Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-18 05:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/steve-sem-sandberg-ett-levande-sprak-far-inte-glomma-hur-det-talades-och-skrevs-forr/

Böcker

Steve Sem-Sandberg: Ett levande språk får inte glömma hur det talades och skrevs förr

Jean-Jacques Rousseau (1712–1778). Foto: Detalj ur målning av Allan Ramsay.

Med nyöversättningar av äldre böcker kan man göra klassikerna mer tillgängliga. Men behöver det innebära att de blir bättre? Steve Sem-Sandberg har läst årets bästa bok: David Sprengels översättning av Rousseau från början av 1900-talet.

Rätta artikel

Vilken är den bästa bok du läst de senaste tolv månaderna? frågade en utländsk tidning mig nyligen. Tanken var säkert att jag skulle bidra med någon nyutkommen boktitel men då skulle jag ha ljugit. De senaste tolv månaderna har jag med stigande förtjusning ägnat åt en bok som har 230 år på nacken: Jean-Jacques Rousseaus ”Bekännelser”, tillkomna från 1760-talets mitt och framåt men utgivna först efter författarens död.  

Rousseaus ”Bekännelser” är den första autofiktionen, har det sagts. Och så kan man naturligtvis också motivera ett enkätsvar: som ett försök att gå till botten med en litterär genre som präglar mycket av dagens litteratur. Självupptagen, hänsynslöst självutlämnande, grälsjuk: Rousseaus uppgörelse med sitt förflutna, med människor han älskat men som svikit honom, är helt enkelt bättre, mer subtil och raffinerad, än många samtida utövares i genren.

Men vad jag inte kunde få med i mitt enkätsvar var att den främsta orsaken till att läsningen av Bekännelserna varit en sådan njutning är David Sprengels svenska översättning, som i sin tur har mer än hundra år på nacken.

Vår tid präglas av en ängslig brist på tilltro till litteraturens förmåga att nå läsare på sina egna villkor. Klassiker skall sättas in i nya, helst aktuella sammanhang, gamla översättningar bearbetas, allt otidsenligt, i synnerhet sådant som kan väcka anstöt, rensas bort.

Och visst finns det något lovvärt i tanken på att även äldre litteratur skall kunna vara tillgänglig för alla. Men det är långt ifrån alltid som resultatet motsvarar ambitionen.

Steve Sem-Sandberg: ”Den skeva platsen” är en kärlekshandling 

I ”Andras ord och våra” (Daidalos), en nyutkommen antologi med artiklar om översättandets praktik, påpekar Jan Stolpe att Shakespeareöversättningar av Carl August Hagberg eller Homerosöversättningar av Erland Lagerlöf, alltså texter som vi tror att vi känner i sin klassiska form, sällan når oss i ett skick som tillnärmelsevis liknar originalets. Senare bearbetningar har undan för undan vattnat ur språket.

”Därpå till sides han gick och på stranden af hafvet sig satte”, heter det i original hos Lagerlöf, vilket i senare utgåvor förvandlats till: ”Därpå gick han och satte sig borta på stranden.”

Tillgängligare? Möjligen. Men bättre...?

När det för några år sedan blev aktuellt med en nyutgåva av Rousseaus stora självbiografiska verk fattade förlaget Atlantis beslutet att, hellre än att göra en nyöversättning, återutge den befintliga svenska översättningen. 

David Sprengels Rousseauöversättning, som i original kom ut i fyra volymer mellan 1912 och 1922, är ett storverk. Den omfattar inte bara Bekännelsernas samtliga tolv böcker utan en notapparat med utläggningar och kommentarer som i sig skulle ha kunnat fylla en hel volym.

Om ett språk ska förbli levande kan det inte bara stå öppet för hur det talas i dag, eller kommer att talas framöver, utan också för hur det talades och skrevs förr.

Rousseau skriver fyndigt och säkert, ibland nästan talspråkligt lätt och ledigt, men den tid han skriver i är inte vår och det krävs kunskap och intelligens för att frilägga betydelse ur ofta intrikata och sällan direkta referenser till olika då kända personer och tilldragelser. 

Som Jan Stolpe påpekar i förordet till nyutgåvan kunde Sprengel sin Rousseau utan och innan, han var djupt förtrogen med människan bakom orden och förmådde därför reda ut och skapa mening åt de mest svårtydda resonemang.

Det är naturligtvis en förklaring till varför Sprengels översättning stått sig så väl. Samtidigt går det inte att neka till att översättningen faktiskt är vad vi normalt menar med daterad. Satskonstruktionen är sammansatt, det är sparsamt med konjunktioner, de gamla pluraländelserna finns kvar liksom spår av äldre tids kasusböjning. Men det gör paradoxalt nog inte översättningen det minsta svårtillgänglig. 

Steve Sem-Sandberg: ”Jag vill bo där mina böcker utspelar sig” 

Eftersom den inte hemfaller åt den nutida svenskans tendens att ta till passiva meningskonstruktioner med bindeord som skapar långa utfyllnadssatser känns texten förvånansvärt stram och redig. Ord och uttryck som vi i dag bara känner i form av slappt använda idiomatiska formuleringar ställs på sina substantivistiska fötter igen. ”Jag hyste räddhåga”, heter det till exempel, i stället för ”jag kände mig räddhågsen”.

Det är som om varje mening Sprengel skriver inte bara tolkar utan återskapar originalet, utan att därför framstå som udda eller avvikande. Visst krävs ibland en ansträngning för att ta till sig vissa passager. Men att anstränga sig vid läsning är inte nödvändigtvis av ondo: det skärper uppmärksamheten. 

Jag tillhör inte dem som hävdar att det svenska skriftspråket blir fattigare av att nya lånord kommer till och sats- och meningskonstruktioner förändras. Förändring är ett språks livsluft. Om det inte anpassas till sin tid dör det. Men om ett språk ska förbli levande kan det inte bara stå öppet för hur det talas i dag, eller kommer att talas framöver, utan också för hur det talades och skrevs förr. Varje mening som skrivs på dagens svenska har en historia som berättar om hur den en gång skrevs och fortfarande skulle kunna skrivas.

Det var därför fjolårets Rousseauläsning fyllde mig med en närmast sinnlig lycka. Helt plötsligt befann jag mig mitt i ett språk som kunde te sig främmande ibland, men som vid närmare läsning visade sig vara mycket större och rikare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Mitt eget språk.