Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-10 03:10

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/viola-bao-forough-farrokhzads-sjalvlysande-dikter-inspirerar-svenska-poeter/

Böcker

Viola Bao: Forough Farrokhzads självlysande dikter inspirerar svenska poeter

”Upprorets poet” på Göteborgs stadsteater.
Bild 1 av 2 ”Upprorets poet” på Göteborgs stadsteater. Foto: OLA KJELBYE
Jila Mossaed är medförfattare till pjäsen.
Bild 2 av 2 Jila Mossaed är medförfattare till pjäsen.

Den svenska poeten Jila Mossaed är bara en av alla som inspirerats av den iranska författaren och filmaren Forough Farrokhzad. ”Det är bisarrt att hon inte översatts mer till svenska”, skriver DN:s Viola Bao som sett en hyllningsföreställning om ikonen. 

Rätta artikel

”Litteraturen i Iran bär mustasch och vi kvinnor kommer att klippa av den.” Meningen uttalas oförskräckt av Forough Farrokhzad i Jila Mossaeds och Rebecca Örtmans föreställning ”Upprorets poet”, om hennes liv och konstnärskap. Den patriarkale fadersfiguren på scenen omringas, hissas upp och får raskt mustaschen bortrakad. Under en dans transformeras han till den 16-åriga, nyförälskade Forough, som trotsigt gifter sig och flyttar hemifrån mot föräldrarnas vilja. 

Så genomgår denna ikoniska poet och filmskapare en rad förvandlingar framför våra ögon. Här är Forough som lämnar sin man och förlorar sin son som 19-åring. Som med en resväska full av färgglada klänningar förkunnar att hon vill se världen. Som hyllar begärets förvandlande kraft i självlysande rader och prisas för sin banbrytande konstfilm ”Huset är svart”, om en leprakoloni i norra Iran. 

Forough Farrokhzad föddes på 30-talet, kom att bli en av 1900-talets mest inflytelserika kvinnliga diktare i Iran och blev för många en symbol för den kvinnliga frigörelsen.

Genom skådespelarna Bahareh Razekh Ahmadi, Kristina Issa, Oldoz Javidi, Angelica Negin Radvolt och Sara Zommorodi får vi följa den spänning som format hennes dikter, mellan tvivel och dådkraft, mellan det rasande upproret mot den religiösa moralen och trevandet efter en framtid som ännu inte helt anlänt. Tillsammans turas de om att inkarnera poeten, hennes familjemedlemmar, hennes älskare. Men också en efterföljare, för vilken hennes poesi betytt allt: ”När jag är som mest ensam kommer Foroughs poesi till mig.”

Det är Jila Mossaeds röst, just anländ bland småstugorna i Hagfors, med två barn och ”ett språk som inte längre är användbart”. Som sjuttonåring upptäcker hon Farrokhzads dikter, och bär därefter med sig hennes ord, hämtar kraft ur rader om kärlekslängtan, sorg och besvikelser. Föregångarens upproriska stämma fortsätter klinga i Mossaeds poesi också när hon decennier senare byter skrivspråk till svenska: ”Ingen gud kan erövra min rädsla/Ingen profet kan skrämma mig/Inget straff väntar/jag står vid sanningens tröskel/jag står mittemot mig själv/Jag är allt”.

Jag låter mig dras med av Farrokhzads rader som vävs samman med Mossaeds, persiskan som flätas med svenskan. Föreställningen är en hyllning till Farrokhzad, men handlar lika mycket om Mossaeds resa i hennes fotspår, om poetiska föregångare, vikten av litterära förebilder och en kärlekshistoria som varar livet ut. 

Det är egentligen bisarrt att Forough Farrokhzad inte översatts mer till svenska, trots att hon haft ett inte obetydligt inflytande på vår egen poesi. Förutom hos Mossaed, som nyligen blev invald i Svenska Akademien, ekar hennes rader också i Athena Farrokhzads redan kanonförklarade långdikt ”Vitsvit” från 2013 som lånar sin polyfoniska struktur från henne. En struktur som bildat stil bland flera nya poeter sedan dess. 

I programbladet till ”Upprorets poet” återfinns Jenny Tunedals poetiska essä om Farrkohzad och Mossaed, och föreställningen upprättar således en dialog inte bara mellan två, utan tre poeter.

Hur rätt hade Forough Farrokhzad inte i sina rader: ”Jag kommer att gräva ner mina händer i trädgården/Jag kommer att växa, jag vet jag vet jag vet/och svalor kommer att lägga ägg/i mina bläckfläckade händer.”