Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-23 21:57

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ekonomi/carl-johan-von-seth-nio-av-tio-svenskar-ar-inte-som-seriefiguren-dilbert/

Ekonomi

Carl Johan von Seth: Nio av tio svenskar är inte som seriefiguren Dilbert

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Att de allra flesta människor tycker att deras jobb skänker andra glädje eller nytta är hoppfullt.

Meningslösheten i storstäderna är ändå ett illavarslande tecken.

Carl Johan von Seth
Rätta artikel

– Men det finns ju inga patienter!

I ett avsnitt av den brittiska 80-talsserien ”Javisst, herr minister” nås huvudpersonen Jim Hacker, minister vid administrationsdepartementet, av ett illavarslande rykte som går kring ett nytt sjukhus i London.

Visserligen sysselsätter det 500 anställda. Problemet är bara att avdelningarna saknar både vårdpersonal och patienter.

”Sjukhusets grundläggande funktioner måste likväl upprätthållas”, förklarar personal från sjukhusstaben medan de visar Hacker runt i de tomma operationssalarna. Och förresten har vi nominerats till ett fint pris – regionens mest hygieniska sjukhus.

Det dröjde några år innan cynismen i ”Javisst, herr minister” – där udden låg mot politiken och den offentliga sektorn – också riktades mot näringslivets svällande byråkrati, låtsasuppgifter och meningslösa möten.

Seriefiguren ”Dilbert”, som slog igenom på 90-talet, är ett exempel: ”Rent hypotetiskt, skulle någon märka om vi hittade på siffrorna i stället?”

I den moderna tjänsteekonomin lär sådana tvivel fortsätta att gnaga.

Vi har gått från en nödtorftsekonomi, präglad av stenhårt arbete på magra åkerlappar, till en avancerad industri. Och från industri till en ekonomi dominerad av ett myller av privata och offentliga tjänster som utomstående ofta inte begriper poängen med, skriver Carl Johan von Seth.

DN/Ipsos har under hösten gjort ett försök att mäta i vilken utsträckning svenskarna arbetar med saker som känns meningslösa.

Frågan är förstås en aning metafysisk. Antropologen David Graeber, som lägger fram sin teori i boken ”Bullshit jobs”, medger att svaret inte kan vara objektivt. Lösningen är enligt honom att låta människor bedöma själva. Han har pekat på undersökningar i Storbritannien och Nederländerna som överväldigande belägg på att en armé av anställda jobbar med saker som de själva tycker är poänglösa.

De vittnesmål som Graeber lyfter fram – alltifrån telefonförsäljare till välavlönade affärsjurister inom obskyra områden – är bestickande.

Helt övertygad behöver man ändå inte bli. Två av tre i DN/Ipsos undersökning tycker att deras jobb bidrar till att göra världen bättre. Nästan nio av tio tror att arbetsgivarens verksamhet skulle påverkas negativt om ingen utförde deras uppgifter.

Glaset är mer än halvfullt, särskilt när man betänker utvecklingen på arbetsmarknaden de senaste 150 åren. Vi har gått från en nödtorftsekonomi, präglad av stenhårt arbete på magra åkerlappar, till en avancerad industri. Och från industri till en ekonomi dominerad av ett myller av privata och offentliga tjänster som utomstående ofta inte begriper poängen med.

Trots denna radikala omvandling verkar en bred majoritet vara till freds. Aldrig tidigare har möjligheterna varit större att arbeta med något som är stimulerande och behagligt.

Man kan också vända på steken och med DN/Ipsos siffror notera att åtminstone 10 procent av svenskarna har jobb som de själva inte verkar tycka är till någon nytta.  Även om det är svårt att säga om siffran ska betraktas som hög eller låg går det att konstatera att många är osäkra i storstäderna.

Att minimera den andelen borde ses som viktigt. Huruvida människor ägnar sig åt saker som skänker glädje eller nytta åt andra är faktiskt ett vettigt mått på om ekonomin fungerar.