Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Böcker

Sverker Sörlin: Antropocen. En essä om människans tidsålder

Sverker Sörlin (född 1956) är professor i miljöhistoria och författare.
Sverker Sörlin (född 1956) är professor i miljöhistoria och författare. Foto: Sofia Runarsdotter

Sverker Sörlin har skrivit en tät bok om vår nya tidsålder: ”Antropocen”. Anita Goldman reflekterar över människans förnekelse i en samtid som kräver andra tankebanor.

Essäbok

Sverker Sörlin

”Antropocen. En essä om människans tidsålder”

Weyler, 228 sidor

 

Naturen har upphört att existera. Det finns bara miljö, eftersom absolut allt på jorden är genomsyrat av mänsklig aktivitet och teknologi. Vi lever i ett neoenvironment, en teknosfär. Det är människans tid på jorden. Efter 12 000 år under Holocen är det dags för Antropocen, människans tidsålder. Antropocen är alltså namnet på den epok i jordens historia då människan är den dominerande geologiska förändringskraften.

Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria och författare till en rad banbrytande böcker om människa och miljö, har med ”Antropocen” skrivit en tät och alldeles nödvändig vetenskapshistorisk bok om vår nya tidsålder. Det är inte främst en bok om det vi kallar miljöförstöringen eller klimatpåverkan, utan en bok om hur människan har tänkt och tänker på jorden och sin plats på den. Ändå är det de få diagrammen som helt övertygar om dramatiken i det som kallas Den stora accelerationen och som kan sägas ha startat efter 1945.

Kurvorna har benämnts hockey stick curves. Man får tänka sig hockeyklubban liggande: ett hundratals år långt skaft med svag lutning, så det korta, uppåtstående bladet som visar den dramatiska vändningen under ett fåtal årtioden. Vid 1900-talets mitt sticker kurvorna för såväl ”earth trends” som ”socioeconomic trends” brant uppåt, ökningarna är flera hundra procent. På allt: odlingsbar mark, bekämpningsmedel, gödningsmedel, befolkningsökning, transporter, förlust av tropisk skog, dammbyggen, pappersproduktion, koldioxid, urbanisering, transporter, temperatur. Allt.

Själva jordskorpan är numera skapad av människan. Dess lager innehåller legeringar, föroreningar, isotoper, städer, infrastruktur, ja snart sagt vad som helst som kommer att vara kvar efter oss. Ta bara spåren lämnade av krig och vapen. Sörlin citerar en artikel där ledande stratigrafer beskriver hur tusentals miljarder skott har avfyrats i mänsklighetens historia och de flesta ligger kvar i mark och vatten:

”En triljon kulor har skjutits bara sedan andra världskriget. Man vet ganska väl hur kulorna sönderfaller. Blyet oxiderar och korroderar så att skotten lämnar fickor av blymineraler i jorden. Hela planetens yta har tusentals kulhål per kvadratkilometer, på land och i hav. I oräkneliga generationer kommer de geologiska spåren att bestå. När namn som Somme, Verdun, Dien Bien Phu, Aleppo har glömts bort och de människor vilkas liv offrades där inte längre är kända av någon kommer massmördandets molekyler fortfarande att öda stilla genom jordskorpans översta skikt som en signatur för det vi ännu kalllar mänskligheten”.

Men antropocen är inte ett annat ord för miljöförstöringen tid, utan ett mycket vidare försök att formulera och analysera det paradigmskifte vi nu lever mitt i. Medan kultursfären är besatt av i detta sammanhang perifera identitesfrågor och den politiska sfären av i detta sammanhang perifer terrorism, rör vi oss, som mänsklighet, in i ett kvalitativt nytt stadium:

”Jorden och alla dess invånare, människorna bland dem, är på väg att övergå till ett självförvaltande stadium där gränserna mellan jord, liv, mänsklighet och andlighet alltmer tonar bort … Det finns ingen tydlig gräns, inte heller något som står över något annat. Buddhistiskt tänkande har liknande inslag, liksom hinduistiskt, med dess föreställning om Brahman, världsjälen.”

Så har den moderna människan gått varvet runt, hon som stormade ut ur gudsberoende för att bli en självständig agent i en gudlös värld. Nu är vi tillbaka i allts absoluta beroende av allt annat, Sörlin nämner post-humanismen, som söker det gemensamma hos allt levande. ”Antropocen utför ett arbete: genom att etablera en gräns, mellan före och efter människans herravälde, upplöser det andra gränser. Mellan kultur och natur, mellan människor och annat levande, mellan naturvetenskap och humaniora. Poängen med att leva i antropocen, är att alla varelser delar samma öde – att tvingas till självförvandling.”

Moderniteten byggde på idén om vetenskapliga framsteg, på en bejakelse av förändring och en ständigt bättre (större, snabbare, rikare, friare) framtid. I detta var naturen, skriver Sörlin, den lojala tillhandahållaren av grundvillkoren, råvarorna, energin, och tyst mottagare av avfallet. Politiska åskådningar från höger till vänster vilade på denna förståelse. Denna premiss har alltmer råkat i kris. Tidsförståelsen är nu omvänd: misstron riktas mot framtiden och löftena hämtas i stället från det förflutna.

Sörlin kallar de bakåtsträvande rörelser som just nu växer sig starka för resursnationalism och resurspopulism. Att människor och samhällen skrämda söker tillflykt i förnekelse och i det förgångna i denna nya planetpolitiska era är inte så konstigt. Kanske är de strömningar vi så bekymrar oss för i dag bara krusningar på ytan, det stora accelerationssamhällets dödsryckningar, inför den nödvändiga självförvandlingen.

Sverker Sörlin är medarbetare i DN. Hans bok recenseras därför av författaren Anita Goldman, aktuell med boken ”Jerusalem & jag”.