Skatterna är lite som politikens gamla arkivmeter. Attityder till olika nivåer har fungerat som en måttstock för höger-vänsterskalan. Högre skatt är vänster, och tvärtom.

Under det enkla 1900-talet betydde ”höger” också välutbildade höginkomsttagare. ”Vänster” har in sin tur varit liktydigt med kort utbildning och liten inkomst. Men politikens stridslinjer löper inte alltid så rakt som man kan tro. Och gamla ideologiska mönster kan dessutom brytas.

Det visar resultaten i en uppsats som i veckan publiceras i tidskriften Ekonomisk Debatt. Nationalekonomerna Spencer Bastani och Daniel Waldenström beskriver i artikeln preliminära fynd i ett nytt forskningsprojekt som undersöker svenskarnas attityder till olika delar av skattesystemet.

Resultatet, aningen hårdraget: Ju fler högskolepoäng, desto mer skatt tycks folk villiga att betala.

Fastighetsskatt och arvsskatt framstår visserligen som väldigt impopulära i alla inkomst- och utbildningsläger. Studien visar samtidigt att hög utbildningsnivå är en egenskap som gör människor särskilt positiva till kommunalskatt, statlig inkomstskatt, fordonsskatt, energiskatt och alkoholskatt. 

Vad betyder det? Även om rönen bygger på en stor undersökning med ovanligt hög svarsfrekvens påpekar forskarna att det finns fallgropar. Högutbildade kan till exempel vara mer benägna än andra att över huvud taget uttrycka en tydlig åsikt.

Om det är sant att intresset aldrig ljuger är en enkel förklaring till resultatet att många universitetsutbildade jobbar inom offentlig sektor. Du biter inte den hand som föder dig (inte ens i en enkät).

Andra individuella faktorer påverkar också synen på skatterna. Höga inkomster verkar göra folk mindre benägna att stödja den statliga inkomstskatten. Undra på. Men om man råkar vara både akademiker och höginkomsttagare tar dessa två faktorer i praktiken ut varandra, visar studien.

En tolkning av mönstret berör strukturella förändringar i det politiska landskapet. 

Den franske ekonomen Thomas Piketty – mest berömd för tegelstenen ”Kapitalet i det tjugoförsta århundradet” – har nyligen lanserat en teori. Han beskriver hur väljarna i västerländska demokratier har omorganiserats under de senaste decennierna.

Långsamt, men slående konsekvent, har den universitetsutbildade och tidigare högerorienterade delen av befolkningen flyttat över till partier som kan kallas vänster. De förmögna finns i någon mån finns kvar hos högern. Samtidigt har många lågutbildade och låginkomsttagare blivit partipolitiskt hemlösa.

Sambanden syns tydligt i internationella vallokalsundersökningar. De skymtar även i svenska valresultat. I söndagens EU-val tappade Socialdemokraterna mellan 5 och 13 procentenheter av rösterna i Stefan Löfvens ångermanländska hemtrakter. I Stockholm gick partiet däremot märkbart framåt.

Thomas Piketty betecknar det som en ny form av klasskonflikt. Två elitskikt som tidigare drogs till varandra konkurrerar nu. Båda har resurser, och bägge samhällsskikten har vuxit. Den ena sidan kallar han de universitetsutbildade brahmanerna, efter det indiska kastsystemets lärda präster. De andra är köpmännen.

Arketyperna är inte beskrivna i detalj, men med lite fantasi går de att föreställa sig: Å ena sidan urbana, intellektuella, till övervägande del kvinnliga brahmaner som är positiva till invandring. Och å andra sidan företagande, villa- och bilägande, till övervägande del manliga köpmän som är mer negativa till invandring.

Det är deras olika intressen och värderingar som enligt Piketty präglar politikens konflikter. Och enligt Piketty är mönstret en viktig ledtråd till fenomenen Trump, Brexit och Le Pen.

Den svenska studien ger visst stöd för beskrivningen. De lärda brahmanerna verkar gilla skatter. Men mönstret blir också mer brokigt när Spencer Bastani och Daniel Waldenström tittar på partistöd.

Av rädsla för att dra ner svarsfrekvensen i undersökningen har de två forskarna inte frågat deltagarna rakt ut vilket parti de röstar på. Men de anser ändå att det går att lägga ett pussel utifrån geografin.

Vad som då är slående, säger Spencer Bastani, är att inställningen till skatter inte följer någon klockren blockindelning. Liberalernas väljare är till exempel de som verkar mest positiva till kommunalskatten, energiskatten (på bland annat bensin) och alkoholskatten.

Det borde ha betydelse till exempel när S, MP, C och L ska förhandla vad partierna i sitt 73-punktsprogram kallar en omfattande skattereform. Särskilt Liberalerna har många välutbildade brahmaner bland sina väljare. Centern har också vänt sig till denna grupp. 

Att skattepolitiken skulle vara en ren dragkamp mellan välutbildade höginkomsttagare och resten av befolkningen, det kanske gällde förr. Nu ser striden ut att vara rörigare.