Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-01 06:53

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ekonomi/folkhalsoministern-som-gick-in-i-vaggen-det-tog-lang-tid-att-inse-att-det-inte-var-mig-det-var-fel-pa/

Ekonomi

Folkhälsoministern som gick in i väggen: ”Det tog lång tid att inse att det inte var mig det var fel på”

Gabriel Wikström var folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister i Stefan Löfvens första regering. 2017 gick han in i väggen för andra gången i sitt liv och avgick som minister.
Gabriel Wikström var folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister i Stefan Löfvens första regering. 2017 gick han in i väggen för andra gången i sitt liv och avgick som minister. Foto: Josefine Stenersen

Gabriel Wikström var ansvarig minister när han själv drabbades av utmattningssyndrom, för andra gången i sitt liv. Väl medveten om att det kan bli en tredje gång jobbar han nu för att hitta nationella lösningar på stressproblematiken.

– Förstår ni hur viktig han är? Det är det tyvärr få som gör, säger stressforskaren Lennart Levi och tar plats på en stol i mötesrummet.

Det ”viktiga” med Gabriel Wikström är framför allt hans nya tjänst som nationell samordnare för framtidsprojektet Agenda 2030, innehållande de 17 globala mål som ska uppnås det kommande decenniet. Stressrelaterade problem kan framför allt inkluderas i punkt 3 om hälsa och punkt 8 om arbetsvillkor, och Gabriel har bokat in Lennart Levi till mötet för att ta del av hans mångåriga erfarenhet på området.

Redan 1959, när samhällets bild av stress var ”fyrkantig och förenklad”, grundade Lennart stressforskningsinstitutet vid Karolinska institutet. Genom åren har sedan både synen på, och förekomsten av, stress blivit bredare i samhället, och har framför allt exploderat under det kvarts sekel som Lennart formellt varit pensionerad från sin professur. 2005 blev utmattningssyndrom en diagnos för sjukskrivning och mellan åren 2010–2017 ökade dessa fall med över 350 procent.

– Jag fyller snart 90 år och har inte råd att vänta länge till. Jag vill helst se en lösning innan jag lägger näsan i vädret, säger Lennart.

– Och vad vill du se hända? Vad kan vi göra? frågar Gabriel.

– Utbildning, utbildning, utbildning. Nyckeln är att ge kunskap till nästa generations beslutsfattare och lära dem tänka kritiskt, etiskt och samverka mer. För lösningar finns, de finns här och här och här, säger Lennart och pekar på några av de tiotal böcker han tagit med sig till mötet.

Han tar upp en av dem, om arbetsrelaterad stress, och läser underrubriken högt:

– ”Spice of life or kiss of death”. För det kan vara båda delarna, det vet jag att du själv har upplevt Gabriel.

– O ja, säger Gabriel kort medan Lennart tar upp en ny bok.

”Utbildning, utbildning, utbildning” är stressforskaren Lennart Levis svar på vad som behövs för att bekämpa den ökade stressen i samhället.
”Utbildning, utbildning, utbildning” är stressforskaren Lennart Levis svar på vad som behövs för att bekämpa den ökade stressen i samhället. Foto: Josefine Stenersen

Gabriel Wikström var 23 år när han gick in i väggen första gången. Med höga ambitioner hade han ”levt obalanserat” åtminstone sedan gymnasiet, och många politiska uppdrag för SSU kombinerades med två parallella kurser på universitetet. Med tiden kom symtom som sömnsvårigheter smygande och tanken på att söka hjälp dök upp, men slogs snabbt undan.

– Jag var väldigt rädd för att vända mig till vården. Vad kommer folk tycka, kommer de tro att jag inte klarar av mina uppdrag? Det värsta som skulle kunna hända var att bli sjukskriven, tänkte jag då.

Insikten att det gått för långt kom en vårdag 2008, när Gabriel satt i sin bil vid ett övergångsställe i centrala Uppsala. Några sekunder tidigare hade han varit nära att köra på en fotgängare som klivit ut framför honom.

– Det var inte så att han studsade på motorhuven, men det var tillräckligt nära för att jag blev tvungen att snabbt bromsa in. Jag hade varit så fokuserad på att köra vidare, vidare till nästa grej, och var för trött och utmattad för att ha kontroll helt enkelt. Och det gjorde mig rädd. 

– Så när jag satt där i bilen tänkte jag ”nej nu går inte det här längre, jag måste söka hjälp”, och så körde jag direkt till akutmottagningen.

Gabriel blev sjukskriven och kopplade bort både studier och politik de kommande månaderna. En period han beskriver som väldigt jobbig, med både tårar och en hel del oroliga funderingar.

– Vad kommer det här innebära för min framtid, kommer det alltid vara så här? Vad kommer jag orka med att göra egentligen? Jag var väldigt arg på mig själv också, för att jag hamnat där jag hamnat.

