Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-19 01:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/svante-weyler-det-finns-ett-morkt-moln-pa-bokhorisonten/

Böcker

Svante Weyler: Det finns ett mörkt moln på bokhorisonten

Förläggaren och tidigare förlagschefen är bekymmersam när han nu väljer att gå i pension.
Förläggaren och tidigare förlagschefen är bekymmersam när han nu väljer att gå i pension. Foto: Fredrik Funck

Svante Weyler lägger nu böckerna på hyllan och lämnar förlagsbranschen. Det är en bekymrad förläggare som går i pension: ”Det är mycket svårare nu än för 25 år sedan att hitta många läsare till en bra roman.”

Rätta artikel

Turistflockar som proppar igen gränderna. Pynt som tindrar överallt. Det är jul i Gamla stan och i en av Tyska Brinkens takhöga våningar förbereder en av Sveriges envisaste litteraturkrigare sin reträtt.

– Jag har fortfarande nycklarna kvar, säger Svante Weyler.

Det har han inte länge till för nu är det slut för den centraleuropeiska prosaintroduktören. Förläggaren och vd:n, som brukat stråla av en liksom evigt ungdomlig entusiasm bland buttra bokproducenter, har bestämt sig för att gå i pension.

Som så ofta kommer han under intervjun att lyfta fram författarna han gett ut. I höst bland annat en essäsamling av romanförfattaren Marilynne Robinson och Augustprisvinnaren Tomas Bannerheds uppföljare ”Lugnet”.

 – Och så har jag från en mycket nära källa fått höra att Hilary Mantel skriver klart sin sista del i trilogin om Thomas Cromwell i vinter. Henne gav vi ut när storförlagen inte vågade, antagligen för att romanerna var för tjocka.

Detta år då det hävdats att storförlagen kommer att koncentrera sig på enklare berättelser abdikerar den förläggare som många ser som en kämpe för det kvalificerade.

Han talar lika intensivt som vanligt. Men där finns en ny beskare ton. Orden väller fram som om en dammlucka lyfts bort. Han slår hårt mot det samtida litteraturklimatet och drämmer samtidigt ner fingertopparna i bordets björkskiva. Säger om sin verksamhet och avgång:

– Allt detta har jag gjort med entusiasm och med glädje. Och den är över nu.

Man skulle också kunna se det så här: I detta läge i Boksverige, där det inte blir något Nobelpris och litteraturen därmed missat enda chansen att synas rejält… Detta år då det hävdats att storförlagen kommer att koncentrera sig på enklare berättelser så abdikerar den förläggare som många ser som en kämpe för det kvalificerade. 

Är det inte ansvarslöst?

– Haha, du menar att jag skulle ta ansvar för Svenska Akademiens och mina förlagskonkurrenters göranden?

Han talar lika intensivt som vanligt. Men där finns en ny beskare ton.
Han talar lika intensivt som vanligt. Men där finns en ny beskare ton. Foto: Fredrik Funck

Men tänkte du inte: kanske ska jag ändå stå kvar och kämpa lite nu?

– Åh, det har jag tänkt på varje dag sedan jag startade det här förlaget. Sådant sliter. Mer nu än förr: i dag säljs bara hälften av den kvalificerade översättningslitteraturen, som står för en stor del av mina böcker, jämfört med när jag startade förlaget.

Varför då?

– Jag kan bara konstatera en räcka förändringar. Som att det för tjugofem år sedan fanns ledande kritiker på ledande tidningar som fick folk att gå till bokhandeln. Den auktoriteten är så mycket mindre nu och resultatet är att en god romans förmåga att utan ett avgörande pris eller någon typ av skandal samla en större läsekrets har minskat enormt. 

– Och om vi inte har köpare av den här litteraturen så försvinner den.

Det som varit styrkan i Sverige är att kvalificerad litteratur samsats med underhållningslitteratur inom förlagen.

Vad händer då?

– Då kommer vi att på allvar att få uppleva det som fortfarande bara är ett mörkt moln på horisonten. En omläggning av de litterärt ledande förlagens inriktning som det finns all anledning att frukta.

Svante Weyler tar sats, lutar sig bakåt, det knakar till i hans stol.

– Det som varit styrkan i Sverige är att kvalificerad litteratur samsats med underhållningslitteratur inom förlagen. Detta riskerar att delas upp och då tappar man den korsbefruktande möjligheten för författare att röra mellan sig mellan genrerna: Kerstin Ekman som började som deckarförfattare är ett exempel på det.

