Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Valeria Luiselli: ”Skrivandet gjorde att jag blev förankrad i platserna där jag växte upp”

Den mexikanskamerikanska författaren Valeria Luiselli är ett nytt litterärt stjärnskott. 

”Det bor 60 miljoner spansktalande i USA, men fortfarande får det vita ansiktet personifiera landet”, säger hon till Boklördags Martin Gelin i New York. 

Bland New Yorks yngre litteraturälskare har Valeria Luiselli blivit ett fenomen. Kritiker hyllar henne som en av de där rösterna som kommer att forma framtidens litteratur. Vogue besöker hennes hem för att skildra drömmen om den bohemiska New York-tillvaron.

Hon skämtar gärna om den pompösa manliga latinamerikanska traditionen med fläskiga epos på 1200 sidor. Själv skriver hon böcker som kan se bedrägligt anspråkslösa ut. Korta romaner och essäer som ryms i byxfickan, men som innehåller gåtfulla betraktelser som kan dröja sig kvar år efter att man läst färdigt.

Nyligen kom hennes debutroman ”De tyngdlösa” på svenska. Hon skrev boken för tio år sedan, men grubblar fortfarande över de teman som skildras, om relationerna mellan det spanskspråkiga och det engelskspråkiga i USA och hur hon själv brottats med sin dubbla identitet, som mexikansk invandrare i USA. Hon kallar det för ”tillhörighetens teater”.

– Min idé om den känslomässiga motorn i boken har nog inte förändrats sen jag skev den. Det handlade om att utforska avståndet mellan det spanskspråkiga och det engelskspråkiga Amerika. Det bor 60 miljoner spansktalande i USA, vilket gör det till det näst största spanskspråkiga landet i världen, efter Mexiko. Men ingen tänker på USA som latinamerikanskt. Det är fortfarande det vita ansiktet som får personifiera USA, medan alla andra grupper blir ”de andra”, säger hon.

De skällde förstås ut mig för att jag skriver på engelska nu. De vrålade att jag sålt min själ till imperiets språk.

Vi ses på ett kafé i närheten av hennes nya bokförlag, där hon ska hälsa på senare för att diskutera manuset till en ny roman, ”Lost children archives”. Det är hennes mest ambitiösa projekt hittills, frukten av fyra års skrivande och två somrar som tillbringades vid den mexikanska gränsen i delstaterna New Mexico och Arizona. Det är första gången hon jobbar med ett stort amerikanskt förlag och hon känner sig lite som en svikare gentemot det oberoende mexikanska förlag som publicerade alla hennes tidigare böcker.

– Jag var i Mexico City häromveckan och hälsade på dem och de skällde förstås ut mig för att jag skriver på engelska nu. De vrålade att jag sålt min själ till imperiets språk! Som straff tog de med mig till en mexikansk cantina, söp ned mig på fem glas tequila och tvingade mig att skriva under ett kontrakt på en servett där jag lovade att själv översätta den här romanen till spanska. Så nu har jag resten av vårens arbete planerat. 400 sidors översättning av min egen bok.

Hon äter shanghainesiska dumplings och dricker mintte. Klädd i en lila, luddig alpacatröja och med naglarna målade i mörkblått. Luiselli flyttade till New York som 22-åring, i hopp om att bli dansare. En klassisk New York-dröm som på ett lika klassiskt New York-vis inte uppfylldes. Hon har en enkel förklaring till detta sällsynta misslyckande i karriären.

– Jag har ingen rytmkänsla.

Första gången jag träffade Valeria Luiselli var ett par veckor efter presidentvalet i USA förra vintern. Det var en bister kväll på nedre Manhattan och hon gästade en litterär salong som tycktes fungera som ett slags tillfällig gruppterapi för författare och vänsterintellektuella som traumatiserats av det politiska läget. Luiselli läste högt ur “Tell me how it ends”, en oförglömlig essä där hon beskriver en sommar då hon arbetade gratis som översättare till spansktalande papperslösa barn vid den mexikanska gränsen. Kvällen slutade med att författaren Hannah Tinti ledde hela sällskapet i en slags appalachisk stämsång.

”Tell me how it ends” har sedan dess blivit en av de där böckerna som bokhandlare i New York skyltar med i den ständigt växande avdelningen för böcker om vår politiska samtid, bredvid  Ta-Nehisi Coates och ”The handmaid’s tale”. Luiselli skriver med en återhållen vrede över den byråkratiska migrationspolitiken som spårade ur redan under Barack Obama, men knappast blivit mer human det senaste året.

