Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Sinclair Lewis skrev om Trump - redan för 80 sedan

I romanen ”Sånt händer inte här” från 1935 skildrar Sinclair Lewis hur en populistisk hatmånglare och rasist blir USA:s president. Inför 4 juli återvänder författaren John Freeman till den profetiske Nobelpristagaren och ser litteraturen och Trumpadministrationen blir till ett.

För 88 år sedan kom Sinclair Lewis till Stockholm för att ta emot sitt Nobelpris. I tacktalet förklarade han varför USA var i behov av en ny litterär kultur – att använda svåra ord och vara patriotisk räckte inte längre till. För att göra sig hörd i en värld där dumheten växt till elefantproportioner och kulturutbudet dominerades av lättare underhållning måste litteraturen ta sig an verkligheten på betydligt större allvar.

”Vi lyssnar fortfarande helst till de författare som i olika populära magasin och på ett jordnära och uppbyggligt vis intalar oss att dagens USA, med etthundratjugo miljoner invånare, är precis lika enkelt och lantligt som det var när vi bara var fyrtio miljoner”, sade Lewis i december 1930, inför Akademien och Stockholmsgräddan. ”Vi vill tro att förhållandet mellan arbetare och ledning på en fabrik med tiotusen anställda är lika kamratligt och okomplicerat som när den år 1840 hade fem anställda. Att förhållandet mellan far och son eller man och hustru är precis desamma i ett trettiovåningshus, med tre bilar i familjens garage, fem böcker i bokhyllan och en skilsmässa på lut, som de familjeförhållanden som 1880 rådde i en stuga med rosenbuskar invid knuten. Vi vill tro att USA genomgått den revolutionerande utvecklingen från enkel koloni till världsimperium utan att rucka på Onkel Sams bondskt puritanska ideal.” 

Lewis kritiserade USA:s institutioner och ville samtidigt peka på den växande klyftan mellan det faktiska livet i samtidens USA och de liv som blev synliga i litteraturen. Han frammanade den nya litteraturens spöke, som snart skulle hemsöka oss. Och han hade rätt. Tre av de författare han nämner i sitt tal skulle komma att belönas med egna Nobelpris, från Hemingway och O’Neill till William Faulkner, som då ännu bara hunnit ge ut två böcker. Men för att bana väg för denna nya litteratur måste man först rensa en massa bråte ur vägen, för att kunna göra det måste Lewis först förklara denna nya litteraturs lockelse och därigenom reta upp representanter för USA:s dåvarande eliter. Han slutade sitt tal med en av de mest träffande beskrivningar av landet USA som någonsin formulerats. ”I min föreläsning har jag varit tvungen att hela tiden pendla mellan optimism och pessimism, men det måste man göra så fort man skriver eller talar om Amerika – det mest motsägelsefulla, mest deprimerande och mest fängslande landet i världen av i dag.”

Ett sådant tankeväckande påstående skulle enligt alla förutfattade meningar vara svårt för någon med rötterna i Mellanvästern att formulera. Men den sortens litterär fördjupning har tvärtom alltid kommit just från Mellanvästern, från de där obildade stackarna i USAs förment urblåsta inland. Sådant har skrivits av Toni Morrison och Sherwood Anderson från Ohio, Ernest Hemingway och Saul Bellow från Illinois, av Theodore Dreiser (Indiana), Thornton Wilder (Wisconsin), TS Eliot (Missouri) och Langston Hughes eller Mark Twain som också var från Missouri. Utan sådana namn, till vilka vi kan lägga F Scott Fitzgerald (Minnesota) eller Willa Cather (Nebraska) skulle den amerikanska litteraturen inte ha kommit ur fläcken.

Men Mellanvästern var aldrig försumbar. Det har bara betraktas som ett ingenstans, och det ofta på grund av de skäl Lewis nämner i sitt tal. Som ni läsare säkert redan vet anlände 1,3 miljoner svenskar till USA mellan 1821 och 1930. De flesta fick lågavlönade jobb inom lantbruket eller i fabrikerna, i Minnesota, Kansas och Nebraska. De allra flesta hamnade i Chicago. Där finns fortfarande en svensk stadsdel, Andersonville, där man kan serveras pannkakor med lingonsylt, strömming eller ärtsoppa. Historiker har ibland hävdat att många av de svenska eller norska emigranterna lurades att ge sig iväg av rederiernas reklamkampanjer, som sålde de billigaste platserna längst ned i skrovet till vrakpris. Men de flesta broschyrerna för blivande emigranter skönmålade faktiskt inte USA, även om de framställde det egna rederiet i ljus dager. Det mesta av propagandan om USA var inte riktat mot svenskar med USA som avsändare. Nej, det mesta av propagandan om USA vände sig till amerikanerna själva.

