Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Så kan en ny syn på världen göra litteraturen angelägen på nytt

Kazuo Ishiguro – en britt född i Japan som tar emot pris i Stockholm.
Kazuo Ishiguro – en britt född i Japan som tar emot pris i Stockholm. Other: Stina Stjernkvist/TT

Svenska Akademien menar sig med Nobelpriset företräda ett universellt synsätt på litteraturen ”som sådan”. Men föreställningen om ett fritt och jämlikt utbyte mellan världens tusentals språk stämmer inte. Det är dags att ladda begreppet ”världslitteratur” med ny betydelse, skriver Stefan Helgesson.

Globaliseringen är en gammal historia. Och det är där, i den historien, som världslitteratur uppstår.

Ta fallet med Antonio de Castro Alves. Född 1847 i nordöstra Brasilien dog han av tuberkulos redan vid 24 års ålder. Ändå hann han göra sig ett namn som poet. Inte bara det: i Brasilien är ”Slavskeppet” (”O navio negreiro”, 1869) en självklar del av den poetiska repertoaren. ”Vi är på öppet hav”, börjar den, och tecknar en förförisk bild av månbelyst vatten. Men detta ”vi” befinner sig inte på kryssning, utan på ett skepp som fraktar slavar tvärs över Atlanten: 

Det var som i en drömsyn hos Dante … däcket/Som glöder rött av ljuset från ovan./Badande i blod./Kättingars klang … piskans rapp …/Ett uppbåd av människor svarta som natten

Dikten är en anklagelseakt mot slaveriets fortgående skam och förbrytelse. I Brasilien skulle det förbjudas först 1888 – och fortfarande är uppgörelsen med denna historia halvhjärtad, som vi kunde läsa om nyligen i en artikel av Henrik Brandão Jönsson (DN 4/11).

Men det är inte bara de laddade bilderna i ”Slavskeppet” som fastnar, utan även dess sätt att skriva fram platsen. Det öppna havet är en ”icke-plats”, omöjligt att nagla fast vid något territorium. Samtidigt är skeppet ett mikrokosmos. Där sammanstrålar världen: afrikaner från Västafrika, matroser och befäl från Italien, Frankrike, England, Grekland och Spanien, samtliga på väg mot Brasilien. Ett avsnitt i dikten skildrar hur sjömännen sjunger och berättar för varandra på sina olika språk. Minnen, klanger, drömmar sammanflätas.

Således: slavskeppet är inte ett fartyg vilket som helst. Det är en skådeplats för 1800-talets världssystem, för den ekonomiska logik som gjorde vissa människor till varor, andra till hantlangare och medlöpare, och som stöpte om själva förståelsen av världen: hur den ena platsen hörde ihop med den andra, hur dess resurser fördelades, vem som hade rätt att utöva makt över andra. 

Läst på det sättet blir Alves dikt inte bara en brasiliansk angelägenhet, utan ett starkt exempel på världslitteratur – i en av ordets nyare betydelser. 

Det är värt att dröja vid detta: diktens angelägenhet begränsas inte till Brasilien. Men hur uppstår egentligen angelägenhet tvärs över språk och kontinenter? Frågan är central för den forskning som ryms under rubriken ”världslitteratur”. Och svaren är komplexa. 

Det finns sedan gammalt en dubbel bokföring i vår förståelse av litteraturen. Å ena sidan knyts litteratur till språk och nation: det går skarpa gränser mellan utgivningen i Norge och i Sverige, till exempel, trots att vi kan läsa varandras språk. Å andra sidan odlas en föreställning om litteraturen ”som sådan”, om en fri och allmänmänsklig domän, där det endast är de litterära verkens inneboende kvaliteter som räknas, oavsett ursprung. I Sverige är det Svenska Akademien med sitt Nobelpris som tydligast menar sig företräda detta allmänna förhållningssätt till litteraturen. 

De här synsätten – den nationella och den allmänna – är alltid inkonsekventa. Det finns ingen nationalspråkig litteratur som utgör ett slutet, självgenererande system. Blott barbariet var en gång fosterländskt, som Tegnér en gång skrev. Men lika lite finns det en allmän världslitteratur där det sker ett fritt och jämlikt utbyte mellan världens tusentals språk. När senast läste du en bok översatt från hausa?

Lika lite finns det en allmän världslitteratur där det sker ett fritt och jämlikt utbyte mellan världens tusentals språk. När senast läste du en bok översatt från hausa?

Slutsatsen blir att både nationell och allmän litteratur är behändiga konstruktioner. De är tekniker för att skapa värdehierarkier och styra uppmärksamheten. För att definiera vad som är angeläget. Det leder till två frågor. Hur ser dessa konstruktioner ut? Och vad är det som styr konstruktionerna?

Inom litteraturvetenskapen har dessa frågor kommit att ägnas allt större uppmärksamhet. Det började kring millennieskiftet med inpass från särskilt tre forskare: Pascale Casanova, Franco Moretti och David Damrosch. De har blivit sönderciterade sedan dess, men gemensamt bidrog de till att ladda det avsomnade begreppet ”världslitteratur” – som ärvts från Goethe – med ny och teoretiskt intressant betydelse. 

Damroschs ingång var enklast: han ville rikta blicken mot litterära texter som färdades och fick ett eget liv i översättning. 

Bourdieu-eleven Casanova beskrev litteraturens världsrepublik som en skoningslös strid om erkännande, där de nationella och internationella arenorna gemensamt producerade litterärt värde. 

