Efter Tjernobyl försvann livet på landsbygden

Det gäller att spana efter äppelträd. Där det står äppelträd – där har det stått ett hem. Begravt under jordmassor, överbevuxet med hasselsnår och nyplanterade tallar. Det enda som står upprätt i den här före detta byn är en silverfärgad staty av en sovjetsoldat, han står i givakt vid infarten som en slags absurd symbol över ett förflutet nedgrävt under torra fjolårslöv och tallplanteringar.

Ibland höjer sig små kullar i landskapet. Där ligger de nedschaktade resterna av ett hus. Eller chutar, som man säger i de här trakterna – en belarusisk bondstuga med rymlig förstukvist, nedslitna trappor och utsirade fönsterkarmar.

Foto: Beatrice Lundborg.

Jag försöker föreställa mig hur det en gång har sett ut här. Stugorna, fähusen, bodarna. Den sandiga byvägen, som fortsätter till begravningsplatsen en bit bort. Gravarna står kvar och vid dem samlas byborna från Starinka fortfarande varje år i början av maj för att fira radunitsa, den ortodoxa kyrkans helgdag då man hedrar sina döda genom att äta och dricka på gravgården. Ibland även dansar och sjunger man. Slagsmål lär också förekomma. Det här är en trakt där förhållandet till förfäder och släktens mark är konkret och påtagligt, marken och träden anses vara besjälade, att lämna dem är som att lämna en människa. För att inte tala om att begrava dem.

Jag ska berätta hur mormor tog adjö av vårt hus. Hon bugade sig för ladan. Hon gick runt och bugade för vartenda äppelträd. Och när vi skulle gå hemifrån tog morfar av sig hatten.

Ur ”Bön för Tjernobyl” av Svetlana Aleksijevitj

I hundratals belarusiska byar levde det gamla bondesamhället kvar långt in på 1980-talet, trots tvångskollektiviseringarna. Många hade aldrig lämnat sitt hem och bland de äldre var det fortfarande inte ovanligt att inte kunna läsa och skriva. Den 26 april 1986 slungades detta arkaiska samhälle in i atomåldern då kärnkraftverket Tjernobyl tvåhundra kilometer söderut exploderade. Vinden blåste åt norr och 70 procent av det radioaktiva nedfallet hamnade i Belarus, ett land med drygt tio miljoner invånare. Över två miljoner människor utsattes för radioaktivt nedfall, över tjugo procent av landets territorium smutsades ned. Det finns inget land som proportionellt drabbades så hårt av Tjernobylkatastrofen som Belarus.

Foto: Beatrice Lundborg.

I den begravda byn Starenka där vi befinner oss visar mätinstrumentet, ett så kallat dosratsinstrument, att dosen är 3,2 mikrosievert per timme. Som en jämförelse kan nämnas att japanska myndigheter efter Fukushimaolyckan evakuerade invånare från områden med en strålning högre än 3,8 mikrosievert i timmen. I Sverige anses 0,1 till 0,3 mikrosievert per timme vara normal bakgrundsstrålning. I Belarus ses nivåer på 0,2–0,4 som normala, enligt vår lokala guide.

Starenka ligger i den så kallade ”zonen”, det 600 kilometer breda område som drabbades av radioaktivt nedfall från Tjernobylkatastrofen. Här på den belarusiska sidan där större delen av Tjernobylzonen ligger är totalt 70 byar begravda.

Området är i sin tur indelat i flera zoner. På kartan ser den ut som ett lapptäcke. I den djupröda zonen ska man inte visas alls, strålningsnivån är för hög. I mellanzonen är nivån så pass hög att ingen rekommenderas bo där, men många har ändå återvänt. En tredje zon har myndigheterna förklarat som säker även om radioaktiviteten där är förhöjd och myndigheterna säger sig följa situationen. Den fjärde zonen som ligger längst ut har något förhöjd radioaktivitet.

Stora delar av landskapet i sydöstra Belarus är öde. Endast ett fåtal människor bor kvar i Dubna och de andra byarna i området. Foto: Beatrice Lundborg.

Under kriget omkom var fjärde vitryss, i dag bor var femte på kontaminerad mark.

