Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Tecken i tiden – tillbaka till ”Myten om Wu Tao-tzu”

I tre år har Stefan Jonsson samtalat med Sven Lindqvist om hans författarskap. Boklördag publicerar ett utdrag ur boken ”Sanningskonst”. Kapitlet handlar om ”Myten om Wu Tao-tzu”, den epokgörande essäboken som är lika aktuell i dag som för 50 år sedan.

Sommaren 2013 föreslog jag Sven Lindqvist att vi skulle träffas och tala om hans författarskap. Jag hade än en gång läst om ”Myten om Wu Tao-tzu” från 1967. Den gamla boken gjorde ett starkare intryck än någonsin. I sista avsnittet föreställer sig bokens berättare ett framtida Sverige efter den demokratiska epoken. Nationalismen har ”återuppstått med våldsam kraft”. De vita folken har slutit sig samman till försvar för sina privilegier. Längs västvärldens gränser pågår massmord och utrotningskrig. De enda som protesterar är några orosandar från den ”humanitära” epoken.

Jag läste den kusliga profetian. Det slog mig att den var på väg att besannas. Men jag slogs också av något annat. Jag hade umgåtts med Sven i ett par decennier. Vi hade haft många samtal om allehanda. Men vi hade aldrig suttit ner för att diskutera hans författarskap som sådant.

I tre år arbetade vi oss uppåt genom sediment efter sediment av Svens verk. Resultatet blev en ny bok: ”Sanningskonst”. Under samtalen stötte vi på sjunkna litterära landskap och glömda kulturdebatter. Ibland också skapelser som hade föryngrats, idéer som inte bara hade bevarat sin udd utan också vässat den, likt pilen som för femtio år sedan avfyrades i ”Myten om Wu Tao-tzu” och i dag borrar sig in i samtidens hjärta.

Stefan Jonsson


UTDRAG FRÅN KAPITEL 6 I ”SANNINGSKONST”

”Myten om Wu Tao-tzu” bygger på resor till Kina och Indien och åter till Sverige i 1960-talets början. Men boken handlar också om medvetandets skygglappar. Du beskriver en kropp som penslas med guldstoft: en symbol för det förgyllda livet, instängt bakom en hinna av rikedom.

Det äldsta skiktet i ”Myten om Wu Tao-tzu” är mina reflektioner om Friedrich Schillers resonemang om idyllens rörelseproblem. De går tillbaka till ett brev jag skrev till Tomas Tranströmer hösten 1960, just innan vi for till Kina. Redan där finns kärnan i den problematik som boken behandlar: när något blir fulländat, vilket per definition är fallet med idyllen, så framstår det som stillastående.

En annan ingång till Myten är Ernest Fenollosa och hans analys av de kinesiska tecknen som ett slags förtätad poesi. Det här är tecknet jěn (bild ovan till höger, reds anm), som betecknar kunna, kunskap:

Överst till höger ser du en stiliserad kniv, en sådan där bredbladig kökskniv med lite karaktär av yxa som man hackar mat med. Eggen på kniven är markerad med ett litet streck; denna del av bilden betyder alltså ”knivsegg”. Under kniven finns en bild av hjärtmuskeln. Tillsammans betyder bilderna ”hjärta under knivsegg”, vilket vill säga ”lida”. Till tecknet hör också en gammal bild av en flöjt som kommit att bli karaktärstecken i de flesta tecken med intellektuell innebörd. Flöjten betyder inte musik utan ”tal”. Tecknet i sin helhet kan alltså utläsas: ”Tal ur hjärta under knivsegg” eller ”Tal ur lidande” – som sedan kommit att beteckna ”kunskap”, ”kännedom”, ”vetande”.

Detta fascinerade mig starkt, liksom det hade fascinerat Ezra Pound. Pound tänkte sig att den som gör en dikt ska ta råvarorna färska och inte blanda ut dem, utan sätta dem i förhållande till varandra just på det sätt som tecknets olika bildelement står i förhållande till varandra och tillsammans skapar ett nytt begrepp.


”Tal ur hjärta under knivsegg”. Jag tycker mig se vilket slags kunskap du önskade förmedla i ”Myten om Wu Tao-tzu”.

Men framför allt säger detta något om hur Myten är komponerad. Boken var fruktansvärt svår att skriva. Våren 1967 fanns ännu inte någonting som ens liknade den färdiga boken. Jag hade redan gett upp och i stället åkt till KB och beställt fram en massa litteratur om Latinamerika, mitt nästa projekt och nästa steg i resandet. Cecilia, min hustru, blev rasande. Hon sa: Du ska inte ge upp. Nu gör du färdigt Myten. Vi far inte till Latinamerika förrän du är klar.