Moretti, slutligen, uppställde en analogi mellan världslitteraturen som system och det kapitalistiska världssystemet. Världslitteraturen, hävdade Moretti, var liksom kapitalismen ett sammanhängande, men ojämlikt, system. Hans exempel var romangenrens globala spridning de senaste två hundra åren, där det tydligt gick att skönja ett par centra (England, Frankrike) och en lång rad periferier.

Efter millennieskiftet har en lång rad forskare såväl kritiserat som utvecklat perspektiven. Gisèle Sapiros studier av översättningsflöden i Frankrike och USA har gett empirisk tyngd åt bilden av en hierarkisk världslitteratur. Alexander Beecroft har i sin bok ”An ecology of world literature” (2015) visat hur olika litterära kretslopp har samexisterat genom historien – men också hur litteraturen alltid har varit knuten till politiska intressen. Venkat Mani bidrar i ”Recoding world literature” (2017) med en fascinerande kartläggning av bibliotek och litterära tidskrifter under två sekel i Tyskland – och därigenom av hur idén om världslitteratur har tagit materiell form.

Men om alla dessa exempel har en litteratursociologisk tendens, finns det ett annat spår som rör sig närmare den litterära texten. Och här börjar vi åter närma oss Castro Alves. Ett skarpt inpass kom från Emily Apter, som i boken ”Against world literature” (2013) skåpade ut sina amerikanska världslitteraturkollegor för att ha förbisett texten och språkets egenart. Hon anklagade dem för att paketera litteraturen i behändigt översättningsbara enheter som sedan kunde serveras till amerikanska studenter, utan att de behövde studera andra språk.

Därefter har framför allt Pheng Cheah, i ”What is a world?” (2016), och en grupp forskare som skriver under namnet ”Warwick research collective” (WReC), bidragit till att omformulera frågan om världslitteratur. Damrosch, Moretti och Casanova gjorde oss uppmärksamma på hur verk, genrer och värderingar cirkulerar i globaliseringens långa epok. Men analyserna, menar Cheah, blir bara symptom på den globalisering som utgör betingelsen för deras forskning. Hur ser den litteraturteori ut som både omfattar globaliseringen som historiskt predikament och tar litteraturens estetiska egenart och kraft på allvar? Det är, kan man säga, den utmaning som såväl Cheah och WReC tar sig an. Det är också kring denna problematik som alltmer av det växande världslitteraturfältet kretsar – också i Sverige, där ett forskningsprogram med 27 deltagare (med bas på Stockholms universitet), har fram till 2021 att färdigställa sina bidrag till denna diskussion.

En arbetshypotes för det svenska programmet, som heter ”Världslitteraturer”, är att litterära texter och gemenskaper tar form genom två kompletterande men sinsemellan föränderliga rörelser: en utåt, mot en större värld än den egna, och en inåt, riktad mot det lokala, det folkspråkliga. Ska man följa WReC, handlar det snarast om att läsa hur lokalt förankrade verk ger estetisk form åt en historisk erfarenhet präglad av kapitalismens omstöpning av världen, i all synnerhet de senaste trehundra åren. 

Castro Alves dikt blir ett särskilt starkt exempel. Den är skriven för en elitläsekrets i 1800-talets Brasilien, men tematiserar samtidigt ett specifikt utfall av världssystemets härjningar, vilket för samman afrikaner och européer på samma fördömda skepp. Likafullt kan man genom dikten, skriven som den är utifrån ett ”vitt” perspektiv, skapa sig en förståelse av ett världssystem där resurser och makt bland annat fördelas efter hudfärg, och vars verkningar vi lever med alltjämt i dag – i såväl Brasilien som Europa.

Man kan ta helt andra exempel. I sydafrikanen Es’kia Mphahleles självbiografi ”Neråt andra avenyn” (1959; sv. övers. 1965) finns en fascinerande passage där han berättar om sin utfattiga barndom i Marabastad (utanför Pretoria) på 1930-talet. Två saker väckte beundran hos hans mor: att han lärde sig engelska och att han läste passionerat. Detta i ett genomrasistiskt samhälle där det inte var meningen att en svart pojke skulle ha tillgång till böcker. Men när han letade igenom sophögar efter saker att läsa – precis vad som helst – råkade han på ett trasigt och slitet exemplar av ”Don Quijote”: ”jag måste ha läst den tre gånger om”. Han var kanske tio–tolv år. 

Det är en märkvärdig episod där världssystemiska omständigheter – den rasistiskt kodade koloniseringen och exploateringen av Sydafrika som formade Mphahleles värld – och den litterära textens inneboende kvaliteter samverkar. Det var förstås världslitterära distributionsmönster som gjorde det möjligt för ett exemplar av ”Don Quijote” att hamna i Pretoria. Men pojken Ezekiel hade heller aldrig läst den tre gånger om om inte Cervantes berättelse hade väckt hans lust. Slutet på den berättelsen är Mphahleles egen historia: att han med tiden blev en av Sydafrikas och Afrikas främsta författare under 1900-talet. I läsupptäckterna uppstod en sorts kortslutning av världssystemets verkningar. Litteraturen gjordes angelägen, på nytt.

Skribenten

Stefan Helgesson är professor i engelska vid Stockholms universitet och leder forskningsprogrammet ”Världslitteraturer” som finanseras av Riksbankens jubiluemsfond.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.