Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Tolv timmar ur aktivistens tillvaro – Johan Svedjedal om den bortglömda 68-romanen ”Demonstrant!”

En av 60-talets många demonstrationer mot den amerikanska presidenten Lyndon Johnson, här utanför USA:s ambassad i Stockholm.
En av 60-talets många demonstrationer mot den amerikanska presidenten Lyndon Johnson, här utanför USA:s ambassad i Stockholm. Foto: Ronny Karlsson/Pressens bild

För 50 år sedan vände 1968 upp och ner på världen. I Boksommars serie ­skriver DN:s ­kritiker om hur ­revolutionen och roman­tiken har synts i litteratur­historien. Först ut: Johan Svedjedal om Olof ­Mobergs ”Demonstrant!”.

Låt oss börja med det självklara: som litteraturår präglades 1968 knappast av någon revolutionär yra. Den skönlitterära bästsäljar­listan i Sverige för maj 1968 – den franska studentrevoltens nyckelmånad – toppades av P O Sundmans ”Ingenjör Andrées luftfärd”, följd av Mary Stewarts numera grundligt glömda ”Adonisträdgården”. Högt på listan låg också en av C S Foresters romaner om sjöhjälten Hornblower och John Galsworthys Forsytesagan – den senare aktualiserad av en populär tv-serie som lockade folk till dumburken över hela Europa. Och en rad etablerade författare gav ut böcker som ansågs viktiga utan att vara deras främsta: Johannes Edfelt, Eyvind Johnson, Ivar Lo-Johansson och Birgitta Trotzig. 

Bland fackböckerna på majs bästsäljarlista var tidsvindarna dock tydligare för eftervärlden. På andra plats fanns exempelvis Göran Palms ”Indoktrineringen i Sverige”, tidens stora vänsteranalys av svensk inskränkthet och omisstänksamhet. Längre ner kom Herbert Marcuses ”Protest, demonstration och revolt”. 

Bokrecension: Traditionellt om 1968 och musikens politiska betydelse

För den som letar är det inte svårt att hitta tidskänslighet och antiborgerliga strömningar i den litteratur som kom ut under året. Många författare såg bakåt, ner i en svensk historia präglad av mer svärta än rekordårens självförtroende gärna medgav. P O Sundmans dokumentär­roman om Andrée är ju ett sådant verk, liksom ett par andra kusinverk från samma år: P O Enquists ”Legionärerna” och Birger Normans ”Ådalen -31”. Sara Lidmans och Odd Uhrboms rapportbok ”Gruva” gav läsaren vad nutida kvällstidningar skulle kalla en samtidssmocka.

Många av de svenska författarna var helt enkelt bekymrade över ­läget i sitt land. Som Petter Bergman uttryckte det i sin ”Den 20 december 1967” – en dikt om polis­brutalitet under en demonstration – som stod i en diktsamling just 1968:

För om Sverige är vad jag trodde det var:

en lite fumlig välvilja, ett försök,

en essay i det goda samhället:

vad hade hästarna, piskorna och batongerna

där att göra då?

Och hästarna fanns där. Och ­batongerna.

Och jagaren på Nämndöfjärden, de lågtflygande

attackplanen över Svartlöga?

Är de till för oss? För att försvara 

oss och vårt?

Aldrig mer tilltron.

Aldrig mer den självklara hemkänslan.

Slutsatsen var så klar för tidens radi­kaliserade svenska författare att den inte behövde skrivas ut. Systemet var inte till för att försvara medborgarna, utan för att värna världskapitalismen – den som upprätthålls av USA-imperialismen och den svenska socialdemokratin i mas­kopi (”Tage och Geijer – Lyndons lakejer”).

Så vad kan en ung man göra, förutom att spela i ett rock’n’roll-band? Demonstrera, förstås. Och demonstrationen blev inte bara en vardagshandling, utan leverantören av nyckelscener till tidens litteratur, vare sig det gällde demonstrationens gemenskap, den politiskt odeciderades vacklande om att delta eller inte eller polisens brutalitet mot oskyddade demonstranter. 

Tidens stora litterära skildring av demonstrationen som livsform kom först året efter 1968. Den finns i den tidigt döde Göteborgsförfattarens Olof Mobergs (1948–1970) roman ”Demonstrant!”, den första av hans tre böcker. Vid utgivningen kallades den för den första svenska romanen om en politisk demonstration.

”Demonstrant!” är en aktivist­roman, skriven inifrån en rörelse som Moberg själv var en del av. Romanen är berättad i första person, så den som vill in i huvudet på en av tidens unga manliga vänster­aktivister behöver inte leta längre än efter ”Demonstrant!” Skada bara att romanen numera är nästan bortglömd.

Bokrecension: Henrik Berggren skärskådar 68-revolten 

”Demonstrant!” är buren av vrede som är långtifrån helig. Snarare är den enträgen, politiskt skolad, mångordig och typisk för hur många tänker sig ”1968”. Huvudpersonen Rolf är i tjugoårsåldern och verkar arbeta politiskt heltid i någon vänsterorganisation. 

Romanen utspelar sig under tolv timmar dagen för en stor demonstration i Göteborg. Rolf vaknar bakfull, tar sig ner till orga­nisationens lokaler, diskuterar politik, förbereder eftermiddagens demonstration (naturligtvis mot USA:s krig i Vietnam). Hans liv är en tillvaro av flygblad, författande av ­appeller, stencilapparater och politisk analys.

I romanen skymtar också några kvinnor i hans liv – den sexiga men politiskt dubiösa Maria (hon röker hasch och har kanske inte analysen klar), den attraktiva aktivisten Kristina – men för Rolf är deras kroppar klart intressantare än deras hjärnor, och kärleken nog större till upproret än till dem.

Politiskt centrum i Rolfs liv är den allvetande Börje, mannen med alla svaren, han som behärskar debattens alla knep. De belärande samtalen med honom blandas med de minnen som flyter genom Rolfs medvetande, hans pågående inre konflikt mellan revolutionsdrömmarnas stränga allvar och frestelserna från elgitarrer, fester och sex.

Crescendot i romanen är demonstrationen utanför det amerikanska konsulatet. Rundringandet och övertalandet av halvhjärtade presumtiva deltagare. Samlingen. Taktiksnacket. Åsynen av polis­bilar­na. Utdelandet av flygbladen. Agiterandet. Den långa inre monologen om upprorets nödvändighet och riktighet. Slagsmålet med de attackerande högerextremisterna...

Och så flödet i slutsidorna där fem poliser kastar sig över Rolf, slår honom med batonger, trycker in honom i en polisbil, fortsätter att misshandla honom fysiskt, bokstavligen trycker ner alla drömmar om en ny, rättvisare värld. ”Så startar bilen med ett hårt knyck och knät glider över min ryggrad. Och jag tänker: Härifrån – kan jag höras ut härifrån. Kan jag höras ut härifrån.”

Kärlek och uppror? Är det den livskänslan du vill åt så ska du läsa ”Demonstrant!” 

I sommarserien Kärlek & uppror läser DN:s kritiker romaner i skuggan av revolter. Nästa vecka: Malin Ullgren om ­Honoré de Balzacs ”Kusin Bette”.