Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Böcker

”Zigenerska” var början på en lång kamp

Foto: Gunnar Lantz / SvD / TT /

Katarina Taikons debutbok kom som en chock 1963: var det så här romerna hade det? Karolina Ramqvist läser ”Zigenerska” och undrar varför så lite har hänt.

De senaste åren har Katarina Taikons banbrytande arbete för romernas lika rättigheter uppmärksammats med en biografi, dokumentärfilm och Natur & Kulturs nyutgåva av Taikons mest kända verk, Katitziböckerna. Nu kommer även Katarina Taikons debutbok, ”Zigenerska”. Boken, som utkom hösten 1963, fick ett explosivt genomslag i den offentliga debatten och kallades i DN ”en hårt ringande väckarklocka” (läs hela recensionen från 1963 i DN arkivet). Den blev en katalysator för den antirasistiska kampen för romernas rätt till bostäder, skola och arbete och äger mer än 50 år efter sin tillkomst en märkvärdig relevans för vår tid.

Katarina Taikon (1932–1995) skrev förutom Katitziböckerna fyra faktaböcker varav ”Zigenerska” var den mest uppmärksammade. ”Zigenerska” är den första boken i Natur & Kulturs klassikerutgivning av sakprosa.

 

Katarina Taikons insats för romerna i Sverige var enorm, men den var aldrig en insats bara för romerna. Det som hon, 31 år gammal, formulerar här är en kritik av hela samhället, av hela det svenska problemet.

 

Det känns märkvärdigt att få i uppgift att skriva förord till ”Zigenerska”, Katarina Taikons debutbok från 1963. Det går trögt. Det är svårt. Det är en text som blir ömsom privat, ömsom högtidlig och den tycks hela tiden hämmas av min egen känsla av otillräcklighet, av att jag inte har rätt att skriva om henne. Hon är onåbar och alldeles nära mig på samma gång, som det varit så länge jag kan minnas.

Jag växte upp på 1980-talet, i en lägenhet ett stenkast från hennes i en förort strax utanför Stockholm, och i en miljö där protestkulturen och barnuppfostringsidealen från föregående decennium inte riktigt hade hunnit klinga av än. Där gick namnet Katarina Taikon genom rummen som en vittnesbörd om en ensam människas styrka och där ingick hennes böcker i en litterär kanon för att fostra och göra barn politiskt medvetna. Vi läste ”Katitzi”, såg serien på tv och slukade seriealbumen vars tecknade versioner av Rosa och Katarina ägde en färgsprakande glans som nästan påminde om Disney.

Karolina Ramqvist. Foto: Thomas Karlsson

Katitzi var en hjältinna, så modig och upprorisk, och de vuxnas berättelser om allt hon gjort som vuxen – som Katarina Taikon – var en sorts verklig fortsättning på böckerna, som gjorde henne än mer levande och stark i mina fantasier. Det var alltid någon som kände någon som kände henne, eller hävdade att de själva kände henne, och på något sätt tror jag att jag nog alltid väntade på att hon skulle dyka upp hemma hos oss eller på något av allt det där man som barn fick följa med på då.

När jag frågade om henne fick jag alltid svaret att hon var sjuk. Jag satt i mitt fönster och tittade över den gamla motorvägen och fabriksbyggnaderna och upp mot de stora gula miljonprogramslängorna där jag visste att hon fanns, i någon av alla lägenheterna där.

De hade sagt att hon låg i koma, men jag förstod inte vad det innebar förrän någon visade mig en tidning med en artikel om hur hon vårdades av sin man i lägenheten där uppe på Henriksdalsberget. På Ulla Lembergs svartvita foto i Aftonbladet den 7 januari 1984 ligger Katarina medvetslös i sin sjuksäng. Hennes mun är öppen, mörk och tyst. Jag var sju år gammal och avståndet mellan den bilden och min egen bild av henne var förkrossande.

Foto: Roger TuressonKatarina Taikon vårdas dygnet runt i sitt hem av sin man Björn Langhammer. Foto: Roger Turesson 

Drygt tjugo år tidigare började hon skriva på den här boken. Då, i början av 1960-talet, var svenskarna ett av världens mest läsande folk. Sverige hade lyfts ur fattigdom och lort, in i framtidsoptimismen och tron på folkhemmet och socialdemokratin, på konst och kultur, utbildning och bildning för alla. Man hade blivit uppmärksam på politiskt förtryck i andra delar av världen och fått upp ögonen för rasismen i USA, Sydafrika och Australien, men samtidigt var en utbredd föreställning att det inte fanns något sådant här.

Foto: TT Zigenerska blir till i skuggan av det påståendet, i opposition mot det. Katarina Taikon är en av de första svenska romerna som fått prova på att studera, och på Birkagårdens folkhögskola har hon råkat få läsa FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och upptäckt en lucka mellan de officiella formuleringarna om alla människors lika värde och den verklighet hon själv kommer från.

Det är detta tomrum som är hennes utgångspunkt och hon tycks övertygad om att bara det överbryggs, bara människor blir upplysta om hur det verkligen förhåller sig, så kommer en förändring att komma.