Ibland behöver man en knuff utifrån. Materialet bestod då av en massa bitar jag hade tagit ur brev jag skrivit före, under och efter Kinavistelsen 1960–1962. Då tänkte jag, att om jag nu inte kan göra den bok jag planerat så skulle jag i alla fall kunna göra en samling korta, intensiva prosastycken. Jag ställde samman en ganska stor samling texter, men fortfarande kunde jag inte se en bok i dem.

Det var inte förrän jag kombinerade mitt material med Hermann Hesses berättelse – om mannen som kliver upp i tåget som han målat på sin fängelsevägg och sedan försvinner bort medan de förbluffade fångvaktarna står bredvid och tittar på – och sedan fogat ihop detta med min egen tågresa på transsibiriska järnvägen... när de sakerna klickade ihop grupperade sig de andra styckena i ett givet mönster och hela boken blev som det där kinesiska tecknet bestående av olika bildelement. ”Myten om Wu Tao-tzu” är ju uppdelad i fyra kapitel: ett kapitel om resan till Kina, ett om vistelsen i Kina, ett om Indien och ett som utspelas när jag är hemkommen. Det tog kanske en månad – så var boken färdig.

Allt material – minus det inre sammanhanget – fanns ju redan. Så det var ”bara” att foga samman bitarna. Någon gång mellan mars och maj 1967 kom den färdiga boken till. När bitarna lagt sig till rätta kände jag att det nog var en mycket bra bok. Jag lämnade in den till förlaget. Gerard Bonnier hade förvarnat att det inte kunde bli tal om publicering förrän tidigast våren 1968, men han läste boken med detsamma. När han hade läst den ville han ge ut boken genast.

Det föll sig så egendomligt att boken hade recensionsdag dagen innan Che Guevara tillfångatogs i Bolivia. Då hade vi anlänt till Latinamerika och råkade befinna oss på ett hotell i Cochabamba, där vi firade Mytens framgång samtidigt som det kom en massa amerikanska säkerhetsmänniskor och officerare som firade segern över Che Guevara. Kort senare, den 9 oktober, for vi från Cochabamba till Valle Grande där den avrättade Che Guevara låg lik i bårhuset. Man hade unnat honom en vacker död. Nåväl. Det är vad jag har att säga om tillkomsten.


Boken tar sin utgångspunkt i den fulländade trädgården som Hesse och andra befinner sig i och som snart blir en symbol för isoleringen från världen. I dina tidigare böcker hade du värdesatt denna föreställning om konsten som livets fulländning och fullbordan; det är något som alla människor borde få tillgång till. Men i Myten sker en förändring. Trädgården blir en bild av de privilegierades liv. Var någonstans i verkligheten såg du denna trädgård?

Sverige var en liten trädgård. Först under kriget, sedan under 1950-och 1960-talens så kallade rekordår, då Sverige framstod som en ö av välstånd i en värld under stark förändring. När jag började skriva ”Myten om Wu Tao-tzu” pågick fortfarande både Algerietkriget och Vietnamkriget. Man fick anledning att tänka om.


När du i dag ser tillbaka på den förändring i världsåskådning som skildras i Myten, hur skulle du beskriva orsakerna? I boken pekar du på tre avgörande förvandlingsscener.

Den första scenen är mötet med den amerikanske spionen mr Mumson i Tokyo.

Den andra handlar om ”upplevelsen av massa, den nästan konstanta känslan av massans tryck i tre år”.

Den tredje handlar om ditt besök i universitetsbiblioteket i Peking, där du reflekterar över hur olika ”sanningen om världen” ter sig beroende på om man ser den från västvärlden eller från Kina. Där ställer du frågan om vad ditt ”tänkande” är konstruerat för att dölja – och du svarar: ”Det är imperialismens historia. Det är massornas elände. Det är tillståndet i världen.”

Och så, efter dessa tre scener följer den ofta omskrivna episoden på badhuset i Hai Dian. Vid det laget har förvandlingen redan ägt rum. Världen har tagit plats inom dig. Du sammanfattar: ”Och inuti min unga, svenska, nybadade kropp medan den njuter av sin egen tyngd, känner jag ännu tyngden av en gammal kinesisk arbetares kropp.”

