Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Ur poesihyllan 2: Anna Hallberg om Ocean Vuongs ”Tröskel”

Ocean Vuong.
Ocean Vuong. Foto: Paul Grover/REX

Under sommaren väljer DN:s kritiker Anna Hallberg några favoritcitat ur samtidspoesin.

I kroppen, där allt har ett pris, var jag en tiggare. Knäböjande
såg jag genom nyckelhålet, inte
hur mannen tog en dusch, utan regnet
som föll genom honom: gitarrsträngar som knäppte över hans välvda skuldror.
Han sjöng, det är därför
jag minns det. Hans röst –
den fyllde mig till det innersta som ett skelett.

”Tröskel” står i Ocean Vuongs ”Natthimmel med kulhål” (övers Andreas Lundberg, Modernista, 2017)

Ocean Vuongs poesi har jämförts med rörelserna hos en fisk. Den har för all del jämförts med mycket, då den vietnamesisk-amerikanske poeten blivit något av en fixstjärna för den unga engelskspråkiga samtidspoesin. Det mest fascinerande är hur dikterna klarar att navigera mellan olika krafter.

Vuong, som är född 1988, är både klassisk och queer. Han skriver om krig och längtan och lidelse och pop med ett patos som konstigt nog inte känns konstruerat. Vad beror det på?

Kanske bör jag precisera mig: snarare än att navigera mellan krafter, tillåts spänningarna strömma kors och tvärs genom dikten. Spänstigt simmar den stadigt vidare, som en lax i forsen, en ål mot Sargassohavet. Fiskmetaforen är inte dum.

”I kroppen”, börjar dikten, som om det gick att berätta inifrån den. Och det gör det ju, när dikten säger det, men det krävs en hel del estetiskt självförtroende för att starta där utan att snubbla. Dikten heter passande nog ”Tröskel”, i Andreas Lundbergs översättning, och detta är inledningen till en längre text som öppnar sig för tröskeltillstånd och gränsövergångar.

I elastiska vridningar följer dikten den rörelse som redan är påbörjad: in i kroppen, ner på knä, i tiggarposition. En bedjande väntan. Den markeras bara. Sen ut genom nyckelhålet – den voyeuristiska blicken som fluktande skulle kunna glo in i badrummet, men det är fel! Se: Duschen är ett regn, eller förvandlas till det, blir utomhus och öppen plats. Där vattenstrilorna liknar gitarrsträngar över mannens skuldror. Han sjunger något, den sången går in. Blir skelett och stadga i jaget som ser på. En sammansmältning som lyckas vara både kysk och erotisk och oväntat precis.

Här kan man gärna stanna och vila lite.

Reflektera en stund över att allt detta inte händer nu, även om det känns så. Dikten åkallar en dåtid och ett minne. ”Han sjöng, det är därför”, skriver Vuong, med en perfekt radbrytning: ”jag minns det”.

På samma sätt som bilden av duschen pekas ut och tas tillbaka, gör Vuong bilder som blir till i läsningen, och likväl är gamla, passerade. Det skapar en hisnande svindelkänsla av intimitet och förlust. Det är den förtvivlade lyckan i kärleksdiktens klassiska orfeusblick: just när jag ser dig – är du borta.

Ur poesihyllan 1: Anna Hallberg om Eva-Stina Byggmästars ”Orkidébarn”