”I samma ögonblick som strumpor ger mer kulor, då kränger de strumpor.”, säger Weyler.
”I samma ögonblick som strumpor ger mer kulor, då kränger de strumpor.”, säger Weyler. Foto: Fredrik Funck

Han fortsätter. Slår ner fingertopparna så att det sjunger i stålbordsbenen:

– Dessutom ligger storförlagens hela identitet i det höga. Det är ingen som kommer att minnas Bonnier för ”Zlatan”-boken! Men för ”Gubbas Hage” av Kerstin Ekman minns man Bonnier. Det låga är tätt sammanbundet med samtiden och sköljs undan med den. Men det genererar pengar som går till det höga, i ett litterärt landskap som har fungerat för alla.

– Om de här delarna skiljs åt så vinner det låga, för det är där som pengarna finns och dit kommer då folk som söker sig dit för pengarnas skull. Och då är det över. I samma ögonblick som strumpor ger mer kulor, då kränger de strumpor.

Jag tror inte det går att förstå andra människor om man inte läser litteratur.

Det självklara exemplet, menar Svante Weyler, är när amerikanen Jeff Bezos startade nätbokhandeln Amazon, ”inte av litterärt intresse, utan för att böcker visar sig vara den vara som flest människor är mest beredda att köpa utan att behöva ta i den först.”

Och Bezos börjar få kompisar i Sverige?

– Ja, ta detta att ljudboksdistributören Storytel har köpt Norstedts. Jag vill verkligen poängtera att de har rätt att göra det de gör, men Storytels intresse är att skicka runt böcker som vilken vara som helst. Det betyder att jag kan hysa ett rättmätigt tvivel på lojaliteten i deras förhållande till litteraturen.

– Mitt intresse har varit att hitta författare som förklarar världen. Det är en enorm skillnad på de två intressena. För mig handlar det om ett humanistiskt ideal. Att vara med och bidra till människors möjligheter att begripa hur andra har det. Jag tror inte att det går att förstå andra människor om man inte läser litteratur. Alternativet är ju att försöka träffa alla andra människor, det är ett jävla jobb. Och framför allt: hur bär man sig åt för att få fatt i de döda? 

– Ofria människor kan makten förfoga över. Fria människor är ett helvete att förfoga över. Om någon vet ett annat sätt att bli fri och förstå världen än att läsa litteratur, kom fram med det!

Svante Weyler växte upp i ett ”urtypiskt medelklasshem”. Fadern ämneslärare. Modern socialarbetare och så var det morfaderns samhällsresa som präglade familjens syn på bildning.

– Han kom från väldigt fattiga förhållanden i Småland. Hans far hade supit bort sin gård och barnen växte upp på ett litet torp. Hans bror blev riksdagsman och grundade bondeförbundet Kronoberg. Själv for han till Stockholm och vartenda öre han så småningom tjänade som postiljon gick till utbildning för barnen.

Hur mycket riskerar en statligt anställd kritiker på Sveriges Radio? Inte ett skit. Så jag bytte sida.

Och så böckerna.

– Jag läste tills jag blev trött i huvudet och spelade fotboll tills jag blev trött i kroppen. Ett bra recept för att överleva puberteten.

Första vuxenboken han önskade sig: ”Förrädarland” av Vilhelm Moberg: ”Lillgammalt va?”. Så småningom tog han en examen i ryska och litteraturvetenskap. Blev redaktör på kulturtidskriften Ord & Bild. Reste till Moskva där han blev ”antikommunist på fem minuter”.

Vilhelm Moberg har skrivit boken ”Förrädarland”.
Vilhelm Moberg har skrivit boken ”Förrädarland”. Foto: No Byline

– Något brutalare än Sovjet 1973 går inte att tänka sig. Ett samhälle utan framtid. Unga män som skrev dikter på pergamentrullar.

1977: dags för Berlin.

– Det som dittills i mitt liv hade varit teoretiskt och knutet till det individuella, det var på allvar och farligt där! Litteratur var farligt, historia var farligt. Jag blev vuxen där.

Raskt hopp till 1994 och inledningen på en stormig era: Svante Weyler tar över som litterär förlagschef på det väldiga Norstedts i den slottsliknande tegelbyggnaden på Riddarholmen.

De kallade mig Slaktaren på Riddarholmen.

– Jag hade levt ett fantastiskt liv som kulturjournalist. Men tänkte: hur mycket har jag riskerat själv? Hur mycket riskerar en statligt anställd kritiker på Sveriges Radio? Inte ett skit. Så jag bytte sida.

De första fem åren på Norstedts blev besvärliga på många sätt.

– Vi gick med en stor förlust. Det pågick ett inbördeskrig där de som haft makten tidigare motsatte sig mig och mina förändringar. Vi var tvungna att skära ner i utgivningen och refuserade ett antal författare. Det nådde mig ett rykte om att man på Författarförbundet kallade mig Slaktaren på Riddarholmen.

