt lite går att skönja utanför berättarens begränsade ljuscirkel.

Läs mer: Simon Stålenhags bok blir Hollywoodfilm 

Simon Stålenhags nya, illustrerade roman ”Passagen” är en utmärkt provkarta över det där: ett drönarkrig har lagt delar av Nordamerikanska kontinenten i ruiner, mänskligheten har låtit sig förslavas av fjärrhjälmar, en artificiell intelligens vars maskineri för tankarna till verklighetsbeskärande virtual reality-hjälmar. Allt berättas i lösryckta fragment ur en ung flickas perspektiv, och ju mindre omvärlden målas upp, desto mer uppslukande blir den. 

– Ja, det är ju lättare på det viset också, säger Stålenhag och skrattar. Det är alltid enklare att börja med konceptet, och jag gillar mer att vistas i människor och vad de upplever istället för att vara forskare och kartlägga hela världen. 

Vi sitter i det lysrörsupplysta kaféet i DN:s lobby och pratar om livet efter den stora slutuppgörelsen. Passande nog skymmer det utanför fönstret, klockan slår blå timme, världen löses upp i dunklet. Särskilt passande eftersom han befinner sig i en utläggning om varför Stephen Kings kortroman ”Dimman” är en litterär favorit. Det går att se sambanden. Framför allt eftersom sikten i Kings bok är så skymd i berättarperspektivet. Världen utanför köpcentret där huvudpersonerna förskansat sig blir inte större än de få meter blicken sträcker sig i dimman. Och fantasin får fylla i vad som rör sig i töcknet därute.

Illustratören och författaren Simon Stålenhag.
Illustratören och författaren Simon Stålenhag. Foto: Alexander Mahmoud

Populärkulturellt följer ”Passagen” även en annan bekant karta – den postapokalyptiska roadtrippen mot det tätnande mörkrets hjärta känns igen från exempelvis Harlan Ellisons ”En pojke och hans hund” (1969) eller Cormac McCarthys ”Vägen” (2006). 

I Stålenhags ”Passagen” färdas tonårsflickan Michelle tillsammans med en robot tvärsöver USA:s sydvästra delar mot Stilla havet. Och likt berättartekniken är bildernas utsnitt begränsat – enstaka tablåer där människorna är små obetydliga fläckar i ett landskap befolkat av högresta, likgiltiga maskiner som tornar upp sig som fyrbåkar vid horisonten. 

Stålenhag berättar att det mest är en fråga om komposition och känsla än någon kalkylerad och uppmätt teknik. 

– När jag ritar prövar jag olika skalor: hur stor ska roboten vara gentemot bilen? Minskar jag roboten med tio procent blir känslan fel. Många som såg bilderna tyckte de var läskiga, men robotarna i sig är inte skrämmande. Det är mer som en naturupplevelse där man blir skrämd av en stor älg – den är något stort och kraftfullt som man inte kan läsa av. 

– Snarare är det människorna i flickans liv i ”Passagen” som är mest skrämmande i hennes liv: de vuxna och barnen som sviker en. Det är hemskare än rovdjur.

Den som läst Stålenhags två tidigare verk, ”Ur varselklotet” (2015) och ”Flodskörden” (2016), känner troligen igen den fotorealistiska konststilen. Men till skillnad från föregångarnas folkhemsnostalgiska motiv, hämtade ur Stålenhags egna uppväxtminnen på Ekerö – där Hemglassbilar och Konsumbutiker samsas med robotar och partikelacceleratorer – är ”Passagen” en mer avskräckande värld. Regnstänk och havsdimma sveper in över världen, blåfärgar den, och mörka molntäcken täpper till himlen. Och även om ”Passagen” utspelar sig i ett kontrafaktiskt 1997 är det förvånansvärt få referenser till tiden, en reklamskylt för Michael Jacksons samlingsalbum ”HIStory” är i princip undantaget. 

Jag frågar varför så mycket science fiction i dag antingen förläggs till ett retrofuturistiskt förflutet, som Stålenhag brukar jobba i, eller en inte alltför avlägsen framtid. Vad hände med de stora framtidsfjärrskådningarna?

- 2100-talet är inte längre det man drömmer om. Jag tror det var Carl Sagan som sa att man ska akta sig för framtidsprognoser. Han tog som exempel att Jules Verne skrev på 1800-talet att år 1950 kommer vi färdas i luftskepp och passagerardelen kommer att vara inredd som viktorianska vardagsrum. Redan då hade alltså framtiden hamnat på efterkälken, och Verne var ändå en av de mest progressiva visionärerna. 

Foto: Simon Stålenhag

Bilden av tekniken, och dess påverkan på människan, är i boken direkt deprimerande. Den suger bokstavligen mänskligheten ur oss: groteskt vanställda och utmärglade människor förtvinar medan de lever sina liv på distans i fjärrhjälmarna. De manliga användarna börjar laktera, och snart förstår man att det är en biologisk reaktion på att den artificiella intelligensen blivit självständig och försöker återfödas som organiskt liv. Mot slutet av boken skildras jättelika robotkonstruktioner styrda av hjärntvättade, seriekopplade människor.