I sitt eget förord till den här boken skriver hon att det hon framför allt vill med den är att visa de enorma svårigheter som romer i Sverige har utsatts för och hur de ”under tiden som den moderna svenska staten utvecklats allt mer fått ett drag av parias över sig”. Det svenska välfärdsprojekt som var menat att inlemma alla hade i verkligheten lämnat en grupp medborgare utanför.

Hon beskriver diskrimineringen mot romer och de konsekvenser den får för deras möjligheter att leva i det svenska samhället, hon skildrar romsk kultur och det svåra livet i lägren, förevisar fördomar och bemöter dem in i minsta lilla futtiga detalj, med stor förståelse för det omgivande samhällets okunskap och en tålmodighet som ibland verkar koketterande och ibland äkta. Hon är 31 år och konstaterar sitt eget förord att det vore ”mycket pretentiöst” att skriva sina memoarer i den åldern. Men även om hon utelämnar vissa delar av sitt liv, som perioden under 1950-talet då hon hängde på Prinsen i Stockholm och umgicks i kretsen kring den litterära gruppen Metamorfos, pekar den levnadsberättelse som ändå följer på att det där kanske inte gäller alla. Den blir början på ett självbiografiskt skrivande där hon, som så länge hade längtat efter att få gå i skolan och lära sig läsa och skriva, förvandlar sig själv och sitt levda liv till text.

Böckerna om Katitzi lärde ut betydelsen av gamla svenska ord som ”bolster”, ”bomärke” och ”landsfiskal”, och de lärde oss om vår svenska historia, om folkhemmet ur den utestängdas perspektiv. Katitziböckerna drevs av samma önskan som ”Zigenerska” om att nyansera bilden av det goda svenska 1900-talet, samtidigt som de lämnade öppet för de läsare som så önskade att enbart se skildringen av romernas utsatta situation, utan att reflektera så mycket över vad den också sade om majoriteten.

På ett plan kretsade Katitziböckerna ständigt kring frågor om mod och motstånd, om att tala eller att vara tyst, och när jag läser ”Zigenerska” i dag, i min egen samtids stämning och med det facit i hand som tiden gett mig, tycker jag att den också gör det. Den förhåller sig till en högaktuell diskussion: När är det en människas plikt att säga sin mening och när hon kan få slippa undan, med tanke på alla de repressalier som drabbar dem som talar? Katarinas barn misshandlas i skolan och hon själv blir trakasserad och jag undrar vad hon vet då, om hur den här boken skall göra allt det ännu värre.

Hon utnämner ”Zigenerska” till början på en lång kamp.

Redan här har hon bestämt sig, redan i den första boken vet hon vad det är hon skall ägna sitt liv åt. I sitt eget förord skriver hon att hon inte vill kalla ”Zigenerska” för en debattbok, men den gör tydliga avtryck i debatten, kallas för en hårt ringande väckarklocka och en chockbok.

När jag läser tidningarnas recensioner och artiklarna från då när boken kom ut märker jag någonting väldigt modernt, eller snarare välbekant, i mottagandet, och det är just denna stora förvåning. Chocken och bestörtningen.

Hur den rasifierades vittnesbörd om rasism beskrivs som en blixt från en klar himmel över den vita världen. Något ingen människa hade en aning om. Det man chockeras av 1963 förefaller vara själva rapporten, inifrånskildringen av romernas livsvillkor. Den delen av hennes kritik tycks ligga helt rätt i tiden. Man är villig att se den och ta den till sig, man vill hjälpa romerna och ”lösa zigenarfrågan”. Men texten har också en annan sida, och det är det ideologiska perspektivet, hennes sätt att se på rasismen som en idé, och en idé som var bärande i den konstruktion av det moderna Sverige som så många skulle komma att älska och hylla.

Hon pekar på folkhemmet som ett hem för en folkstam som inte skulle blandas med andra och mörkret som vilar där, i rasregistreringarna, rasvetenskapen och raslagarna, från 1637 års första zigenarförordning om att romer som inte lämnade landet skulle dödas och förvisas till inreseförbudet för romer mellan 1914 och 1954. Men samtiden tycks inte ha varit lika öppen för den sidan av analysen, och kanske är inte vår tid heller det.

Foto: Ragnhild HaarstadKatarina Taikon går i spetsen för romerna vid en första majdemonstration i Stockholm, 1965. Foto: Ragnhild Haarstad

Det tomrum som Katarina Taikon står inför när hon läser om de mänskliga rättigheterna är ett tomrum som har kommit att bestå genom tiden. Vi är många som efter henne funnit oss blicka in i det på liknande sätt som hon: håligheten mellan föreställningen att rasism är något som inte finns i Sverige, och våra egna verkligheter.

Jag minns det tydligt, från min egen uppväxt och från tiden då jag själv började skriva om rasism och ständigt fick höra av läsare och redaktörer att den inte var ett problem som kunde angå någon i Sverige.

