Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-16 08:56 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/ur-poesihyllan-3-anna-hallberg-om-petra-molstads-vi-har-hagn/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Ur poesihyllan 3: Anna Hallberg om Petra Mölstads ”Vi har hägn”

Petra Mölstad
Petra Mölstad Foto: Nils Svensk

Under sommaren väljer DN:s kritiker Anna Hallberg några favoritcitat ur samtidspoesin.

igångsättning av en blånad. blygrå rör den sig över länden
viker av och sprider sig i skankens ljud
kartan att läsa
beträder spricksystem. störtar taket
rinner runtom en hinna av avhudade, rycker
hår och hämskor
ett dis nära armar nacke bröstkorg
huvudet som en sökande funktion
dimma är ingrepp och åtgärd. drar den och munnen åt mig
tvångshandlingar. de stängda och delade
”Vi har hägn” är hämtad ur Petra Mölstads diktsamling med samma namn, som kom ut på Anti, 2017. 

Stämningen är där redan i titeln, ”Vi har hägn”. Det är en kollektiv gränssättning som är både tvärsäker och diffus. En passiv-aggressiv markering som träffar otäckt väl i samtiden: Vilka är de som ska hägnas in? Djur eller människor? Och vem ska skyddas mot vem? 

Petra Mölstad är suverän på att låta språket dra med sig känslor och motstridigheter som aldrig riktigt växlas ut. De ligger kvar som en spänningshuvudvärk och en malande oro. Något är alldeles uppenbart fel, det är bara så svårt att sätta fingret på vad det är. 

Varför, om man inte är uttalad masochist, vill man läsa något som går att likna vid ångesttillstånd och migrän? Det kunde ju vara trevligt att bläddra i något lättsammare på semestern. Men erkänn att ord som ”blånad” och ”blygrå” smakar ljuvt i munnen, liksom de ålderdomliga ”länden” och ”skanken”. Den uppenbara språklyckan i Mölstads poesi skapar en skamfull njutning, det är det ena.

Det andra är att den litteratur som klarar att formulera och härbärgera rädslorna och mörkret, gör det lättare för läsaren att andas. Det är en nåd att dikten tar ansvar och håller om det våld som inte går att leva med. Som en återvinningscentral för skräp och farligt avfall. Eller ett terapirum, utan något som helst krav på motprestation. Diktsamlingen kan vara något vackert och sammansatt som bara finns till, ett ställe att gå till för vem som helst. Den ÄR där, tar plats och gör rum. Det är hela grejen.

Den citerade snutten är ett utklipp ur en dikt som rinner fram över sidorna med hjälp av gemener (små bokstäver) och bara ett fåtal skiljetecken. Mölstad flätar gärna ihop texten till en sammanhängande massa där väderord och kroppsord och rörelseverb blandas. 

Färgskalan är dov, med sina blå och blygrå nyanser. Kreatursassociationer växer fram ur ord som ”länd” och ”skank” och det obehagliga adjektivet ”avhudade”. Det störtar och spricker och rinner och rycker, ändå går det så sirapslent långsamt. Ett ”dis” som närmar sig, ”dimma är ingrepp och åtgärd” säger dikten. Hotet är suddigt men närvarande. Skiljelinjerna befästs kongenialt med lösryckta uttryck som ”hämsko” (från tyskans Hemmschu, ”broms på vagnshjul, hindrande omständighet”) och ”hägn”. Det är som om hon skapar vägspärrar med själva orden. Tänk att det går att skriva så! 

Ur poesihyllan 1: Anna Hallberg om Eva-Stina Byggmästars ”Orkidébarn”

Ur poesihyllan 2: Anna Hallberg om Ocean Vuongs ”Tröskel”k

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.