Här är det på sin plats med en liten utvikning. Många av 1800-talets populära texter om USA framställde landet som idylliskt, en plats där människor levde i samklang med naturen i en sorts agrar utopi. Inspirationen till dessa berättelser kom inte sällan från författare som Emerson eller Thoreau och skildrade ett land där man utforskade naturen och samtidigt också man tämjde sitt eget inre vilddjur. Det var i avsikt att krossa denna skenbild som en annan författare från Mellanvästern, den nyligen återupptäckte John Williams, skrev sin roman "Butcher’s Crossing" (1960) om en vilsen Bostonbo som söker sig till en småstad i Missouri för att någon gång kunna ge sig ut på lite bisonjakt.

Det var så det gick till när USA ”tämjde kontinenten”, för att nu låna en av de fraser som nyligen letade sig ut ur presidentens mun. Men klyftan mellan fantasier om den agrara fullkornsutopin av lyckliga familjer, där alla hade samma värderingar å ena sidan, och verkligheten å den andra var hela tiden djup. Det växte förvisso fram lutherskt präglade samhällen och starka nätverk och vänskapsband mellan människor av samma tro från Kansas till Nebraska. Men rekylen från denna dröm om en kristen-moralisk enhetskultur blev stark i det nya landet, som i realiteten var etniskt mångfacetterat och ändå hårt segregerat. Den ledde till skam och förträngningar, till sexism och en allt genomträngande rasism. ”Ingenting får en lantbrukare som tvingats lämna sin gård, eller en fabriksarbetare beroende av allmosor, att känna sig så upplyft som att ha någon av annan ras, vilken som helst, att se ned på”, skrev Sinclair Lewis långt senare, en iakttagelse som skulle visa sig profetisk.

Det är därför vi åter måste lyssna till Lewis. Låt oss lägga korten på bordet. Sinclair Lewis, den förste amerikan som vann Nobelpriset, är i dag mest känd för romantitlar som också blivit till begrepp, som "Main Street" och "Babbitt". Han är avskydd tvångsläsning för skolbarn överallt, lite som Thomas Hardy är det för brittiska barn. Och han betraktades nog redan som överspelad när han 1930 fick det där telefonsamtalet, inte direkt från Svenska Akademien utan från en svensk journalist i New York han aldrig hört talas om. Lewis, som hade rykte om sig att vara bra på att härma folk, trodde först det hela var ett skämt, varför han väste tillbaka till rösten i andra änden, i en parodi på dennes svenska uttal: ”Ah, you haff de Nobell!”

Men i dag är samme Lewis åter en rubrikernas man, helt enkelt därför att världen nu hunnit ifatt hans sista stora och mycket skrämmande roman "Sånt händer inte här" (1935). Tack vare Trumps valseger har titeln på ännu en Lewisroman blivit till ett talesätt.

Lewis skrev den på fyra månader, i viss mån inspirerad av att Louisianas populistiske guvernör Huey Long tänkte ställa upp mot Roosevelt i presidentvalet. Men verkligheten körde om romanen. I september 1935, innan Lewis hade skrivit klart, blev Long mördad. Men den som betytt mest för att Lewis skulle påbörja skrivandet var hans andra hustru, den kända journalisten Dorothy Thompson, som 1934 kastats ut ur Nazityskland. De två talade så ofta om hur fascismen spred sig över Europa och kanske vidare till Amerika att de bara refererade till saken som ”det där”.

”Det där” inträffar väldigt snabbt i själva romanen, precis som i dagens USA. Berättelsen tar sin början under upptakten till 1936 års presidentval, där uppstickarsenatorn Berzelius ”Buzz” Windrip överväger att ställa upp mot Roosevelt i primärvalet. Hans vallöfte är att göra USA stort igen och skänka varje medborgare femtusen dollar. Till en början har han oddsen emot sig. Jämfört med Roosevelts säkra stil och klass är Windrip rena bondfångaren: han är en lismande, oljehal politiker som alltid lovar två motsatta saker på en gång och är skicklig på att samtidigt hota och smickra dem han talar med.

Den som iakttar hela skeendet är en Rooseveltanhängare och journalist från Vermont vid namn Doremus Jessup. Denne ser vad som håller på att hända, men de flesta i hans omgivning, som mest tycks utgöras av bankfolk och politiker, är vardags-antisemiter och anser att den republikanske kandidaten Walt Trowbridge saknar politisk märg. Walt är snusförnuftig och håller sig till fakta, medan Windrip spelar på väljarnas rädslor, underblåser hat och kör med känslomässiga argument. På det republikanska partikonventet (som naturligtvis äger rum i Cleveland) lägger Windrip fram en plan i femton punkter som innehåller förslag på hur man ska begränsa svartas inkomster och rättigheter på arbetsmarknaden och han har också några förslag om kvinnors plats i samhället som verkar vara hämtade ur Margaret Atwoods "Tjänarinnans berättelse".