Ur ”Bön för Tjernobyl” av Svetlana Aleksijevitj

Strax efter katastrofen valde tusentals evakuerade personer att flytta tillbaka till zonen. De stod helt enkelt inte ut med att inte få leva i sina egna hem och byar. En av dem som från första början vägrade flytta är 63-åriga Nina Perevalova som vi träffar i den övergivna byn Dubna. I likhet med många andra äldre personer som har valt att stanna i de tomma byarna anser hon att evakueringen gjordes i onödan.

Foto: Beatrice Lundborg.

– Alla som lämnade de här trakterna har dött. De blev utlovade kompensation och åkte i väg under buller och bång. De såg det som en möjlighet att tjäna pengar. Men de blev inte lyckliga i sina nya hem och nu är de flesta av dem döda. Vi som stannade lever däremot fortfarande.

Nina Perevalova snor fram och tillbaka mellan stuga och hönshus, fähus och svinstia. Hon är praktiskt klädd i galoscher, ylletröja och en grön fähusjacka. Rödrutig kjol, lila sjal på huvudet. Egentligen har hon inte tid att tala med oss, hon har sysslor att sköta och sticker därför in huvudet i stugan för att kommendera ut sin man.

– Kolja! Kom ut, vi har fått gäster!

Mykola Nikitenko, 58 år, är arbetslös traktorförare. Ibland arbetar han som daglönare på byggarbeten, för övrigt lever han på trädgården, husdjuren och hustruns pension. Inte heller han ångrar beslutat att stanna, trots att det har blivit ensamt i byn.

– Här bodde ett femtiotal familjer före katastrofen. Vi hade en egen butik och i närheten fanns en kolchos där en stor del av invånarna arbetade. Där borta låg det en väg… och där hade en av grannarna sin trädgård, säger Nikitenko och pekar på ett övervuxet fält.

Nina Perevalova, 63, bor kvar i Tjernobylzonen i byn Dubna. Hon vägrar flytta. De som lämnade blev inte lyckliga i sina nya hem, säger hon, ”och nu är de flesta av dem döda”. Foto: Beatrice Lundborg.

Av femtio hushåll återstår tre. Fyra, fem byggnader står kvar, resten förfaller sakta men säkert. Lutande och grå står de kvar på ömse sidor byvägen, de liknar gamla människor som stöder sig på en käpp. Stockarna är gråa av ålder, många hus saknar tak. Andra har redan fallit omkull och ligger hjälplöst på marken, så småningom blir de brädhögar där folk förser sig med ved.

Mykola Nikitenko. Foto: Beatrice Lundborg.

De kvarvarande husen har plåttak som ofta går nästan ända ner till marken. De ser uråldriga ut, en del av landskapet, bruna och grå med vackra, utsirade fönsterkarmar målade i klargrönt eller himmelsblått. Nina Perevalovas och Mykola Nikitenkos hus är enkelt, slitet och fattigt men oklanderligt välskött – från stuga till hönshus till svinstia och fårhus råder ordning och reda, var sak har sin plats.

Fågelsången ljuder överallt och hasselsnåren har små gröna blad. Uppe i en telefonstolpe har ett storkpar byggt bo. Det är vår, intensiv vår. Kring ett av de nedfallna husen skuttar små vita och grå killingar upp- och nedför det som är kvar av timmerväggen. Nina Perevalova talar med dem. Hon pratar ständigt med alla sina djur och kallar dem vid namn – grisen heter Vaska, den orädda grå hönan Sivka och favoritkillingen Gorka.

– Det här är min älskling. Gorka, min lille gubbe…. Gorka min gullgosse, säger Nina Perevalova och skrapar en av killingarna bakom örat.

Sedan tittar hon upp.

Foto: Beatrice Lundborg.

– Jag dricker getmjölk, samlar bär och svamp i skogen, odlar i köksträdgården. Vi har svin och höns. Vi mår fint. Ont i benen har jag förstås. Kanske det har med Tjernobyl att göra, vad vet jag? Allt var bättre och alla var lyckligare när vi inte visste någonting om den här strålningen!