Under en resa sker tusentals små förskjutningar. Jag valde ut de scener som tycktes mig starkast, oavsett om det var just de som blev avgörande för mig eller inte. Men det är klart, det där besöket i universitets giftskåp var ögonöppnande. Och mr Mumson, med kavajen hängande på ett krokigt pekfinger, som stod och fiskade med sockerhåv i en guldfiskdamm… Tänk att han hade lärt sig namnet på min första bok, ”Ett förslag”, och flikade in det i samtalet på rätt ställe. Det tydde på en del förberedelser.

Jag var i trängsel mellan CIA och andra amerikanska spionorganisationer som ville engagera mig, delvis i konkurrens med varandra. Jag har bara beskrivit ett sådant fall. I själva verket förekom flera liknande närmanden.


Men detta som du då lär dig eller upptäcker i Kina och Indien – imperialismens historia, massornas elände, tillståndet i världen – kände du verkligen inte till det tidigare? Eller är det en dum fråga?

Det kan förefalla egendomligt i dag, femtio år senare, att man då för tiden kunde vara så lite intresserad av ”massornas elände” och ”imperialismens historia”. Det är klart att jag visste att ”The international community”, som vi säger i dag, vid sekelskiftet hade bränt ner Peking, och förstört kejserliga sommarpalatset… men jag visste om detta på ett okunnigt och ytligt sätt.

Det som då för tiden stod i centrum för uppmärksamheten i ”The international community” var inte befrielserörelserna och avkolonialiseringen, utan motsättningen mellan väst och öst, kommunismens tyranni, Gulag. Man såg inte heller Sovjetväldet som en form av imperialism, för då hade kritiken riktats också mot imperialismen i väst.

Det var inte så att jag på den tiden hade andra åsikter, tycker jag, än vad jag nu har. Men intresset var inte vänt åt det hållet. Och när jag då hade varit en tid i Kina började mitt intresse för förhållandena där stegras. Kina var inte bara målningar, musik, märkliga byggnader och ett hemlighetsfullt språk. Kina var också de sociala och ekonomiska problemen. När jag kom till Indien använde jag mig i mångt och mycket av det kinesiska exemplet som forskningsverktyg. Jag jämförde samhällena med varandra. Men även under Indienresan var jag alltjämt väldigt intresserad av arkitekturen, konsten och kulturarvet, vilket många avsnitt i ”Asiatisk erfarenhet” också vittnar om. I Latinamerikaböckerna däremot är det samhället som står i centrum, hela tiden. Här sker alltså en gradvis ”sensitivisering” till samhällsfrågorna.


Slutet av ”Myten om Wu Tao-tzu” utspelar sig i ett tänkt Sverige efter den demokratiska epoken, en värld där de vita folken slutit sig samman till försvar av sina privilegier. Bokens berättare har blivit oskadliggjord och ägnar sig åt att översätta kinesiska klassiker. Han blir alltmer, som du skriver, ”fåordig och inåtvänd”. En av de saker som gör Myten så drabbande är att den slutar i förtvivlan – eller rent av i ett slags sinnessjukdom.

Läser du som att den slutar i sinnessjukdom? Den slutar med att huvudpersonen är inspärrad på ett mentalsjukhus.


Den slutar med att mannen är klassad som sinnessjuk av sin omvärld. Det handlar om en nykterhet som omvärlden bara kan värja sig mot genom att spärra in den nyktre och den klart seende. Och trädgården vi talade om förut förvandlas nu till hans rastgård.

Den slutar i ett ”Nej, Nej”.


Ja, den slutsatsen är kanske det mest drabbande med boken, och även dess mest citerade parti. Du skriver: ”Är social och ekonomisk frigörelse möjlig utan våld? Nej. Är den möjlig med våld. Nej.”

Det där blev det en väldig diskussion om. Dåtidens vänster var hoppfull och nästan maktberusad. I den politiska stämning som rådde ansågs det frivolt att sluta en viktig bok som ”Myten om Wu Tao-tzu” med ett ”Nej, Nej”. Man ville inte höra att något var omöjligt. Men för mig var formuleringen snarast följden av ett estetiskt övervägande, vilket i den dåtida vänsterns ögon kanske var än mer frivolt. Jag prövade att avsluta boken med ett ”Ja, Ja”. Jag prövade också med flera andra formuleringar som gav sken av att jag hade en lösning. Men jag insåg att vilket recept jag än skulle föreslå som lösning på problemen jag presenterat så skulle det bli konstnärligt sett svagare än om jag slog igen dörren i ansiktet på alla lösningar.