Sjukskrivningen varade i ett knappt halvår, även om han uppskattar att det tog ungefär två år innan han var helt återställd. Sakta men säkert kunde han återuppta sin tidigare bana i livet, och de kommande åren blev han först vald till förbundsordförande i SSU och gick därefter rakt in i regeringen. 

2014 utsågs han av Stefan Löfven till folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister, och 29 år gammal blev han därmed ett av Sveriges yngsta statsråd genom tiderna. Stor press, men med ett mer strukturerat liv gick det ändå att hantera de första åren. 

Sedan föll han sakta men säkert in i samma mönster. Mer och mer jobb och mindre och mindre sömn. Ungefär två år in i ministerjobbet mådde Gabriel så pass dåligt att tankar om att söka hjälp började komma igen.

– Men det var exakt samma sak som första gången, samma rädsla för sjukskrivning. ”Nej det går inte att söka vård som minister” – jag hade inte lärt mig någonting.

Lågvattenmärket kom vid Socialdemokraternas partikongress våren 2017, där Gabriel skulle vara föredragande i sjukvårdsfrågor en måndagseftermiddag.

– Jag låg mer eller mindre i sängen till en halvtimme innan jag skulle stå i talarstolen. Sen gick jag upp, körde min grej, och därefter direkt tillbaka till sängen.

En vecka senare var sjukskrivningen oundviklig och i juli samma år meddelade han sin avgång från ministerposten.

På pappret kan man tro att Gabriel Wikström haft exceptionella ambitioner att nå den politiska toppen, men den bilden är inte helt sann. Uppvuxen i en rödfärgad ort i Bergslagen gick han som 13-åring med i SSU för att ”hjälpa till” efter Socialdemokraternas valnederlag -98.

– Jag har alltid gillat politik men det var även ett sätt att få en fritidssysselsättning. Där jag växte upp fanns det inte så mycket att göra om man inte var jätteintresserad av sport.

Att valet av universitetsutbildning föll på pol. kand. var inte heller självklart. Han övervägde länge att välja arkitektutbildningen, ett alternativ som återkommit i tankarna efter varje sjukskrivning och innan varje nytt jobb. När han, efter att ha blivit övertalad att ställa upp, valdes till SSU-ordförande var han redan antagen till arkitektprogrammet. Samma planer avbröts även när han blev erbjuden ministerposten.

– Vid existentiella kriser tror jag det är vanligt att fråga sig själv vad man skulle må bra av att jobba med. Och arkitektur är en passion för mig. Det är få saker som jag kan bli lika uppslukad av och känna mig helt lugn i, säger Gabriel.

Efter att ha kommit tillbaka från sjukskrivning en andra gång och jobbat på länsstyrelsen sedan 2019 bad han chefen om att få gå ner på halvtid för att eventuellt kunna plugga arkitektur på 50 procent till hösten 2020. Planerna avbröts dock återigen när han i februari blev erbjuden tjänsten som nationell samordnare.

– Jag har insett att man har ganska få chanser att påverka samhällsutvecklingen, så det gäller att ta de chanser som bjuds. Arkitekturen har varit en röd tråd i mitt liv, men det har det här också varit. Att jobba för ett bättre samhälle, säger Gabriel.

Hur kan samhället bli bättre på att hantera just stress?

– Det måste göras jättemycket. ”In Sweden we have a system”, brukar man säga, men på det här området har vi inget bra system. Vi måste bli bättre på att möta dem med psykiska besvär, med mer omfattande undersökningar och tidigare insatser. Och mer förebyggande arbete, alla styrdokument pratar om det men i praktiken görs det inte.

Det kinesiska uttrycket ”ord kokar inte ris” är passande i sammanhanget, påpekar Lennart Levi under mötet med Gabriel.

– Jag har ägnat hela mitt liv åt mänskliga, psykosociala och arbetsmiljöfrågor, och när man pratar med beslutsfattare om åtgärder applåderar de nästan alltid. Men när det väl kommer till att tillämpa dem? Nej då händer det inte mycket, säger Lennart.

”En studie från Försäkringskassan visar att kvinnor generellt helt enkelt får jobba mer. När de undersökte män som hade huvudansvaret i hushållet var sjukskrivningarna lika vanliga”

Stressrelaterad psykisk ohälsa är något som kan drabba alla, men det är även en jämställdhetsfråga. Kvinnor står för 80 procent av utmattningsrelaterade sjukskrivningar, vilket framför allt har att göra med ansvarsfördelningen i hemmet, menar Gabriel.

– En studie från Försäkringskassan visar att kvinnor generellt helt enkelt får jobba mer. När de undersökte män som hade huvudansvaret i hushållet var sjukskrivningarna lika vanliga.

På många sätt är det även en klassfråga. Lennart hänvisar till sin brittiske forskarkollega och vän sir Michael Marmot och dennes mantra ”look for the causes behind the causes”.

– Vad är det som orsakar ångesten? Då måste man börja titta på saker som fattigdom, ojämlikhet och förföljelse, säger han.

