Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Ur poesihyllan 1: Anna Hallberg om Eva-Stina Byggmästars ”Orkidébarn”

Anna Hallberg skriver om Eva-Stina Byggmästar, till höger, och hennes diktsamling ”Orkidébarn”.
Anna Hallberg skriver om Eva-Stina Byggmästar, till höger, och hennes diktsamling ”Orkidébarn”. Foto: DN och Jan-Anders Broo

”Hos Eva-Stina Byggmästar får orden vara mjuka och fluffiga som ett duntäcke", skriver Anna Hallberg i sommarserien ”Ur poesihyllan”, där hon väljer favoritcitat ur samtidslyriken. 

Vi liknar nästan
på pricken marshmallows,
michelingubbar eller något
liknande men precis
lika vackert – det hudlösa är
långt därinne, inbäddat

I Eva-Stina Byggmästars diktsamling från i år görs plats för allt som är runt och mjukt och fluffigt. Om en diktsamling kunde vara ett duntäcke, i ett nyvädrat påslakan, gärna av bomull, då skulle den se ut så här. 

Orden böjs i böljande bågar som går i varandra och skapar nya cirkelformer. ”Vi liknar nästan på pricken” skriver hon omständligt (så vingligt får bara poeter skriva), som för att i samma gest peka ut något och ändå låta rörelsen fortsätta. 

När blev marshmallows och michelingubbar ett skönhetsideal? 

Här. I dikten. Just nu blev de vackra. Det tillhör poesins särskilda magi, förmågan att skapa sin egen ordning. En självklar logik upprättas i samma stund den formuleras: Nu är det detta som gäller. 

”Runda ord” brukar vara en omskrivning för snusk och obscenitet, men hos Byggmästar är alla ord avslipade runda stenar. Många mjuka m som i marshmallows och michelin tumlar över sidorna, desto färre kantiga k att skära sig på. Vilket kanske är tur, med tanke på det ”hudlösa” som finns ”långt därinne, inbäddat”. 

Den studsiga rytmen i rader som ”på pricken marshmallows” ger dikten en lätthet i steget.

Jag tror inte att det var vad Byggmästar hade i tankarna när hon skrev, men bilden av det som ska vårdas och ”bäddas in” inuti michelingubben, får mig att tänka på en artikel Hanna Hellquist skrev i DN i våras (”Är det så jävla konstigt att man bantar?”). Där skriver hon om Roxane Gays bok ”Hunger”, som handlar om hur Gay ändrar sitt ätbeteende efter en gruppvåldtäkt: ”Efter våldtäkten börjar hon äta på ett annat sätt, hon skyddar sig med mat. Om hon bara blir tillräckligt stor kommer ingen att utsätta henne för det där igen, ingen kommer att vilja. Hon gömmer sig, hon bygger in sig i fett.”

Hellquist jämför Gays berättelse med sin egen viktuppgång efter faderns död, och jag tänker att det finns något i Byggmästars dikt som respekterar nödvändigheten av den sortens skyddsvärn. 

”Jag hittar dig alltid/inne i det ulligaste, mjukaste” säger dikten. Tänk om den faktiskt gör det? 

Marshmallowsformer brukar annars bemötas med hat eller sarkasm, inte med den här pliriga nyfikenheten och skönhetsblicken. Det är något nästan genant i det mötet. Inget är så lätt att tvivla på som entusiasmen inför det som är ulligt och mjukt. Det är ju barnsligt! Och löjligt. Dessutom oviktigt, korkat, defensivt och fegt. 

Jo, så kan det kanske vara i de flesta sammanhang; här är det andra lagar som ritar upp världen. Den studsiga rytmen i rader som ”på pricken marshmallows” ger dikten en lätthet i steget. Som om det bara gick att skutta fram i livet. Obekymrat och enkelt plötsligt, som en hare! 

Eva-Stina Byggmästars dikt är hämtad ur ”Orkidébarn” (Wahlström & Widstrand, 2018) 

Under sommaren väljer DN:s kritiker Anna Hallberg favoritcitat ur samtidspoesin.