I dag har den svenska rasismen trätt in i offentligheten på ett uppenbart sätt, men den nationella självbilden har inte riktigt rubbats i motsvarande grad. Svenskar säger sig inte känna igen sitt land, som om landet verkligen skulle ha varit så där förskonat som man låtit göra gällande. Och fortfarande för vi våra diskussioner i skuggan av den chimären, med alla våra svårigheter att sätta in rastänkandet i ett sammanhang och förstå rasismen, inte i första hand som ett uttryck för en individs personliga tillkortakommanden utan som en uppsättning tankar med historisk och politisk förankring, intrikata men också föränderliga, möjliga att se på ur ett maktperspektiv, dissekera och undersöka.

Det är intressant att ett sådant förhållningssätt är självklart för Katarina Taikon 1963. När hon kritiserar Ivar Lo-Johansson frilägger hon det rasistiska i hans skriverier om romer, men avfärdar inte alls hans författarskap för det, utan beskriver hur hon hänfördes av hans romaner när hon läste dem som femtonåring inlagd på Södersjukhuset med lunginflammation. Hon identifierar rastänkandet som just ett tänkande och den rasistiska dimensionen som en dimension, en vinkel, ett sätt bland andra att se på människan och ett perspektiv som anläggs av en anledning, i en kontext. I hennes dissektioner av den rasistiska blicken finns ett slags förebud om vår tids rasifieringsteorier och hennes försök att helt underminera en rasistisk logik liknar på många sätt de som görs i dag.

Hon citerar läkaren John Takman i en artikel i Sociala meddelanden från 1962, om att bedöma människor som individer: ”Om en metallarbetare eller försäljare eller flygkapten slår mig på käften eller lurar mig i en affär så säger jag inte att alla metallarbetare, försäljare eller flygkaptener är slagskämpar och bedragare”. Orden är så enkla, men de förefaller nödvändiga att citera också i dag när romer återigen har kommit att förkroppsliga ett slags undantag i strävan efter humanism och modernitet.

Återigen bor romer i läger i Sverige, läger som utsätts för attentat precis som i den här boken, återigen får romska barn inte gå i skolan i Sverige och återigen pekar man på romernas egen skuld, söker förklaringar i minoritetskulturen snarare än i majoritetssamhällets diskriminering.

Skillnaden är att de människor det i dag gäller inte i första hand är svenska medborgare utan medborgare i EU, men det internationella perspektivet finns i den här texten redan 1963. Redan här finns också diskussioner om asylrättens begränsningar och migration i förhållande till arbetsmarknad och ekonomi, om tillämpningen av lagen om hets mot folkgrupp, om trångboddhetens följder för människors utbildningsmöjligheter och om den politiskt konstruerade konflikten mellan arbetaren och den rasifierade – mellan romer och ”hederliga skattebetalare” – en tankefigur som alltjämt hålls levande när grupper ska särskiljas och ställas mot varandra.

Då och då medan jag läser tycker jag att åren som ligger mellan mig och henne nu framstår som en mörk och märklig gåta. Jag vet inte vad som är värst, tanken att det inte var någon som tog hennes analys vidare eller att man faktiskt gjorde det och ändå inte har kommit längre. Så hur skall vi formulera den fria kritik som hon efterlyste för över femtio år sedan? Hur låter de på riktigt moderna samtal som den här texten så hett vill få till?

 

Det tomrum som Katarina Taikon står inför när hon läser om de mänskliga rättigheterna är ett tomrum som har kommit att bestå genom tiden.

 

Katarina Taikons insats för romerna i Sverige var enorm, men den var aldrig en insats bara för romerna. Det som hon, 31 år gammal, formulerar här är en kritik av hela samhället, av hela det svenska problemet. För oss som av våra föräldrar fick bilden av henne som frihetskämpe och idol kunde det nog verka förminskande när hon omtalades som ”bara” barnboksförfattare, men jag tror att författaren i henne gick hand i hand med aktivisten, att hon som kulturradikal i en era då barnlitteraturen blomstrade, valde barnboken som ett verktyg för förändring.

Hon är en kvinna som skriver före radikalfeminismens genombrott i Sverige, mycket om ”ras” men knappt något om kön. Den dimensionen framstår i stället som en egen relief över sidorna i hennes berättelse; tvångsäktenskap, ”äktenskapliga plikter”, ”ständiga läkarbesök” – men också den fråga som jag till sist måste ställa, om vad som kunde ha blivit annorlunda. Jag tror att hon med sin första bok pretenderade på ett annat slags genombrott och en annan roll i den svenska offentligheten än den hon fick. Hon blev en avgörande representant för romerna och en politisk ikon i vissa kretsar, men hennes antirasistiska analys och generella samhällskritik hade fått större gehör om hon inte varit en ung kvinna, och rom. Jag undrar vad hon själv tänkte om det och vilka följder det fick för hur hon kom att föra den kamp som den här texten är början på.

Fakta. Karolina Ramqvist

Författare, senast till romanen ”Den vita staden”. Texten är ett förord till nyutgivningen av ”Zigenerska”, som kommer på Natur & Kultur i slutet av januari.