Det är påfallande hur många av dessa rasistiska utspel som knappast längre leder tankarna till Huey Long utan i stället direkt påminner om Donald J Trump. Att Windrips olika förslag är oförenliga verkar inte bekymra honom nämnvärt, på samma vis som Trumps olika utspel slår åt diametralt motsatta håll. Såväl Trump som Windrip har industrimän till rådgivare, sådana som vill undvika att just deras affärssektor drabbas av några regleringar.  Windrip tror liksom Trump på ”överlägsenheten hos alla som tjänat minst en miljon dollar”, som Lewis formulerar saken. ”Han betraktade allt från damasker, promenadkäppar, kaviar, kakelplattor och tedrickande till dikter som inte var dagsverser, liksom alla utlänningar utom britter, som något degenererat och förkastligt.”

Windrip framstår till sist hel och hållen som ett politiskt djur, och Lewis begriper vilka regler som gäller i den amerikanska politikens djurpark: tjänsternas och gentjänsternas hydrauliska system, liksom hur man blidkar människor med offentliga utspel som de tror är riktade just till dem, det är något han förstår sig på. Masspolitikens oväsen och de dånande applåderna för rena idiotier. Grupptrycket och den våldsamt uppskruvade stämningen. Windrip är liksom Trump en plåtgubbe som klarar av att hålla tio tal om dagen. Många begriper nog att hans show är ren humbug och inte handlar om något alls, men de tycker ändå att han är att föredra framför dem som skriver dem på näsan vad som är rätt och fel. I sin brist på verkligt innehåll blir showen till sitt eget budskap.

Det är här verkligheten och en känsla av overklighet går över i varandra. Windrip-administrationens första dagar påminner så mycket om Trumps att det känns som att betrakta en repris – av en känd tv-serie du glömt att du sett. I korthet: Windrip lägger snabbt under sig så mycket exekutiv makt som han bara kan, medan paramilitära grupper (”Minute Men”) börjar förfölja och misshandla oliktänkande. Precis som när Trump efter Charlottesville vägrade att fördöma de fackelbärande högerextremisterna, försöker Windrip distansera sig från sina stormtrupper utan att kritisera eller stoppa dem. Hans regering fylls av korrupta politiker som fyller sina egna fickor. Gränsen mellan storföretagens makt och politikens suddas alltmer ut – tills makthavarna helt enkelt kalls för ”korpos”. Känns det igen?

Så fortsätter det, med ett krig mot Mexiko för att avleda kritiken från vad som sker i det egna landet, med införandet av arbetsläger för oliktänkande och organiserandet av en flyktväg till Kanada som kan leda tankarna till "Den underjordiska järnvägen" – denna organiserad av en plötsligt handlingskraftig Walt Trowbridge.  Det är en hårresande berättelse, och det tyckte också de amerikanska läsarna när den kom ut. 1936 såldes 300 000 exemplar, vilket åter gjorde Lewis till bestsellerförfattare. MGM köpte filmrättigheterna och började planera för inspelningen till dess att de tyska medfinansiärerna drog sig ur. Samtidigt sattes en pjäsversion upp på Broadway, där Lewis likt Dickens före honom spelade sin egen huvudperson. Allt som allt visades den under 260 veckor, samtidigt som Hitlers röst dånade ur radioapparater världen över.

Det hände inte här, men väl där, vilket knappast var någon tröst för Lewis eller alla de andra amerikaner som ändå drogs in i kriget. Lewis var ingen typisk patriot, men han var övertygad om att USA kunde göra bättre ifrån sig. Men det gjorde man inte förrän man blev tvungen.

Översättning: Ola Larsmo

 

 

Läs ”Sånt händer inte här”

Sinclair Lewis roman "Sånt händer inte här" (övers. Harald Hultenberg, språkligt reviderad av Annika Hultman Löfvendahl, Polaris) finns tillgänglig som gratis e-bok för DN:s prenumeranter på DN.Erbjudanden. Gå in på www.dn.se/erbjudanden för att ladda ned böckerna. Du loggar in med samma inloggningsuppgifter som på DN.se.

Finns tillgänglig för nedladdning 29/6–13/7.

Har du frågor – gå in på DN.se/kundservice, så får du hjälp.

 

Om författarna.

John Freeman (född 1974) är författare, redaktör för tidskriften Freeman's och professor vid New School University i New York. Till hösten ger bokförlaget Polaris ut tidskriften översatt till svenska.

 

Sinclair Lewis (1885–1951) var den förste amerikanen som tilldelades Nobelpriset. Hans roman "Babbitt" (1922) vägde tungt i Svenska Akademiens belsut.