Jag hoppades att läsaren skulle uppresa sig mot slutsatsen: ”Neej, jag tänker se till att så ska det minsann inte bli.” Och jag tror att jag åstadkom just det. Låt vara att några kanske bara blev nedstämda och ledsna över att läsa ”Nej, Nej”. Andra blev uppmuntrade till – kamp.


I dina böcker finns en intressant spänning: å ena sidan denna pessimistiska bedömning av människans framtid, å andra sidan en föreställning om att världen går att förändra, både med våld och utan våld, och helst genom praktisk reformism. Fast när denna reformism stöter emot de stora, kalla siffrorna, en global världshistoria, massornas elände, då är det som om utmaningen är övermäktig. Ingenstans är denna spänning tydligare än i ”Myten om Wu Tao-tzu”. Det må alltså ha varit ett estetiskt grundat beslut att avsluta boken med ett ”Nej, Nej”. Men flera av dina böcker uttrycker också en verklig pessimism, när du ställs inför folkutrotningar, krig, bomber och massförintelse.

Det finns en motsägelse där. Jag vill inte alltid erkänna det. Från estetisk synvinkel är det bra att jag motsäger mig. Motsägelserna gör boken starkare. Avsnittet vi talar om hör till det sist skrivna i Myten. Medan jag arbetade på boken blev jag inbjuden att hålla ett anförande hos kväkarna. Ämnet var ”Kan social och ekonomisk befrielse uppnås utan våld?” Meningen var nog att jag skulle svara ja på den frågan och motivera mitt svar. Då var det tacksamt att skilja sig från övriga talare genom att hävda motsatsen. Det var också lätt att motivera de bägge nej-slutsatserna. När jag såg den enorma verkan texten hade på mina åhörare beslöt jag mig för att göra om den och ha med den i boken.


Myten kom ut ungefär samtidigt som Göran Palms ”En orättvis betraktelse”. I sin kritik av de besuttnas ordning är böckerna besläktade, fast Palms bok är mer av en artikelsamling och saknar en motsvarande existentiell laddning. Palm skriver: ”Denna bok ska handla om två ansikten, det ena ansiktet är nödens ansikte, det andra är vårt.” Vi kan också nämna Anders Ehnmark, Sara Lidman med flera. Kan du beskriva din plats, som 35-årig författare, i 1960-talets radikalisering av kulturen och litteraturen – eller vad Palm själv kallade den svenska litteraturens internationella väckelse?

Av dem du nämnt var Palms bok mest inflytelserik, både rent allmänt och för mig personligen. Han vände radikalt på bevisbördan. Det var inte självklart att väst var bäst och alltid hade rätt, utan världen kunde ses från annat håll. Fram blev bak och bak blev fram. Det var nyttigt att få denna förnyelse av sin syn.

Men jag kände mig ändå lite främmande för Palms betraktelse, av den anledningen att jag hade varit där. Jag hade levat i ett kommunistiskt samhälle i nästan två år. Jag hade sett mycket av det som Palm inte gick in på eller visste någonting om.

Det litterära inflytandet från hans bok gällde framfö rallt en viktig passage i Myten, nämligen den om badet i Hai Dian. Man kan rent av se det stycket som bokens centrum och bultande hjärta. I ”En orättvis betraktelse” hade Palm skrivit att televisionen förändrar vår uppfattning om världen. Det hade han rätt i, den har betytt mycket. Men han gick så långt som till att påstå att vi med hjälp av tv och telefoni kunde resa och uppleva andras villkor lika ”verkligt” som om vi varit där. Jag var inte övertygad om hans resonemang utan ville skriva något polemiskt emot honom: Det är inte vad vi ser på tv som påverkar oss, det är först när vi ligger i samma badvatten som världen blir kännbar. Då skrev jag kapitlet om badet i Hai Dian. När jag skrivit det ville jag inte längre använda det som tidningspolemik. Det hade en giltighet långt bortom kontroversen om huruvida tv kan skapa inlevelse och solidaritet hos tittarna. Och varför skulle jag argumentera mot något som jag ändå höll med om på de flesta punkter? Polemiken var bara en byggnadsställning som skulle rivas och i själva verket hade jag skrivit ett kapitel i en bok.


Texten återger i förkortad form ett kapitel i Stefan Jonssons och Sven Lindqvists bok ”Sanningskonst: Samtal om ett författarskap” som inom kort ges ut på Albert Bonniers förlag.