Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Zadie Smith: Ingen hade högre ambitioner än Philip Roth

I veckan avled en av USA:s största författare, Philip Roth. Han var helt igenom författare, skriver kollegan och vännen Zadie Smith: ”Allt han gjorde stod i skrivandets tjänst”

En gång talade jag med Philip Roth om att simma, något det visade sig att vi båda tyckte om att göra, även om han kunde simma mycket längre och fortare. Han frågade mig: ”Vad tänker du på medan du simmar dina längder?” Jag svarade med den trista sanningen. ”Jag tänker: första längden, första längden, första längden, och sedan andra längden, andra längden, andra längden. Och så vidare.” Han skrattade. ”Vill du veta vad jag tänker på?” Det ville jag. ”Jag väljer ett årtal. Säg, 1953. Och så tänker jag på vad som skedde i mitt liv eller i min lilla krets under det året. Sedan går jag vidare till vad som hände i Newark, eller i New York. Och i USA. Om jag simmar tillräckligt långt kan det hända att jag börjar tänka på Europa också. Och så vidare”.    

Jag skrattade. Energin, räckvidden, precisionen, bredden, nyfikenheten, viljan, intelligensen. Det var ingen skillnad på Roth i simbassängen och Roth vid skrivbordet. Han var helt igenom författare. Det var inte som hos oss andra – barmhärtigt! – utspätt med andra saker. Han var skrivandet utan tillsatser, och allt han gjorde stod i skrivandets tjänst. Ovanligt tidigt lärde han sig att skriva inte för att andra skulle tycka om honom, inte för att genom fiktionen framhäva rätt sorts idéer, så att han skulle uppfattas som rätt slags människa. ”Litteraturen är ingen skönhetstävling för moralen”, sade han en gång. 

Läs mer: Prisbelönte författaren Philip Roth har avlidit 

For Roth var litteraturen inget verktyg. Den var en vördad företeelse i sig själv. Han älskade skönlitteraturen och (till skillnad från många halvdana författare) skämdes han aldrig för den. Han älskade litteraturen i dess ansvarslöshet, dess komik, dess vulgaritet, och dess gudomliga oberoende. Han förväxlade den aldrig med annat som består av ord, som paroller för social rättvisa eller den egna hederligheten; aldrig med journalistik eller politiska tal. Alla dessa företeelser är avgörande och nödvändiga för de liv vi lever utanför skönlitteraturen, men de är inte litteratur – detta medium som måste tillåta sig det som övriga genrer saknar: möjligheten att uttrycka intima och obekväma sanningar.

Roth talade alltid sanning – sin egen subjektiva sanning – genom språk och genom lögner, de samverkande motorerna i litteraturens pinsamma hjärta. Pinsam för andra, aldrig för Roth. Sekundära jag, falska jag, fantasijag, ställföreträdande jag, fasansfulla jag, dråpliga förödmjukande jag – han famnade dem alla.

Som hos alla författare fanns det fenomen och idéer som låg bortom hans horisont; han hade blinda fläckar, fördomar, jag som han bara delvis kunde föreställa sig, jag som han misstog sig på eller slarvade bort. Men till skillnad från många andra författare gjorde han aldrig anspråk på att ha en perfekt blick. Han visste att det var omöjligt. Subjektiviteten begränsas av subjektets blick, och skrivandets uppgift är att göra det bästa av vad man har. Roth använde sig av varje uns av det han hade.   

Jonas Thente: Philip Roth var den amerikanska drömmens uttolkare och provokatör 

Ingenting hölls tillbaka eller skyddades från skrivandet, inget sparades på. Han skrev varenda bok som han hade tänkt sig att skriva, och sade allt han hade ville ha sagt, till sista bokstaven. Ingen författare kan ha högre ambitioner än så. Att simma sina åttiofem längder i bassängen och sedan gå upp utan att se sig om. 

När jag först träffade Roth så skrev han inte längre, men han läste. Nästan uteslutande amerikansk historia, och den fråga han tycktes vara mest upptagen av var slaveriet. Hans vardagsrumsbord var fullt av högar med böcker i ämnet – standardverk, specialiserad och obskyr litteratur – och många vittnesmål från slavar, en del var välkända, andra hade jag aldrig tidigare stött på. Dem lånade jag ibland, för att komma tillbaka ett par månader senare och diskutera med honom. 

Folk blev alltid så förvånade när jag nämnde denna akademiska läsning som Roth ägnade sig åt, men för mig var det bara en självklar del av denna man och hans verk.  Roth var en ovanligt patriotisk författare, men hans kärlek för sitt land trängde aldrig undan eller skymde hans nyfikenhet inför det. Han slutade aldrig vilja lära känna USA, i all dess skönhet och totala brutalitet, och att se nationen i sin helhet: de ädla idealen, den blodiga verkligheten.

Läs mer: Så sörjer litteraturvärlden Philip Roth 

Inget behövde vara perfekt för att fånga hans intresse, och det gällde särskilt människor, som i Roths värld egentligen alltid betydde romanfigurer. Föreningen av det beundransvärda och det perversa som alltid finns i människor, idealet och det absurda, det vackra och det fula: den blandningen kände han till och förstod och förlät alltid, även om de människor han registrerade inte alltid förlät honom för att han lagt märke till det. Han skulle säkert bli vansinnig om någon sade att det fanns något uråldrigt och rabbinskt i denna dragning till paradoxer och brister, men jag säger det i alla fall.  

Den rena energin – Roths mest väsentliga talang och en kvalitet han delade med själva USA – blir hans testamente till litteraturen. Den kommer alltid att finnas kvar, redo att brisera eller blandas med någon ny beståndsdel av någon annan. Den Rothska anden – så full av människor och berättelser och skratt och historia och sex och raseri – kommer att finnas kvar som energikälla så länge litteraturen finns. Min första tanke när han dog var att han var en av de mest levande, mest medvetna, människor jag någonsin mött, ända fram till slutet. Blotta tanken på att ett sådant medvetande någonsin skulle kunna upphöra! Och ändå lever det kvar, bevarat i bok efter bok, tack och lov. 

Övers. från engelska: Kristina Lindquist

Texten är ursprungligen publicerad i The New Yorker

Zadie Smiths senaste bok är essäsamlingen ”Feel free”, som recenserades i DN 17 mars av Jesper Högström.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.