Hon bjuder in oss i farstun och häller upp färsk getmjölk i en bleckmugg. Jag dricker en klunk, det smakar gott. Sedan ställer jag koppen tillbaka på bordet. Vårt mätinstrument har visat på normal strålningsnivå i den här byn, men jag kan inte förmå mig att dricka upp. Efter att ha läst om hur trötta dessa bybor är på andras försiktighetsåtgärder skäms jag inför Nina Perevalova, men hon säger ingenting. Av allt att döma är hon van.

– När de sist kom hit och mätte hur mycket strålning vi har i kroppen hade jag överskridit normen. Min man hade däremot helt normala nivåer. Han dricker horilka (hembränt). Det lär vara bra mot strålning.

Natalja Krivosjejevas familj är den sista som bor kvar i byn Sytjyn. Foto: Beatrice Lundborg.

Jag vill att vi ska flytta. Men min man som är skogshuggare vägrar.

Ett tiotal kilometer längre bort ligger Sytjyn, ytterligare en by som evakuerades efter katastrofen. Några år senare började folk flytta tillbaka och under ett par år levde byn upp på nytt. Sedan tömdes den för andra gången då arbetslösheten drev människorna att flytta bort. I dag är alla hus övergivna – alla utom ett med intensivt koboltblå gavel och en ledstång gjord av björkstammar. Här bor den arbetslösa postiljonen Natalja Krivosjejeva, 40 år.

– Jag var tio år när de evakuerade oss till en grannby, Maksimovskij. Men där trivdes vi aldrig. Det värsta var inte ens de otrevliga, råfuktiga lägenheterna utan att vi var utfrysta av lokalbefolkningen. De kallade oss tjernobyltsi och ansåg att vi utgjorde en hälsorisk. De ville inte tala med oss. Vi hade svår livsmedelsbrist i Belarus då och de var ursinniga över att behöva dela brödförsändelserna med nykomlingar. Deras förakt glömmer jag aldrig, säger Natalja Krivosjejeva och torkar bort en tår.

Åtta år efter evakueringen återvände hon som nygift till Sytjyn. Det enda som vid det laget återstod av familjens hus var en naken stenfot.

– Huset hade varit nybyggt, det var värdefullt och blev helt enkelt stulet, nedmonterat bit för bit. Vi flyttade in i det tomma biblioteket i stället och jag fick jobb som postiljon i grannbyn. Men nu är min tjänst indragen och vi är den sista familjen som bor kvar i den här byn. Det är väldigt tråkigt att vara en ung person och inte ha någon att tala med! Jag vill att vi ska flytta. Men min man som är skogshuggare vägrar, beklagar Natalja.

Foto: Beatrice Lundborg.

Hon är arg på sig själv för att hon och hennes man har väntat för länge med beslutet att ge sig av.

– Alla de andra återflyttarna har lämnat vår by. Det går inga bussar hit längre, linjen har ju blivit fullständigt olönsam. Vi har inte råd med bil, vi har inte ens råd att ha en gris för den behöver ju foder! Vi saknar el och vatten, jag tvättar kläderna för hand. Se på mina händer! säger Natalja Krivosjejeva och räcker fram sina grova, fnasiga arbetsnävar.

Inte heller Natalja tänker särskilt mycket på strålningsnivån. Hon och hennes man lever på sin trädgård och självhushållning, precis som de flesta andra i zonen. Enligt dosratsinstrumentet är strålningen på normal nivå invid huset, men man behöver inte köra längre än några kilometer för den plötsligt ska bli betydligt högre. Också om man bor på ett tillåtet område i zonen kan kontaminerade områden ligga alldeles intill eftersom zonerna går in i varandra.

Foto: Beatrice Lundborg.

De sade till oss att vi kunde dricka mjölken av våra kor och äta grönsakerna som vi odlade. Det gjorde vi i tre år. Sedan meddelade de plötsligt att vi inte fick äta och dricka någonting.

Ett sjuttiotal kilometer längre bort ligger ett litet samhälle med det optimistiska namnet Majsk, Majbyn. Husen liknar inte alls de gamla belarusiska bondstugorna. De är vita, moderna tvåvåningshus i snörräta rader, omgivna av kvadratiska, staketomgärdade trädgårdar. Majsk är en av de byar som byggdes upp på nytt på ett så kallat säkert område, något som invånarna själva fnyser åt.