Av bara farten fick vi Augustpriset två år i rad till. Sedan tjänade vi vansinnigt mycket pengar.

Men 1999 ger PO Enquist ut den historiska romanen ”Livläkarens besök” som får Augustpriset, och på scenen säger Enquist att förlaget, som hade tre nomineringar det året ju också fått ett lagpris.

– Det var fantastiskt och den känslan rusar fortfarande i kroppen på mig för det gjorde att krigandet var värt det. Och av bara farten fick vi Augustpriset två år i rad till. Sedan tjänade vi vansinnigt mycket pengar.

Striderna inbegrep också ett vidöppet bråk där Jan Guillou hävdade att Svante Weyler förstört yrkeslivet för Guillous sambo Ann-Marie Skarp, som jobbade på förlaget. Och att ”Arn”-författaren därför skulle ta med sig sina böcker och dra.

– Det enda jag vill säga är att det gick väldigt bra för Norstedts efter den striden.

2005 avgår Svante Weyler som förlagschef på Norstedts för att under en kortare tid vara kvar som förläggare. I DN låter det som det brukar när magnater avgår. Dags att göra något annat, ungefär. Men var det så?

– Nej. Jag slutade på Norstedts för att jag var oense med vår direktör.

Oense om vad?

– Inriktningen på böckerna och vi gick inte bra ihop personligen.

Inbördeskrig i bokborgen igen?

– Ja, men ett krig som väldigt få kände till.

Vad fick dig att sluta till sist?

– Jag höll på att bli knäpp. För att uttrycka det enkelt: min hustru sa: ”Svante, vi är helt och hållet på din sida men om du nämner den mannens namn i fortsättningen så får du äta middag ensam.” Det är så man får en fixering på väg mot det sjukliga förklarad för sig. Och jag ville fortsätta att äta middag med min fru.

– Sedan satt jag bara hemma och var bitter. Det var den mest patetiska perioden i mitt liv.

I Berlin träffar han den ungerske författaren Imre Kertész vars skildring av vistelsen i nazisternas dödsläger, ”Mannen utan öde”, återutgetts på svenska av Svante Weyler under hans tid på Norstedts.

– Kertész sa till mig: ”Du siehst aber jämmerlich aus!” –  Du ser eländig ut. Ja, det är jag, sa jag och då sa han, skarpt: Gör något ordentligt då! Vad då? Du är ju förläggare. Så då satte jag igång.

2007 är egna förlaget Weylers startat och redo. Grundplåten: En bok av Kertész som Norstedts inte hunnit tinga. Kertész, som fick Nobelpriset 2002, är också en av orsakerna till att Svante Weyler är ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism.

Jag tror fortfarande på det här förlaget. Nu lämnar jag över till yngre krafter.

– Om jag skulle vara rättvis mot förståelsen av hans verk så måste jag tacka ja när jag får en sådan förfrågan. Han hade hunnit dö men det var som att han stod där och petade mig i bröstet med fingret: jag är ledsen Svante, det vore mycket enklare för dig om det här med Förintelsen bara var tyskarnas grej, och judarnas grej, och kanske ungrarnas och polackernas grej, men det är lite större än så. Det är din grej också.

– Hela hans verk handlar om att Auschwitz är en historia om mänskligheten. Försök inte komma undan med att vi nu vet vad tyskar eller ungrare kan göra, säger Kertész. Nu vet vi vad människor kan göra! Jag fick ett uppdrag från honom. 

Svante Weyler pausar. Säger: 

– Jag tror fortfarande på det här förlaget. Nu lämnar jag över till yngre krafter.

”Mitt intresse har varit att hitta författare som förklarar världen.”, säger Svante Weyler.
”Mitt intresse har varit att hitta författare som förklarar världen.”, säger Svante Weyler. Foto: Fredrik Funck

Efter jul kommer förläggaren Anton Gustavsson på Natur & Kultur, alltså förlaget som 2015 köpte upp Weylers, att ta hans plats.

Men vad blir Weylers utan Weyler, det är ju inte direkt som Hanssons Bil utan Hansson?

– Det vet jag inte. Just nu längtar jag efter att kunna åka längdskidor precis när snön fallit, i stället för att gå till jobbet och hoppas att den ligger kvar på lördag.

Vad ska din självbiografi heta?

– Det blir ingen! Men jag ska fortsätta läsa, och jag måste återvända till vissa författarskap. Jag ska till exempel hålla ett föredrag om Agneta Pleijels romaner för pensionärer i februari.

Det är din nya tillvaro alltså, omläsningar och pensionärsträffar?

– Ja, att stå stilla och röra mig bakåt.