Samordningen på den fackliga sidan fungerar inte i årets avtalsrörelse. Tidigare har principen att den utlandskonkurrerande industrin ska vara löneledande fällt avgörandet, även om alla inte blivit nöjda med resultatet. Men bland LO-förbunden har man ändå sett ett gemensamt intresse att försvara konkurrenskraften mot omvärlden och undvika inhemsk inflation.
I år talas det mycket om LO-samordningen, som nu ligger bakom varslen från Handels och Kommunal liksom löften om sympatiåtgärder från Byggnads och Pappers. Men av dessa förbund ingår endast det sistnämnda i den konkurrensutsatta industrin, medan de övriga finns på hemmamarknaden.
På industrisidan har IF Metall och andra LO-förbund skrivit på ett avtal som ger 2,6 procent i löneökning, vilket de – och arbetsgivarna – nu vill se som norm även för andra. LO-samordningen innebär däremot lönekrav runt 3,5 procent och för Handels 4,5 procent. För personliga assistenter framförs nu krav som motsvarar 5,0 procent.
Det är begripligt att förbund med lägre löner vill se ökningar i kronor, inte procent. Det tillhör avtalsrörelsens pussel att hitta lösningar som tillgodoser olika krav utan att sätta samhällsekonomin i fara. Men nu, när några dagar återstår tills strejk bryter ut, är utsikterna högst osäkra.
Förhandlingarna bedrivs mellan fack och arbetsgivare – och det är mot utpekade företag som stridsåtgärderna är riktade. Men konflikter finns också inom löntagarsidan, där ingen tycks vara beredd att avstå till förmån för någon annan. De som redan har tecknat avtal kan komma igen med högre krav längre fram, om de känner sig förbisprungna.
Här börjar det bli verkligt farligt. Löneökningar som går snabbare än produktivitetsutvecklingen driver förr eller senare fram inflation. Följden blir att reallönerna stannar upp och att köpkraften inte förbättras, oavsett hur imponerande lönelyften ser ut. I Sverige visar erfarenheterna från 1970- och 1980-talet hur inflationen bidrar till långvarig ekonomisk stagnation.
Industriavtalet, som bygger på att industrins löneutveckling ska fungera som norm, blev sedan ett framgångsrikt sätt att vända utvecklingen. Men just denna princip tycks nu vara på väg att spricka, trots de stora risker som följer. Till dem hör också att arbetslösheten fastnar på en högre nivå än annars.
Riksbanken har legat lågt inför årets avtalsrörelse och kommit med flera räntesänkningar. Det beror på att man på förhand har bedömt läget för måttfulla löneavtal som gynnsamt. Men räkna med att tonläget därifrån blir ett helt annat om det visar sig att inflation hotar!
Därför finns alla skäl att hoppas på att handelskonflikten är löst före fredag och att detta får påverka följande delar av avtalsrörelsen. Inom de allra närmaste dagarna står mycket på spel.