– Titta så det brinner där borta på andra sidan fältet. Det området är radioaktivt, dit får vi inte gå. Men varje vår och sommar uppstår det bränder och radioaktiviteten sprids. Vi får inte gå ut i skogen och plocka bär och svamp. Allt är farligt. Vi är helt och hållet omgivna av radioaktiva områden, vi befinner oss som på en ö. Vad är det för liv? utbrister Olga, en drygt trettioårig teckningslärare som håller på att räfsa gården.

Hennes mamma blänger argt på oss.

– Vi har fått order om att inte tala med journalister! Vi ska bara hålla mun. Jag jobbade på kolchosen i fyra år efter katastrofen. Jag stod i åkerdammet och sådde, andades in allt som kom upp ur jorden. Sedan visade det sig att området var ett av de värst nedsmutsade och vi flyttades hit. Har vi fått någon kompensering? Nej. För nu bor vi ju på ett säkert område!

Hon slutar räfsa och trampar ilsket bort mot potatislandet bakom huset.

Alla invånare i Majsk kommer ursprungligen från en by vid namn Tjudjany, som de sovjetiska myndigheterna först ansåg som säker. Därför sändes invånarna tillbaka hem efter den första evakueringen, bara för att fyra år senare evakueras på nytt till den nybyggda staden Majsk – som visade sig vara helt omgiven av radioaktiv mark.

– De sade till oss att vi kunde dricka mjölken av våra kor och äta grönsakerna som vi odlade. Det gjorde vi i tre år. Sedan meddelade de plötsligt att vi inte fick äta och dricka någonting. Klart många blev förbannade, men vad hjälpte det? Nu bor vi på en sällsynt illa vald plats, men vad ska vi göra? Vart ska vi flytta? Tjernobyl har förstört våra liv, konstaterar Olga i samma uppgivna ton som många andra jag möter använder.

Folk här beklagar ofta inte ens det skedda. De bara konstaterar det.

Olga säger sig ha problem med hälsan, framför allt ont i lederna. Just det symtomet är vanligt bland folk som bor i eller nära zonen.

– Men det går inte att bevisa att det har med Tjernobyl att göra. Mina barn går i skola här, de får jodtabletter och gratis resor till sanatorium två gånger om året. De är den enda ersättningen vi får för att bo vägg i vägg med Tjernobylzonen, säger Olga, som inte vill bli fotograferad eller säga sitt riktiga namn.

På andra sidan fältet står en minnessten med en liten plakett:

”Här stod byn Tjudjany, med 137 familjer och 323 invånare. Begravdes år 1999.”

Foto: Beatrice Lundborg.

Vårt institut har inga som helst intressen av att dölja förekomsten av cancer, tvärtom. Vi behöver alla resurser vi kan få.

Sköldkörtelcancern har skjutit i höjden i Belarus sedan Tjernobylkatastrofen. Enligt Pavel Moisejev som leder det Statliga institutet för cancerkontroll i Belarus är siffrorna helt entydiga. År 1990 var antalet sköldkörtelcancerfall i Belarus 1,2 per 100 000 invånare, år 2014 var det 18,3. Det är framför allt barn som drabbas – och framför allt flickor.

– Stora mängder radioaktiv jod kom ut i atmosfären efter katastrofen. Det påverkar sköldkörteln. Av någon anledning är den mer mottaglig för radioaktivitet hos flickor och kvinnor. Någon förklaring till detta har vi inte hittat. Tur i oturen är att sköldkörtelcancer oftast går att bota om den upptäcks i tid, säger Pavel Moisejev.

Foto: Beatrice Lundborg.

Han tar emot oss på det statliga belarusiska centret för cancerforskning som ligger i Lesnoj, en lummig förort utanför Minsk. Här finns landets största cancersjukhus med 832 sjukhusbäddar, som alla är upptagna då vi besöker centret. Det är inte bara sköldkörtelcancern som ökar i Belarus – alla former av cancer har blivit vanligare. Men enligt Pavel Moisejev finns det inga vetenskapliga bevis för någon Tjernobylkoppling, förutom i det specifika fallet sköldkörtelcancer.