Under hela 2017 undervisade hon på ett universitet på Long Island. Bara en knapp timme från den glamorösa del av Manhattan där vi nu sitter, men kulturellt ljusår bort. De flesta eleverna var antingen latinamerikanska barn till papperslösa invandrare, eller vit arbetarklass och Trump-anhängare. Veckan efter att Trump svurit in presidenteden var många av de latinamerikanska eleverna i klassen deprimerade och oroade över vad som skulle hända med deras familjer. Luiselli ordnade ett öppet samtal där eleverna fick tala ut om sina politiska erfarenheter. Det slutade med något sällsynt: en ångerfull Trump-anhängare.

– Efter att han lyssnat på alla de latinamerikanska elevernas berättelser blev han tyst och tårögd. Sen ställde han sig upp och bad om ursäkt på ett väldigt innerligt sätt, för att han röstat på Trump. Han sade att han först nu började förstå att han hade gjort ett misstag. 

I intervjuer har hon ofta beskrivit sin uppväxt som en nomadtillvaro där föräldrarna, som var hjälparbetare och senare diplomater, flyttade runt till ett halvdussin olika länder. När jag ber om en kort geografisk biografi tar hon ett djupt andetag och rabblar upp alla länderna i kronologisk ordning: Mexiko, Sydafrika, Costa Rica, Sydkorea, tillbaka till Mexico City, Italien, USA.

– Jag var så rotlös att skrivandet blev det enda sättet för mig att känna att det fanns något slags mark under fötterna, att förankra mig i alla platser jag besökte.

Valeria Luiselli.
Valeria Luiselli. Foto: Diego Berruecos

Hon har dessutom ett italienskt pass, eftersom hennes farfar var från Italien. Ibland överväger hon att flytta dit. Vi inser att vi båda tillbringade förra sommaren i Italien och börjar jämföra minnen och favoritstäder i världens vackraste land.

– Jag älskar att bo i New York men ibland när jag är i Europa känner jag att det är som att pusta ut. Det är något slags stress och oro som försvinner. I Italien gick jag runt och stirrade på min man och frågade, vad i hela världen håller vi på med? Varför flyttar vi inte bara hit?

”De tyngdlösa” präglas av ett både själsligt och geografiskt sökande efter ett hem. Titeln är översatt från bokens spanska original, ”Los ingravidos”. När den översattes till engelska bestämde hon själv att den skulle få en ny titel, ”Faces in the crowd”, från en dikt av Ezra Pound som förekommer som ett slags röd tråd i boken. 

“De tyngdlösa” handlar till viss del om hennes frustration över den anglocentriska litterära kulturen i USA, där få böcker på andra språk översätts, trots att hela världens befolkning slagit rot i landet. 

Det har dock förändrats drastiskt under de tio år som gått sedan hon skrev boken. Succéer för författare som Roberto Bolaño, Karl Ove Knausgård och Elena Ferrante har gjort fler amerikanska förlag sugna på översatt skönlitteratur. Enligt Luiselli har hela det litterära klimatet öppnats mot omvärlden. När Horace Engdahl häromåret sågade USA:s litteraturscen som “insulär” fick han ilsken kritik från amerikanska bokförlag och författare. Men han hade delvis rätt i att USA varit dåligt på att välkomna författare som inte skriver på engelska.

– Han hade en poäng när han sade det. Men nu ett par år senare stämmer det inte längre. Klimatet för översatt litteratur har förbättras väldigt snabbt. De små oberoende förlagen har drivit utvecklingen framåt och de är mycket mer intresserade av översatt litteratur i dag. 

Själv blev hon precis tillfrågad om att sitta i juryn för USA:s nationella litteraturpris, som precis infört en ny kategori för översatt litteratur. 

– Det är en av motsägelserna i USA just nu. Kulturellt blir i de liberala delarna av landet bara ännu öppnare, medan regeringen försöker skärma sig från omvärlden.

 

 

Valeria Luiselli

Född 1983, i Mexico City. Växte upp i bland annat Sydafrika, Sydkorea, Italien, Frankrike, Spanien.

Har examen i filosofi och litteratur. 

Debuterade 2011 med ”De tyngdlösa”, och har bland annat gett ut essäsamlingarna ”Tell me how it ends” och ”Sidewalks”. 

Medverkar i New Yorker, Granta, McSweeney's, The New York Times.

I dag bor hon i New York, tillsammans med den mexikanske författaren Alvaro Enrigue.

”De tyngdlösa” ges ut på Rámus förlag, i översättning av Annakarin Thorburn.