– Ja det är viktigt att kunna se hur allt hänger ihop, säger Gabriel. Enligt polisen är det exempelvis drogproblematik som föder mycket av kriminaliteten, men hur mycket av drogproblematiken och alkoholmissbruket hänger i sin tur ihop med psykisk ohälsa?

Ska man kunna lösa stressproblematiken räcker det därför inte med enskilda punktinsatser, menar Lennart. Själv har han försökt starta samverkansprojekt mellan både organisationer som WHO och den internationella arbetsorganisationen ILO, och varit i kontakt med politiska ledare som Tony Blair och Thorbjörn Fälldin.

– Jag sade ”Thorbjörn, det går inte att bara beakta ett problem i taget, det måste till ett aktivt helhetsgrepp”. ”Lennart, du har rätt”, sade han, ”men jag leder en flerpartiregering där alla ministrar drar åt olika håll”.

– Och den lagstiftning som finns är ibland direkt motverkande till samverkan och långsiktigt tänk, och det saknas ekonomiska incitament för det. Även om samhället faktiskt skulle tjäna på att arbeta mer hälsofrämjande, säger Gabriel.

För första gången i historien finns nu ett mandat, påpekar Lennart, då 193 regeringar har förbundit sig till att verka för de globala målen i Agenda 2030.

– Man undrar nästan om de förstått vad det är de har skrivit på, säger Gabriel.

– Ja det är nästan för bra för att vara sant, men nu är det sant, säger Lennart. När han där uppe eller han där nere kallar på mig kan jag inte påverka längre, men du som är ung kan det, och jag hoppas av hela mitt hjärta att du ska lyckas.

Gabriel Wikström med sonen Bosse, som föddes under pappans sjukskrivning.
Gabriel Wikström med sonen Bosse, som föddes under pappans sjukskrivning. Foto: Josefine Stenersen

I bostadsrättsföreningens lekpark har Gabriel och tvåårige sonen Bosse sandlådan för sig själva. Bosse föddes när Gabriel var sjukskriven och på grund av coronakrisen är de nu återigen hemma tillsammans under dagarna. 

Krisen kommer också att kasta om många av planerna för Agenda 2030-arbetet, konstaterar Gabriel med en leksaksspade i handen. Lennart, som inte behövde mycket betänketid för att tacka ja till en roll som senior rådgivare, har bland annat skickat honom en studie om ökade stressnivåer i samband med sars-epidemin.

– Och tänk vilka effekter den här massisoleringen kommer att ha, med ökad arbetslöshet, konflikter i relationer och allt vad det kan innebära, säger Gabriel.

Ett för honom grundläggande steg för att kunna komma åt stressproblematiken i samhället är att bryta stigmat, och bli av med den beröringsskräck som han menar fortfarande finns.

– När jag blev sjukskriven märkte jag att många var väldigt obekväma och drog sig undan, som trodde jag var jättesjuk och blev stressad av allt. Känslan av att vara vid sidan av samhället och inte anses tillräknelig kan många gånger vara minst lika jobbigt som tillståndet i sig.

Därför är det viktigt att avdramatisera, och kunna prata om utmattning, menar han.

– När jag tänker tillbaka på vad som hade kunnat hjälpa mig tror jag det är en viktig faktor. Jag kände mig ganska ensam och bar mycket av mina tankar och min oro själv.

Vad är det som gjort att du kunnat ta dig tillbaka?

– Min familj har varit väldigt viktig. Sedan har nyckeln för mig varit att acceptera att saker och ting inte blev som man tänkt, och att det inte var mig det var fel på utan min ambitionsnivå. Det tog lång tid att inse.

Hur ser din ambitionsnivå ut nu? Är rollen som nationell samordnare ett steg tillbaka in i partipolitiken igen?

– Det skulle absolut vara roligt. När jag avgick som minister fanns det en sorg i att jag lämnade den banan, men samtidigt känner jag inte riktigt den sorgen i dag. Jag har även blivit vaccinerad mot att tänka för långt in i framtiden. Nu har jag det här uppdraget och vad som kommer efter det ska bli spännande att se, oavsett vad det blir.

Arkitekt?

– De tankarna kommer nog alltid finnas där, i någon form.

Bosses spring i benen beror nog på uttråkning av att vara hemma så mycket, gissar Gabriel efter att för andra gången fått jogga efter sonen och hämta tillbaka honom till lekparken.

Det viktiga är att prioritera var i livet man lägger sin energi, menar han. Det gäller egentligen alla, men eftersom han vet vad som händer om de väl tar slut är det något han numera måste tänka på varje dag.

– När jag blev minister fick jag frågan om det skulle kunna hända igen, och då sade jag väldigt kaxigt och dumt ”nej det tror jag inte, jag har ju varit med om det tidigare och känner igen signalerna”. Men det vet man aldrig. Nu säger jag att det absolut kan hända igen, precis som det kan hända alla.