Moisejev är medveten om att många belarusier har slutat tro på myndigheterna vad gäller Tjernobyl. Han slår ut med händerna.

– Gissa om jag ständigt får höra det där… Jag säger bara vad vi på vetenskaplig grund kan fastslå! Vårt institut har inga som helst intressen av att dölja förekomsten av cancer, tvärtom. Vi behöver alla resurser vi kan få. Belarus genomgår en ekonomisk kris, men vi har precis byggt två nya forskningscentrum och håller på att bygga en ny klinik. Bygget kommer att slutföras, trots att staten har mycket mindre pengar nu. Vi har i dag resurser på ett helt annat sätt än förr. Vårt forskningsinstitut är det bästa bland alla före detta sovjetländers.

Samtidigt konstaterar Moisejev att alla sjukdomar som kommer i Tjernobyls kölvatten fortfarande inte är kända. När det gäller metaller som cesium och strontium är trettio år en kort tid.

– Radioaktiv jod, cesium och strontium frigjordes i stora mängder. Vi vet ännu inte vilka följder det kan få – det kanske vi får veta om 20, 30 eller 50 år. Det får tiden utvisa.

Foto: Beatrice Lundborg.

En person som har ägnat hela sitt liv åt att forska i följderna efter Tjernobyl är Juryj Bandazjeŭski. Han grundade landets första Tjernobylinstitutet i Homel år 1989, en av de största städerna intill den så kallade zonen. Bandazeŭvski kritiserade myndigheterna för att inte ta följderna på allvar och fängslades år 2001, anklagad för att ha tagit mutor av sina studenter. Amnesty ansåg att anklagelserna var fabricerade och utsåg Bandazjeŭski till en samvetsfånge.

Fyra år senare släpptes Bandazjeŭski och fick tillfällig asyl i Frankrike. I dag forskar han vidare i Ukraina och jag intervjuar honom på skype.

– Sedan år 2014 undersöker vi barn i två regioner utanför Kiev där det förekom radioaktivt nedfall, Ivanovskij och Poleskij. Varje år har vi undersökt 4 000 barn i åldern mellan 3 och 17 år. Deras allmänna hälsa är dålig, 80 procent har olika slag av hjärtproblem. Dödligheten i både hjärtsjukdomar och cancer är väldigt hög i det här området, i synnerhet bland unga arbetsföra personer, säger Bandazjeŭvski.

Han vill inte uttala sig om situationen i Belarus, eftersom han inte längre kan jobba där. Vad han däremot vill få fram är att EU – som visserligen finansierar hans forskningsprojekt – inte har tagit följderna av Tjernobyl på allvar. Ukraina har inte resurser för att satsa på forskningen och i Belarus som är en diktatur kan kritiska forskare råka ut för stora problem.

– Forskningsstöd borde öronmärkas för varje region och inte ges som en klump till olika myndigheter. Egentligen borde det över huvud taget inte leva några barn på de här områdena. De långsiktiga effekterna på deras hälsa kan vi bara ana och vi behöver mycket mer forskning. Det förutsätter i sin tur mer resurser för att kunna undersöka varje barn individuellt och exakt kunna fastställa vilka faktorer som hänger ihop med varandra, säger Juryj Bandazjeŭski.

Exakt kunskap om hur saker och ting hänger ihop är något som Tjernobylkatastrofens offer har grubblat mycket över de senaste trettio åren. Först trodde de på myndigheterna – som visade sig ljuga systematiskt. Sedan började de dra sina egna slutsatser, något som i sin tur ledde till en hysterisk ryktesspridning.

I dag kvarstår hos många av offren en stark känsla av att alltjämt bli förda bakom ljuset. Man vet fortfarande inte exakt hur nedsmutsad marken har blivit, eller hur sjuk man själv är. Man gissar och anar.

Mykola Rasiuk befann sig i närheten av Tjernobyl när katastrofen inträffade – han såg kärnkraftverket brinna. När de senare flyttade hem till Belarus fick han och hustrun Valentina de höra att de hade fem år kvar att leva. Foto: Beatrice Lundborg.