- Man kan ju också tänka sig att det där är en manifestation av tonåringens känslor: betraktandet av den främmande vuxenvärlden vars gemenskap man inte vill bli en del av.

Men skulle du kalla dig teknikkritisk? I boken används fjärrhjälmarna, som skapats av ett Appleliknande företag, av militären för att utkämpa drönarkrig.

- Det var inte meningen att man ska tänka på Apple. Men all teknik fungerar åt båda hållen, det goda med det onda. Det är mitt problem med den svenska miljörörelsen, att den är så teknikfientlig och världsfrånvänd, touchar nästan religiös vidskeplighet när man pratar om kärnkraft eller genmanipulerad mat. Jag tror inte att det finns något annat sätt att lösa miljöproblemen nu än med teknikens hjälp; folk är inte redo att lägga om sina vanor och sin livsstil.

Liksom ”Passagen” är boken som fick Stålenhag att blicka bortom sin svenska uppväxtmiljö är det också verket som på allvar slungat ut honom i världen. Filmrättigheterna till boken har köpts av Hollywood, den ska regisseras av Andy Muschietti (som tidigare gjort ”Det”, den mest inkomstbringande skräckfilmen någonsin) och produceras av bröderna Russo (som tidigare gjort ”Avengers”, de mest inkomstbringande superhjältefilmerna någonsin). 

När jag för någon månad sedan intervjuade Stålenhag trodde han att de fått upp ögonen för honom tack vare den insamlingskampanj han gjorde inför skrivandet av ”Passagen” på sajten Kickstarter. De var knappast ensamma om det: femtusen personer betalade en total summa på 3,1 miljoner kronor i förhandsbeställningar. Bland donatorerna märks filmskapare som Guillermo del Toro (”Pans labyrint”, senast "The shape of water") och Drew Perce (”Iron man 3”). 

Men när jag tar upp vilken anmärkningsvärd summa det är verkar han inte särskilt överväldigad.

- Jag visste inte ens att Del Toro donerat, jag såg det först när boken gick till tryck, men sedan skrev han till mig på Twitter efteråt. Tydligen är han väldigt konstintresserad.

- Angående summan tror jag att någon som Lars Lerin säkert skulle kunna göra samma sak. Men jag har en publik som är villig att ta fram kreditkortet på Kickstarter, jag fick min fanbase från popkultursajten The Verge när de först skrev om mig för ett par år sedan. Bland deras läsare finns många 30-40-åriga män som jobbar inom IT och tjänar mycket.

 

Simon Stålenhag

Ålder: 34

Bor: Kungsholmen och Ekerö i Stockholm

Verk: ”Passagen” (2017), ”Flodskörden” (2016), ”Ur varselklotet” (2015), ”Fossil och evolution” (2015, utställning på Naturhistoriska riksmuseet).

 

Simon Stålenhag listar fyra postapokalyptiska favoriter

 

”Den tysta jorden” (1985)

– Den ultimata ”sista personen på jorden”-filmen. Den sjuder av en underbar naturvetenskapsmystik – det finns liksom inget tryckande hot eller tydlig antagonist förutom ensamheten och det vaga obehaget av att inte kunna förstå eller lita på de kosmiska grundlagarna. 

 

”Mad Max” (1979) och uppföljaren ”Road warrior” (1981)

– Två väldigt olika filmer men tillsammans utgör de typ 95 procent av arvsmassan i all modern postapokalyps. Jag gillar den första filmen mer för tillfället, jag tycker att den filmens omvärld är mer inbjudande och universumet känns stort! Gemensamt för båda - jag sitter genom filmerna med en ilande insikt längst ryggraden som ofta uteblir i nutidens datoranimerade-action - bilarna framför kameran kör fort.

 

”Vägen” (2009)

– Obarmhärtig, precis som verkligheten, och i motsats till ”Mad Max”-filmernas livfulla och färgstarka ödeland är ”Vägens” värld inte inbjudande. Jag nästan ogillar att se den, för att jag misstänker att den säger något sant om mänsklig desperation och om vad som verkligen väntar på oss när samhällets faller sönder.

 

”Dimman” (1985)

– Kortroman av Stephen King som i Sverige ingick i novellsamlingen ”Den fruktansvärda apan”. Netflix tv-serie har jag inte sett. Det här är en berättelse jag läst många gånger sedan jag var kanske tolv år, och det jag älskar med ”Dimman” är världen utanför, universumet, det militära projektet Arrowhead, varelsernas hemvärld, och att vi ALDRIG får se dessa saker, utan bara höra folk prata om det, instängda i ett köpcentrum.