Ur poesihyllan 4: Anna Hallberg om Erik Vernerssons ”Kroppsspråk, döda” - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Ur poesihyllan 4: Anna Hallberg om Erik Vernerssons ”Kroppsspråk, döda”

Erik Vernersson.
Erik Vernersson. Foto: Erik Sjöström

Under sommaren väljer DN:s kritiker Anna Hallberg några favoritcitat ur samtidspoesin.

”Signalfel över land och rike
när månen söndras ut
börjar medicinen verka
endokrina talesätt
höjer sköldkörtelns beredskap
orkeslösa senor stelnar”
Kroppsspråk, döda”, Albert Bonniers förlag 2018, Erik Vernersson

Visa mig den diktrad som bättre beskriver Sverige i dag än ”Signalfel över land och rike”. Grundregeln för en lyckad abstraktion är att den också går att utläsa konkret. Och signalfel, kära läsare, har de allra flesta av oss mycket konkreta erfarenheter av. 

Så många minnesbilder, personliga berättelser och egna erfarenheter av att sitta fast på tåg finns lagrade i det allmänna medvetandet att det räcker med att säga ”Signalfel” för att trigga igång dem. Ett litet samtidsord som effektivt hakas fast vid det ålderdomliga talesättet ”land och rike” (som användes första gången 1544 enligt SAOB). Med reduktion, rytm och ledig stilkänsla byggs alltså en elegant bro från samtid till dåtid som ger dikten en episk klang, nästan utan att man lägger märke till det. 

På nästa rad – ”när månen söndras ” – är förhållandet det omvända. Här flyttas vi i motsatt riktning från det tidlösa till det nutida. Vernersson kan hoppa över bildledet där månen liknas vid en vit tablett, det framkommer ändå när det talas om medicin och efterverkningar. 

Det här sättet att korsställa nytt och gammalt, fint och fult, högt och lågt och så vidare, kallar litteraturvetare för kiasm. Erik Vernersson kan sin Baudelaire. Plocka gärna fram Les Fleurs du Mal (Ondskans blommor) i sommar, och räkna antalet kiasmer där så förstår du vad jag menar.

Det endokrina systemet kopplar hormontillförseln i kroppen, men här är det förstås ”endokrina talesätt” som styr balansen. Språkstrukturer går in i den mänskliga anatomin och existentiella funderingar om agens gör sig gällande. Ungefär som i Janne Långbens Disneyfråga: ”Men vem kör egentligen?” Varpå han glatt svarar sig själv: ”Det är ju jag som kör.” Samtidigt som den förarlösa husvagnen börjar balla ur. 

Poängen med att läsa poesi är inte att sitta och pilla med referenser. Det fina med Erik Vernerssons dikt är att den går utmärkt att läsa för sin vers och klang, man kan stanna vid de bilder man gillar. Men det ger också en särskild njutning att känna att dikten håller för att synas närmare. Det finns tanke och arbete bakom varje bild och den vetskapen skänker ett lugn i läsningen. Jag tror att vissheten därom har betydelse för att lura min skeptiska och misstänksamma hjärna. Den gör att jag som läsare kan känna tillit och stabilitet. Vilket är nödvändigt för att jag – med ett sliskigt uttryck, men i brist på bättre: ska kunna ge mig hän. Och är det inte det vi vill? Våga falla. Förlora fattningen. Hamna någon annanstans. Om det är möjligt, utan att kvaddas.

I bästa fall, efter den totala kontrollförlusten, paradoxalt nog övertygas om att det ändå var en själv som körde. Haha! Vilken triumf! Det var det ju. Det var ju jag som läste! Mina signalfel är mina, som Lars Ahlin skulle ha sagt. 

Är du tre år gammal räcker det med ”Veteranbilarna” på Gröna Lund för att det tricket ska funka, är du äldre än så krävs poesi. 

Ur poesihyllan 1: Anna Hallberg om Eva-Stina Byggmästars ”Orkidébarn”

Ur poesihyllan 2: Anna Hallberg om Ocean Vuongs ”Tröskel” 

Ur poesihyllan 3: Anna Hallberg om Petra Mölstads ”Vi har hägn”