Mykola Rasiuk var trettio år gammal när han körde längs den väg som fortfarande kallas ”Dödens väg” – vägen som ledde ut ur Pripjat, en sovjetisk modellstad intill Tjernobyl i nuvarande Ukraina. Han körde förbi kärnkraftverket som stod i ljusan låga. Ovanför den svävade ett hallonfärgat moln. Folk öppnade fönstren, tittade och beundrade.

– När vi kom fram till färjan hade en massa fiskar som förlorat simförmågan flutit upp på stranden. Folk fiskade med sina bara händer… ingen förstod hur farligt det var. Vi körde vidare mot datjan och jag drabbades plötsligt av en fruktansvärd huvudvärk. Jag steg ur bilen och kräktes och när vi kom fram drack jag en liter vodka. Sedan dess har jag fått leva. Men många mina släktingar och bekanta är sjuka eller döda, säger Mykola Rasiuk.

Hans hustru Valentina Rasiuk arbetade på en fabrik som gjorde radioapparater i Pripjat, Mykola jobbade som elektriker. Pripjat hade grundats intill det splitternya kärnkraftverket Tjernobyl. Det hade byggts 1977 och ansågs vara det säkraste i världen. När olyckan skedde var det ytterst få som förstod att hela området hade blivit farligt att leva i.

– Jag var orolig för mina släktingar och vänner som jobbade på kärnkraftverket, att de hade skadats under olyckan. Inte för en sekund tänkte jag på strålningen. Det var först när vi kom till släktingar i Kiev som vi förstod vad det handlade om. De sade att vi skulle ta jod – något sådant hade vi inte ens hört talas om. Myndigheterna talade inte ens om för oss att barnen inte skulle leka utomhus! säger Valentina Rasiuk.

Foto: Beatrice Lundborg.

Från Ukraina beslöt sig familjen Rasiuk sedan för att flytta tillbaka till det gamla hemlandet Belarus.

– När vi kom till Mogiljev sade folk till oss att vi hade fem år kvar att leva. Hur skulle man ta det? Jag tänkte mest på barnen, att jag önskade att de skulle få bli vuxna, säger Valentina Rasiuk.

Barnen överlevde. Vid det här laget har paret bott i Mogiljev i över tjugo år. Bägges föräldrar blev däremot kvar i den så kallade zonen och dog tidigt.

– Varje årsdag efter Tjernobyl håller stadens myndigheter offentliga minnestal. Det handlar alltid om samma sak – hjältarna som räddade oss från faran. Aldrig om hur många som blev sjuka och dog eller fick sina liv förstörda. Jag har begärt att få ordet flera gånger, jag har försökt dela ut Svetlana Aleksijevitjs ”Bön för Tjernobyl” – men de kastar ut mig med våld och nu för tiden släpper de inte ens in mig på minnesstunden, säger Mykola Rasiuk.

Foto: Beatrice Lundborg

Det statliga institutet för cancerforskning i Minsk säger att det inte går att fastslå något samband mellan Tjernobylkatastrofen och någon annan cancerform än sköldkörtelcancer. Rasiuk bara fnyser när jag säger det.

– Vi som har våra rötter i zonen för vår egen statistik. Varje vår åker vi tillbaka till hembyn för att hedra våra döda på radunitsa. Vi möts, äter, dricker och minns. Vi räknar hur många som är kvar och hur många som har dött. Vi ser ju själva vad som pågår.

Innan intervjun är slut häller Rasiuk upp belarusisk balsam, traditionell örtkryddad likör, i små kristallglas. Han höjer sitt glas.

– Skål för att vi är vid liv i alla fall. ​

En artikel av

Text Anna-Lena Laurén
Foto Beatrice Lundborg

Läs mer

Sverige mäter ännu halter i bär och viltDe radioaktiva nivåerna sjunker, men stiger nu hos vildsvin.

Lärdomarna från atomkatastrofernaKärnkraftsolyckorna ändrade synen på säkerhet.

Djurlivet frodas i TjernobylzonenHar blivit en av Europas intressantaste vildmarker.