Sveriges koldioxidutsläpp minskar. Och minskar inte. Det beror på vad man mäter. 

Territoriella utsläpp kallas det som länderna brukar jämföra med varandra på FN-möten. På den punkten kan svenska förhandlare också skryta med skapliga minskningar: 25 procent lägre utsläpp sedan 1990.

Men det som kallas konsumtionsutsläpp är en annan, och inte lika smickrande, historia. Här är tanken att dra av det som Sverige exporterar, addera allt vi importerar och summera klimatavtrycket i ett slags förbrukningsperspektiv. Knäckfrågan blir då denna: Hur mycket utsläpp alstrar andra länders industrier som ett led i att tillfredställa svenska konsumenter?

Mycket, är svaret. De senaste decennierna har Sverige i hög grad outsourcat klimathotet. En beräkning från OECD tyder på att Sveriges ”koldioxidimport” ökade med uppemot 50 procent mellan 1995 och 2011. Numera alstras det mesta av våra utsläpp utomlands.

Klimatgaserna har bäddats in i det globala flödet av varor. Men vad är då lösningen? Går problemet att komma åt genom särskilda koldioxidtullar? Den tillträdande EU-kommissionen vill försöka.

Två saker har hänt de senaste 25 åren som först måste betänkas.

För det första har Kina blivit världens dominerande industrination. Även andra lågkostnadsländer surfade på 1990-talets globaliseringsvåg, vilket svepte med sig produktion till regioner med smutsigare industri. Mellan 1997 och 2007 ökade Kina sin utsläppsexport – alltså den mängd klimatgaser som kan kopplas till varuexporten – från 600 miljoner ton till över 2.000 miljoner ton koldioxid. Ökningen motsvarar 28 gånger Sveriges nuvarande territoriella utsläpp.

Att utsläppen har emigrerat beror mest på Kinas och Indiens industriella framgång.

För det andra skrevs det första klimatavtalet inom FN, Kyotoprotokollet, under 1997. Länder som Kina och Indien deltog, men behövde inte ta på sig några utsläppsmål. USA drog sig av det skälet senare ur. I huvudsak var det Europa som åtog sig bindande utsläppsmål och som – väldigt försiktigt – började införa olika klimatåtgärder.

Till mindre del har utsläppen omlokaliserats på grund av rika länders klimatpolitik. En studie från 2015 visade att Kyotoprotokollet ledde till en ökad koldioxidimport med 8 procent i de nationer som hade bindande åtaganden.

Det kallas koldioxidläckage. Ett lands utsläppsminskning kan i vissa fall leda till ökningar i ett annat land, så att klimateffekten blir plus minus noll – i värsta fall ännu mer kol i atmosfären. Även om det saknas bevis för att detta klimatpolitiska läckage är ett stort problem nu kommer dilemmat att bli kännbart i takt med att de politiska ambitionerna höjs.

Ett av klimathotets problem är att det påminner om bostadsrättsföreningens städdag.  De medlemmar som bidrar i arbetet kan trösta sig med att ansträngningarna spelar roll. Men arbetslusten dämpas av att även skolkarna kommer att kunna njuta av den rena innergården. Och ju mer jobb som åläggs dem som ställer upp, desto mer lockar det att utebli.

Paranoia och ovilja att bidra mer än någon annan är redan ett stort bekymmer i klimatarbetet. USA drog sig ur Kyotoprotokollet av rädsla för att Kina och Indien skulle få ett konkurrensmässigt försprång. I en relativt nära framtid, med tyngre åtaganden, kommer risken för fusk och läckage öka. En rapport för Nordiska ministerrådet varnade i fjol för just det.

Risken är därför att vi snart kommer att tala om de nya skatteparadisen – koldioxidparadisen. Företag och fack i Europa lär klaga högljutt på läckande utsläpp, och att den globala konkurrensen snedvrids till liten nytta för livet på planeten. Människor kan lätt bli desillusionerade.

Vilket för oss tillbaka till det förslag som har förts fram av EU-kommissionens tillträdande ordförande, Ursula von der Leyen, som har lovat att göra klimatet till sitt stora prestigeprojekt.

Hon vill skärpa EU:s utsläppsmål till 2030, sjösätta en ”green new deal” och införa en europeisk klimatlag. Målet är att EU ska vara helt klimatneutralt om 30 år.

Den oväntade punkten i von der Leyens programförklaring handlar om att EU ska införa en gränsskatt på koldioxid. Idén om ett slags klimattullar är visserligen inte ny. Den stod på dagordningen under Barack Obamas presidentperiod. Poängen är just att stoppa läckage, sätta press på fossilfuskare och förhindra snedvriden global konkurrens. Men inget land har ännu infört systemet.

Handelskommissionär Cecilia Malmströms efterträdare Phil Hogan kommer att få uppgiften att hitta en lösning som inte bryter mot Världshandelsorganisationens regler.

Det finns svängrum i de internationella avtalen. Länder får åsidosätta frihandelns principer om det är nödvändigt för att skydda hälsa och liv, eller för att bevara ändliga naturresurser. Enligt flera bedömare är det därför möjligt för EU att hitta giltiga argument för sina koldioxidtullar, om de utformas rätt.

Allt det tekniska kring idén om klimattullar framstår som outsägligt snårigt. Att beräkna koldioxidinnehållet i en importerad vara är svårt, kanske omöjligt i många fall. Själva tullavgiften som sedan läggs på importen kan dessutom inte gripas ur luften. Klimattullen måste matcha de konkreta kostnader som inhemska producenter ställs inför genom utsläppsskatter och annat. Annars kommer anklagelser om dold protektionism.

Ett knep för att undvika konfrontation med andra länder vore att låta intäkterna från koldioxidtullen öronmärkas till klimatåtgärder. Gärna i form av tekniköverföring till de länder som släpar efter.

Klimattullar kommer inte att lösa alla problem. De tekniska hindren är stora. Men poängen med modellen är tydlig. Vilka väljare kommer att vara beredda till allt större uppoffringar om utsläppen fortsätter att flytta utomlands?